Nya utvandrarehistorier

Några ord till läsaren. Hvitt ljus. Från Urskogen. Ett dynamit-attentat. Alexander Taivalmaas spanska kärlek. Elias Möykkäs Amerikafärd. Huru jag blef bekant med öfverste Beckridge. Öfverste Beckridge och hans gorilla. När Erik Käykkä sprängde banken. David Anttilas öde. På prärin. I skogen. Nybyggarlif. David Anttilas öde.

Hågra ord till läsaren.

En och annan kommer måhända att anmärka mot följande berättelser, att de icke alla röra sig om värkliga utvandrare, ehuru bokens titel utlofvar det. Men den, som det gör, förstår icke rätt ordet utvandrare.

Utvandrare äro icke allenast kroppsarbetare, de, som uppgifva kampen mot hemlandets karga jord och klimat och draga västerut hän att söka en lättare bärgning för sig och de sina. De äro visst de mest sympatiska företeelserna, ödemarksborna, som komma rätt från skogarna och kärren långt inne i norra Finland, men de utgöra dock icke mera än en del af våra utvandrare.

Jämte dem bestå emigrantskarorna af otroligt många andra element, ofta nog af element, hvilka det icke är någon förlust för fosterlandet att bli af med, utan stundom till och med ren vinst. Studenter, som förstört sin framtid i Helsingfors, där det målet kan nås på så mångahanda olika sätt; ungdomar af olika slag, som haft alltför stor kredit, eller alltför lätt att komma åt kassalådan; präster, som lefvat alltför galet att ens duga till själasörjare på bondlandet i Finland -- och det betyder mera än det låter; handtvärkare och affärsmän, som flugit högre än vingarna burit; slutligen en massa obestämbara individer, förfelade existenser, som förfelats utan synnerligt vägande orsaker, mera af slarfvig oföretagsamhet än på grund af värkliga karaktärslyten. Och någon gång bland den brokiga hopen en eller annan, som drifvit sig själf i landsflykt, ju längre bort desto bättre, för att komma undan de tusen trådar han låtit det dagliga lifvets småhändelser snärja omkring sig, tills de blifvit till ett nät, som gjort tillvaron omöjlig.

Lättast taga sig ödemarksborna fram. De begära intet bättre än tillfälle att ställa sina musklers och senors sega kraft till dollarns förfogande. Och dollarn vet för väl hvad sådan under många släktled samlad, i torftighet skolad och af oaflåtligt, ärligt friluftsarbete härdad kraft är värd, att icke uppskatta den till ett pris, hvilket åtminstone till en början förefaller ödemarksborna furstligt.

I jämförelse med rågbröd -- också då det icke är blandadt med bark -- och stensaltad fisk är rent hvetebröd och fläsk dem en kunglig spis, och det är den billigaste näring de kunna finna i Amerika. För dem är det alls icke svårt att lägga af pengar och inom jämförelsevis kort tid bli sina egna herrar, det vill säga såvida de icke lära sig att också skatta whisky'n alltför högt.

Näst dem reder sig bäst en del af de förfelade existenserna, och många, som af föga annat än lusten att vagabondera lockats ut öfver Atlanten. Långt flera af de förra än man vore böjd att tro och närapå alla de senare behöfva endast väckelsen af det snart nödvändiga valet mellan arbete och svält för att finna sig i besittning af vanligen betydligt större manlighet och kraft än de själfva skulle vågat hoppas. Mera än en af desse, som haft mod att utan töfvan ställa sig bland kroppsarbetarne, har mycket snart funnit sig på väg uppåt samhällsstegen, mot de burgnes nivå. Och de, som engång genomgått den skolan, låta sig aldrig sjunka tillbaka igen.

Svårast blir det nya lifvet för alla de många, hvilka äro "villiga att göra hvad som hälst" -- men icke förr, än de oundgängligt måste försöka sig på värkligt hårdt arbete. De förstå icke att drifvandet dag efter dag kring gator och torg -- aldrig mera än halfmätt och oftast mindre, aldrig i besittning af mera än de få cents någon tillfällig bekant kunnat förmås att låna -- i själfva värket är långt hårdare arbete än att bära tegel, gräfva diken, eller snart sagdt hvad annat som hälst.

Dessa utvandrare -- och de äro många, ty de äro legio från alla jordens länder -- komma sig aldrig längre upp i nya världen än i den gamla. De arbeta aldrig längre, då nöden någon gång tvingar dem att arbeta, än tills egandet af en eller annan dollar sätter dem i stånd att på nytt börja drifva omkring på jakt efter något lättare göra -- eller också komma de otroligt fort in i vanan att använda hvar styfver de icke nödtvunget måste utgifva för annat, på något, som döfvar och bringar glömska. Och det är om möjligt ändå värre.

Men utvandrare äro de alla och hvar i sin stad och i sin mån bidraga de till den mångskiftande brokigheten af utvandrarelifvet i våra dagars Amerika.

Där kallas de invandrare och till dem räknas vi alla, vi, som lämnat hemlandets trygga ankargrund och låtit oss drifva med den väldiga folkström, hvilken ännu oupphörligt flyter från öster mot väster, dit bort till landet på hinsidan hafvet, det land, som för så ytterst få af oss blifvit ett guldland. Vi ha alla genomgått samma stunder af rådlöst öfvervägande, innan vi vågade taga ut det svåra steget, ha alla i en eller annan egenskap, på ett eller annat sätt och med mera eller mindre framgång kämpat med där borta i den ofta otroligt bittra striden för dagligt bröd. Och därför höra allas våra minnen, rön och erfarenheter rättvisligen under titeln "Utvandrarehistorier".

"HVITT LJUS"

I.

Isak Peltonen hade väl noga taget inga synnerligt vägande skäl för beslutet att resa till Amerika. Han var ju ung, frisk, starkare än de flesta och i alla stycken en duktig arbetare, så att han nog skulle kunnat slå sig ut också hemma.

Men å andra sidan var han icke häller annat eller mera än en lös arbetskarl utan något egentligt yrke, om han också var så pass flink i händerna, att han kunde taga ihop med litet af hvarje. Och dagakarlsförtjänst tyckte han var väl litet att gifta sig på, ehuru Anni på Heikkilä torpet nog varit villig att riskera det.

Isak hade själf vuxit upp i en inhysingskoja och hade därför haft talrika tillfällen att iakttaga på närmaste håll hvad det betydde för en daglönare att skaffa ihop kläder och föda för sig själf och hustrun och en skara af barn. Och barnen kommo nog -- ju fattigare man var desto flera. Det hade han också lagt märke till.

Han rådgjorde om planen med Anni och hon gaf honom nog rätt i hufvudsak. Det var ett hårdt lif man förde, när man icke alltid visste hvarifrån matbiten för morgondagen skulle tagas -- allra mest då en hop barnungar gräto efter den. Men Amerika tyckte hon dock var bra långt borta.

-- Kunde vi inte börja som nybyggare här hemma? Ledig jord fins det ju nog också i Alastaro och med tiden kunde vi väl arbeta upp ett torp åt oss?

-- Det är till och med värre än att vara daglönare, påstod Isak. -- Arbetar man för andra, så behöfver man åtminstone inte bry sig om frost och missväxt, som alltid komma på nybyggen.

I Amerika var det mycket lättare -- där kunde en duktig karl mycket hastigare förtjäna ihop hvad han behöfde för att bli sin egen. Alla, som varit där, sade att bara man inte söp, så blef det snart pengar på kistbottnen. Och supa gjorde han inte alls. -- -- De kände själfva till och med egna socknebor, som på några få år skrapat ihop så mycket där borta, att de köpt hela hemman! Det var annat, det, än att bli nybyggare på främmande mark. -- -- Hvad andra gjort kunde han väl också göra. Och de kunde nog vänta några år för att sedan ha det bra så länge de lefde.

Anni suckade visst rätt bittert, då hon insåg att han redan bestämt sig för resan och att rådplägningen egentligen endast varit för formens skull. Men i sak kunde hon icke invända någonting giltigt, utan förklarade blott att hon nog skulle vänta -- -- fast i fem år.

-- Då är jag ändå inte mera än tjugufem, tillade hon förklaringsvis -- så att jag väl borde duga åt någon annan, om du inte kommer.

Med den trösten reste Isak.

Till New York anlände han i en lycklig stund. Strejk hade kort förut brutit ut på en järnväg i Chicago, och då inga arbetare på nära näjder vågade taga de strejkandes platser, hade vederbörande skickat en värfvare till New York. De ämnade på inga vilkor gifva efter, och nyanlända invandrare, som icke hade reda på förhållandena i Amerika, voro glada att taga hvilket arbete som hälst. Bland dem funnos alltid sådana, som haft att skaffa med järnvägar förut och därför kunde användas.

Isak Peltonen hade visst aldrig förut varit med om sådant arbete, men han såg så duktig och rask ut, att värfvaren lät honom följa med. Det viktigaste var ju att skaffa ihop ett par vagnslaster folk så fort som möjligt, och värfvaren fick sitt arvode per hufvudtal så snart arbetarene voro levererade. Resten rörde icke honom. Om en eller annan senare befans oduglig, så var det icke så noga.

Därpå berodde det att Isak omedelbart efter sin ankomst till det förlofvade landet erhöll arbete till en och en half dollar om dagen samt kost och kvarter så länge strejken räckte -- förutom naturligtvis fri resa till Chicago. Och det tyckte han var nästan detsamma som att komma sig till förmögenhet genast -- -- sju mark och femtio om dagen! Han kunde knappast tro det själf.

Till en början kunde han emellertid icke brukas annat än vid det allra gröfsta arbetet på stationen, men där fans lyckligtvis groft arbete tillräckligt. Alla, som på något rimligt sätt voro användbara såsom lokomotivförare, behöfdes för de tåg man ännu kunde hålla i gång, och därför stodo de små stationslokomotiven, hvilka annars släpade toma och lastade vagnar af och till på de otaliga spåren, inne i lokomotivstallet. Allt deras arbete måste utföras med hand- och hästkraft och därvid var en karl med Isaks armar och rygg ovärderlig. Det dröjde icke länge innan förmännen började fästa sig vid hans sätt att arbeta, hvilket mycket fördelaktigt skilde honom från flertalet af de andra nykomlingarna.

Och honom tog det icke häller särdeles lång tid att lära ett och hvarje annat än att skjuta vagnar in på de olika spår man utpekade för honom. Redan efter ett par veckor visade det sig tydligt att han begynt erhålla tämligen rediga begrepp om saker och ting, hvarför han också snart helt naturligt blef ledare för det lag, som arbetade med honom. Där han var med kunde förmännen tryggt lita på att allting blef utfördt utan misstag och oreda.

Det gjorde att han blef en af de få bland nykomlingarna, som behöllos i arbete, då den förtidiga och illa förberedda strejken några veckor senare tog slut, utan minsta eftergift från banbolagets sida. Åtskilliga af de strejkande själfva måste söka anställning på annat håll, när de sent omsider fingo nog af försöket att tvinga bolaget till medgörlighet, men Isak Peltonen befordrades till lokomotivstallet. Där blef hans uppgift att hjälpa till med att rengöra och olja lokomotiven.

Den första tiden betraktades han med allt utom blida ögon af både förare, konduktörer, eldare och andra, som varit med om strejken. För dem var han en "scab" -- en, som tagit en strejkandes plats -- och scabs äro ju de föraktligaste individer en arbetare, som har hälst något begrepp om strejker, möjligen kan föreställa sig.

Men Isak, som hvarken lärt tillräckligt engelska att förstå tillmålets natur af skällsord eller ändå mindre att uppfatta dess djupa skymflighet, skötte sin tjänst lika tyst och ordentligt som förut. Under några dagar begrep han icke ens att termen gällde honom, men då det blef klart lystrade han till "scab" lika villigt som till "Eisäk", såsom de förvrängde hans namn.