Om mordet på Karl XII: Historisk och juridisk undersökning

Ehuru flera skarpsinniga forskare uttalat den åsigt, att Karl den tolfte föll för en lönnmördares kula, har likväl allmänna omdömet allt sedan den danske historieforskaren C. Paludan Müller år 1846 i en i Köpenhamn utgifven historisk tidskrift sökte bevisa, att Karl den tolfte icke föll »ved Snigmord», lutat åt den meningen, att konungen föll för en fientlig kula, afskjuten från fästningen Fredrikssten.

Men vid den undersökning af utmärkta vetenskapsmän, som den 31 augusti 1859 företogs å Karl den tolftes lik, kommo omständigheter i dagen, hvilka påkalla en granskning af Paludan Müllers skrift, som år 1847 utkom i svensk öfversättning med titel: »Carl XII:s död af C. Paludan Müller, öfversättning med tillägg af G. Svederus.»

Såsom inledning till en sådan granskning må ur 29 delen af Fryxells »Berättelser ur svenska historien» de händelser anföras, som närmast föregingo konungens död, hvilka det är nödvändigt att minnas, då man vill sätta sig till doms om hans dödssätt.

I början af november 1718 började Karl den tolfte belägringen af Fredriksstens fästning vid Glommen. Den hade en besättning af 2000 man, men bakom Glommen stodo 13000 till dess undsättning. Fästningen angreps af svenskarne från norra sidan. Ett utanverk, Gyllenlöw, togs genom stormning den 27 november. Derefter uppkastades löpgrafvar mot fästningen, hvilka gingo i sneda riktningar. Första natten blefvo två af arbetarne skjutna från fästningen. Under natten till den 29 november blefvo af 200 arbetare 55 dels sårade, dels dödade. Natten till den 30 november upptogs en 210 steg lång löpgraf, paralell med fästningsvallarne. Bland 400 denna natt arbetande soldater sårades eller skötos blott 30, emedan dimman hindrade fienden att sikta. Den 30 november, som var en söndag, red konungen klockan 4 på eftermiddagen från lägret vid Tistedalen, följd af två i hans tjenst varande officerare, fransmännen Maigret och Sicre, för att bese belägringsarbetet, för hvilket Maigret var chef. I skymningen började 2 à 300 soldater att arbeta. Sedan Maigret anvisat soldaterna deras platser på fältet, der en hvar lade sig bakom sin risknippa eller skanskorg och började gräfva sig ned i jorden, återvände han till konungen, som klockan 8 på aftonen förtärde sin aftonmåltid i en löpgraf, belägen inom musköthåll från fästningen, från hvilken det sköts skarpt, så att många af de arbetande soldaterna stupade. Kommendanten på fästningen lät uthänga brinnande beckkransar och kasta lichtkulor, hvarigenom fältet upplystes. Dessutom gick månen omkring klockan 9 upp öfver horisonten. Konungen, som misstänkte ett utfall, steg upp från löpgrafvens djup och lade sig på inre sluttningen af bröstvärnet med hufvud och armar öfver krönet så att han kunde obehindradt se fästningen och de på fältet arbetande soldaterna.

Om det vidare förloppet har man berättelser af två ögonvittnen öfverste Maigret, till börden fransman, och dåvarande löjtnanten, sedermera öfverstelöjtnanten, vid fortifikationen Carlberg. Enligt den senares berättelse var, såsom nedan skall visas, den löpgraf, i hvilken konungen enligt Fryxells berättelse förtärde sin aftonmåltid, icke belägen inom musköthåll. Äfven är det tvifvel underkastadt, huruvida Fryxells uppgift, att Sicre åtföljde konungen från Tistedalen, är riktig.

Maigrets berättelse utgör ett bref till svenske ministern i Paris, baron Gedda (af Maigret oriktigt titulerad grefve), hvilken fått i uppdrag att af Maigret söka underrättelse angående omständigheterna vid konungens död. Det har enligt den svenska öfversättning, som är intagen i 3 delen af Handlingar rörande Skandinaviens historia, följande lydelse.

»Paris den 23 december 1723.

Min bäste grefve! Jag har nyss mottagit det bref, hvarmed hr grefven behagat hedra mig. För att svara derpå, får jag äran meddela, att då konungen var i tranchéen mellan kl. 7 och 8 på aftonen, steg han upp på bröstvärnet med halfva kroppen obetäckt för att se arbetena och den starka musköt- och kanonelden från fästningen och dess skansar. Jag stod under honom med hufvudet mellan hans stöfvelklackar och Kaulbars stod vid min högra sida. Nyss efter sedan han stigit upp, kom Sicre förbi och frågade mig hvad konungen gjorde, hvartill jag svarade, att det inte var jag som placerat honom der. Sicre skyndade bort och jag besinnade mig på en eller annan förevändning för att förmå Hans Maj:t att stiga ned. Medan jag inom mig öfvervägde om hvad jag skulle säga till honom, fick han ett kanonskott ofvanför venstra örat och som gick ut på andra sidan ganska nära intill örat. Kulan var som ett stort dufägg. Då han fick skottet, sade han icke ett ord: hans fötter halkade ned men han blef kvar, stödd på bröstvärnet. Skottet, som träffade hufvudet, gaf samma ljud som en sten, den man häftigt kastar i dy. Vid detta ljud sade adjutanten Kaulbars till mig: kungen är sårad. Jag svarade honom att han var död. Han sade: vi få se efter. Jag tillade, att det var tyvärr allt för sant. Vi anmälde saken för generalen af tranchéen och läto soldaterna draga sig tillbaka på det de icke skulle få kännedom derom. Man förde honom tillbaka till batterierna, öfvertäckt med sin kappa under namn af en ingeniör utaf hans storlek, som man sade hafva blifvit skjuten. Man kan alldeles icke fatta någon misstanke om att det skulle vara en person af hans armée som dödat honom, ty det vapen, som skjutit den kulan, kunde icke bäras af någon menniska, huru stark den än måtte vara. De som besigtigat honom efter hans död voro öfverens om denna sanning. De som anklaga den person hr grefven antyder hafva sannolikt sina bevekelsegrunder att söka bibringa folket denna åsigt.

Det är nu hr grefve den sanna berättelsen om denna store furste som man måste hafva känt för att veta till hvilken grad han föraktade faror och döden. Samma dag — det var en söndag — hade han bevistat gudstjensten, ömsat linne och påtagit en alldeles ny klädning. Han kom också till tranchéen i ganska muntert lynne, lät kalla mig och talte temligen länge med mig om belägringsangelägenheterna.

Jag har äran o. s. v.

Maigret.»

Hvad som i denna berättelse är egnadt att ådraga sig synnerlig uppmärksamhet, är försöket att vederlägga misstankarna om mord med uppgiften, att kulan var stor som ett dufägg och blifvit skjuten ur ett vapen, som icke kunde bäras af någon menniska. Då kulan aldrig blifvit funnen och ingen bestämd anledning fins att antaga, att det varit en kanonkula, så äro Maigrets uppgifter härom egnade att draga hans sanningskärlek i tvifvelsmål samt ingifva den misstanken, att han afsigtligt velat missleda.

Den af Carlberg vid äldre år författade berättelse, hvilken är intagen i första delen af handlingar rörande Skandinaviens historia, har följande rubrik: »Sanfärdig Berättelse af några få omständigheter, som sig tilldrogo den natten då Högstsalig Hans Kongl. Maj:t konung Carl XII uti tranchéen för Fredrikshall olyckligen blef skuten».