Normalarbetsdagen

3. Normalarbetsdagens betydelse för arbetarnes kroppsliga välfärd 6.

4. Normalarbetsdagens betydelse för arbetarnes andliga välfärd 7.

5. Normalarbetsdagen ur nationalekonomiska synpunkter 10.

6. Normalarbetsdagsrörelsens historia 21. I England 22. I Nordamerika 25. I Österrike och Schweiz 27. I Tyskland, Frankrike, Holland och Belgien 29. I Sverge 29.

7. Normalarbetsdagsrörelsen i närvarande ögonblick 30.

8. Allmänna slutsatser 35.

STOCKHOLM. ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1891.

Grundsats: Intet botemedel mot låga löner har den minsta utsikt att blifva värksamt, om det ej värkar på och genom folkets intelligens och lefnadsvanor.

J. S. MILL.

1. Spörsmålets vikt och svårigheterna vid dess behandling.

De två eller tre sista åren hafva gifvit oss ett nytt sakligt bevis för, att vi värkligen uti ordets fulla bemärkelse lefva i den sociala frågans, i den industriella arbetarfrågans orosfylda tid. Med en hastighet, som är öfverraskande till och med för vårt snabblefvande skede, har nämligen spörsmålet om en normalarbetsdag för fullvuxna manliga arbetare (så väl som för kvinnor och unga arbetare) intagit en mycket framstående plats bland de dagspolitiska diskussionspunkterna—och det uti samtliga af världens högst civiliserade länder. Sverge icke undantaget!

Då vi nu gå att—så vidt författarens förmåga och denna skrifts omfång tillstädja—bilda och reda våra begrepp om normalarbetsdagen och agitationen för densamma, är det af synnerlig vikt, att vi redan från början erinra oss en sak. Nationalekonomin hör till de minst färdiga af alla vetenskaper; man har icke ens ännu vunnit full stadga i sin uppfattning af det ekonomiska lifvets yttersta grundföreteelser. Det finns sålunda ingen lära (eller "teori") om de nationalekonomiska storheterna "arbetstid" och "arbetslön", hvilken kan anbefallas som forskningens mogna, allmänt erkända resultat. Hvad beträffar nationalekonomins praktiska sida, vetenskapen om det social-politiska ingripandet, behöfver det knappt framhållas, att den befinner sig i ett ännu mer ofullgånget skick.

Härtill kommer, att våra dagars stora rörelse för en lagstadgad förkortning af arbetsdagen i hufvudsak är en intressefråga för de samhällsmedlemmar, kroppsarbetarne, hvilka af naturliga skäl äro mindre skolade i allmänna värf och mindre utvecklade i intellektuellt hänseende än de flesta andra.

Äro vi på förhand ovilligt stämda mot normalarbetsdagsrörelsen, ha vi sålunda rätt många och betydelsefulla skäl att under diskussionen ej draga en oridderlig (och för öfrigt ovetenskaplig) fördel däraf, att de framstälda idealen ofta äro sväfvande och de anförda skälen stundom synbarligen motsäga hvarandra. Det är härvid—som städse i snarlika fall—alldeles oriktigt att fordra, att motståndaren skall kunna öfverbevisa en, utan att man underkastar sig mödan att på ett förnuftsenligt och opartiskt sätt själf pröfva saken. Å andra sidan böra personer med förutfattad sympati för normalarbetsdagen af enahanda skäl afhålla sig från okritiskt tvärsäkra uttalanden, hvilka allt för lätt kunna leda till ett oafsiktligt öfverskattande af reformen.

2. Arbete, arbetstid och normalarbetsdag.

Under ofta använda ord dölja sig ej sällan rätt betydande begreppsskiftningar. Låt oss därför anmärka, att vi här med arbete uteslutande förstå arbete i samhälls-hushållningslärans mening; sålunda: en mänsklig kraftansträngning, hvilkens ändamål är att frambringa en ekonomisk nyttighet (ett ekonomiskt "värde")—d. v. s. att frambringa något, som kan tjäna att tillfredsställa människors ekonomiska behof. Yttersta driffjädern till allt arbete är sålunda (det ekonomiska) behofvet — och på samma gång bestämmer behofvets storlek i viss mån den nödiga arbetsmängdens storlek. Ett exempel skall förtydliga detta.

Ur ekonomisk synpunkt består den hufvudsakliga skillnaden mellan den civiliserade människan och vilden däri, att den förra äger en oändlig mångfald ekonomiska behof, hvilka för den senare äro fullkomligt okända—och hvilka alla ovillkorligen kräfva arbete för sitt tillfredsställande. Medan en vildes lif mycket väl kan tänkas vara i det allra närmaste arbetslöst, är det därför all civilisations grundlag att hvarje dag af civiliserat lif måste köpas med en viss mängd arbete, med en viss åt arbete egnad daglig tid, som ej får underskridas. Då produktionsmedlens natur och civilisationens samt samhällets beskaffenhet äro gifna, finns det blott ett sätt att minska denna minsta behöfliga arbetstid (minimalarbetstid)—och det är att öka arbetets intensitet (spänstighet och alstringsförmåga). Det är sålunda af stor vikt, att vi i det följande ej förgäta, att arbete ej blott mätes (till mängden) af sin långvarighet utan ock af sin intensitet.

Under det arbetets uppgift att "frambringa något, som kan tjäna att tillfredsställa människors ekonomiska behof" gaf vid handen tillvaron af en viss minimalarbetstid, är å andra sidan arbetets egenskap att vara "en mänsklig kraftansträngning" grunden till, att det finns en maximalarbetstid, som icke får öfverskridas, så vida ej arbetarens kroppsliga, intellektuella och sedliga lif skall lida därunder—så vida ej arbetet skall få den värkan, att det (alldeles tvärt emot sin yttersta uppgift) dödar civiliserat lif i stället för att alstra och vidmakthålla detsamma. Det är tillvaron—i en förfärande utsträckning uti samtliga civiliserade länder—af en arbetstid, som dödar i stället för att vidmakthålla civiliserat lif, hvilken gifvit upphofvet till den stora rörelsen för en genom lag bestämd arbetsdag, d. v. s. för en normalarbetsdag, som ej får öfverskridas.

Planen för vårt ämnes behandling är härmed gifven. Vi skola först granska normalarbetsdagen ur den kroppsliga och andliga hälsovårdens synpunkter—därpå ur nationalekonomins. Sedan skola vi öfverblicka rörelsens historiska utveckling i olika länder och slutligen göra ett öfverslag af dess ståndpunkt och utsikter i närvarande ögonblick.

3. Normalarbetsdagens betydelse för arbetarnes kroppsliga välfärd.

Frågan, huru många timmar om dagen en människa kan arbeta, är ytterst hvarken en fråga för sedeläran eller för nationalekonomin, utan för fysiologin. "Den är en matsmältningsfråga", skrifver en tysk författare. D. v. s. allra först, innan det kan vara tal om, att människan skall förmå utföra något arbete med sina muskler eller med sin hjärna, måste dessa, det fysiska och intellektuella arbetets organ, hafva erhållit en lämplig mängd af lämpliga näringsämnen. Människan måste hafva inmundigat tillräckligt af hvar och en bland vår födas viktigaste hufvudbeståndsdelar (ägghvite-, fett-, stärkelse- och mineralämnen) samt måste hafva gifvit magen och andra inre organ tillfälle att omsätta dem i de kroppsvätskor och väfnader, hvilkas utnötande eller förstörande är lika oupplösligt förknippat med människans arbete som förbrännandet af stenkol är med lokomotivets rörelse på skenorna. "Det ligger ej i människans makt att ändra lagen för den naturliga matsmältningen. Hon kan öfverträda den och därigenom göra sig oförmögen till arbete—eller förstå den och underkasta sig den."

Börjar man arbeta för tidigt efter en måltid (af sådan storlek som är nödig, då det t. ex. blott finns tre på dygnet), så blir matsmältningen störd eller alldeles hämmad—och den af måltiden kräfda krafttillförseln i större eller mindre grad förringad. Har emellertid måltiden ej fått fylla sin uppgift att ge mig de krafter, den kunnat, måste ett af två fall inträffa. Antingen arbetar jag efteråt mindre, än jag eljes skulle kunnat, eller söker jag tvinga ur mig den normala arbetsmängden och sliter därvid ut mig på ett sätt, som—om det härmed antydda lefnadssättet fortfar tillräckligt länge—nödvändigtvis måste leda till kroppsligt och andligt förfall samt till för tidig död.

Läkare och fysiologer hafva på senare tiden mångfaldiga gånger uttalat sig i denna riktning. 1887 års Wienkongress för hygien och demografi uttalade i en af sina resolutioner, att "de vuxna männens hälsa ofta lider genom en öfvermåttan lång arbetstid likasom genom nattarbete. Bägge utöfva ett skadligt inflytande på arbetarens moralitet och intelligens." Såsom det maximum af arbetstid, som ur hälsovårdssynpunkt bör tillåtas, angaf kongressen 10 à 11 timmar pr. dag. På en nyligen hållen vetenskaplig kongress i Limoges beklagade, ur fysiologisk synpunkt, den framstående läkaren och hygienisten Napias från Paris, att det stode så många svårigheter i vägen för en lagstadgad åtta timmars arbetsdag; och på en hälsovårdskongress i Brighton sommaren 1890 betonades nödvändigheten af, att den allmänna meningen kraftigt uttalade sig för kortare arbetstider. En åtta timmarsdag borde ej öfverskridas, då arbetet vore af hög intensitet.

Att civiliserade människolifs fördärfvande och förkortande genom öfverdrifvet lång arbetstid alls icke är något hjärnspöke utan ett allmänt, tallösa gånger ådagalagt sakförhållande skola vi se längre fram i vårt historiska kapitel.

4. Normalarbetsdagens betydelse för arbetarnes andliga välfärd.

Hade den civiliserade människan blott kroppsliga behof att tillfredsställa, kunde kanske intet annat sägas om en tio timmars arbetsdag än, att (enligt den berömde tysken Pettenkofer och schweizaren Hägler) den människa, som arbetar tio timmar om dagen, i allmänhet ovillkorligen behöfver söndagshvila för den fulla fysiologiska jämviktens bibehållande. Ett civiliserat samhälle förutsätter emellertid tillvaron hos medborgarne af sedliga och intellektuella behof, som pocka på tillfredsställelse.

Om en samhällsmedlem ej har tid eller krafter öfriga från förvärfsarbetet att ägna åt sina barns uppfostran, åt sin egen tidsenliga intellektuella utveckling, åt ett personligt och själfständigt deltagande i det offentliga lifvet o. s. v., så är hans existens helt visst ej så civiliserad, som vi älska skryta med, att "_vår_" tillvaro nu för tiden är. Och vi ha ej rätt att slå oss till ro med den tanken, att ifrågavarande medborgares materiella lif ju dock i många viktiga hänseenden är mycket bättre än hans farfaders var. Vi måste fordra, att hans andliga tillvaro skall vara förbättrad lika väl som hans materiella. Men hans andliga tillvaro kan ej vara god, om den ej är byggd på andlig frihet. Och blott den besitter värklig andlig frihet, som icke blott har juridisk rätt att utveckla och i allmänna lifvet öfva sina andliga förmögenheter, utan ock har den därtill erforderliga ledigheten.

I slutet af förra århundradet talades stora ord om "oförytterliga människorättigheter", om "frihet, jämlikhet och broderskap"— i synnerhet om "frihet"! Man sökte tillförsäkra alla medborgare den juridiska rätten till andlig frihet—men det är först i slutet af vårt århundrade, som man på allvar börjat sträfva efter att också tillförsäkra alla medborgare det mått af ledighet, utan hvilket den andliga friheten förblir en död bokstaf i lagboken.

Vi hafva nu en utgångspunkt för bedömandet af normalarbetsdagens värde för arbetarnes andliga välfärd. Vi spörja: Hvad är frihet för en lönarbetare? Hur mycket har han kvar af sin juridiskt erkända frihet, om en absolut oreglerad konkurrens med kamraterna och de oberäkneliga konjunkturerna på världsmarknaden tvinga honom att sälja tolf eller fjorton timmar om dygnet åt en arbetsgifvare för ett ytterst knappt lifsuppehälle? Politiker och nationalekonomer, som studerat den modärna normalarbetsdagslagstiftningens och fackföreningsrörelsens inflytande på arbetarklassen (särskilt i England), hafva mångfaldiga gånger besvarat denna fråga på ett sätt, som kan sammanfattas i orden: lönarbetaren har så mycken frihet, som han hvarje arbetsdag har fri tid.