Noveller och skizzer

Kallista på Kastelholm. Pennteckning från Åland. Ett mystiskt par. Sann händelse från år 1867. Från Finland: 1. Från öster till vester. 2. Wiborg. 3. Från Ladogas strand. 4. En vacker hufvudstad i ett litet land. Reseskizzer från Polen och Ryssland: 1. Polen. 2. Ryssland. Borgfröken. Skizz från kejsar Nikolai regering.

Kallista på Kastelholm.

Pennteckning från Åland.

1.

Utströdda som perlor på en juvelerares bord ligga de åländska öarne i hafvet midt emellan Sverige och Finland. Jag hade icke för allt verldens guld, ja och alla verldens ordnar och kronor tillsammans velat vara den juveleraren, som lemnade dessa äkt-svenska perlor åt Ryssland -- och så har dock en gång skett. Den handeln torde icke heller så lätt gå tillbaka, ty -- men låtom oss tiga om den saken.

Visserligen är flertalet af öarne i gruppen endast kala klippor, men till och med på en stor del af dessa bo menniskor och det menniskor, som älska dessa klippor framför allt annat på jorden. Dessa sannskyldiga hafsmenniskor gifva Åland en ännu mera egendomlig prägel än tillochmed dess särdeles originella fysiska bildning förlänar. Dess i politiskt afseende stora betydelse förbigår jag här.

Det var om våren år 185-. Ålands rika historiska minnen, dess egenskap att under det nyss slutade "orientaliska kriget" ha varit skådeplatsen inom krigets nordiska afdelning för en eröfringsscen i civilisationens intresse, äfvensom lusten att göra en liten sommartripp till ett för oss jemförelsevis obekant land, förde mig till det beslut att besöka Åland. Jag satte min föresats raskt i verket, gick ned till Blasieholmen der ålandsskutorna ligga förtöjda, och öppnade följande samtal med en ung sjöman, som såg pigg och treflig ut.

"Hör på, min vän, reser ni snart öfver till Åland igen?"

"Vi segla af i qväll", ljöd svaret på en ganska ren dialekt, och den unge mannen helsade höfligt.

"Kunde jag få följa med er ditöfver?"

"Det kan väl gå för sig, tror jag, men det beror på far, det."

"Kan jag då få råka honom?" sporde jag.

"Inte svår att råka", svarade åländingen muntert, "han sitter der på krogen och tar sig en morgonrisp, fråga efter'n bara, han heter Falkens Erik och rår om skutan här."

Jag begaf mig till krogen, gick igenom skänkrummet och påträffade i "gästrummet" en medelålders man, sittande ensam, vid ett bord. Han tycktes mig se ut som en skutskeppare.

"Goddag!" helsade jag frimodigt, "är det Falkens Erik från Åland? Er son har visat mig hit."

"Vasserratri! Falkens Erik från Hammarudda", ljöd svaret, "men", tillade han, "våran strömming är slut och klent fick vi betaldt ändå."

"Det var illa det", svarade jag, "men jag har ett annat slags affär med skepparn."

"Och det vore?" sporde han nyfiket.

"Vill ni föra mig öfver till Åland?"

"Hvarför det då? Herrn reser ju bättre med ångbåt!"

"Ja, men jag tycker mera om att segla."

"Gerna för mig då -- jag seglar af i qväll."

"Jag följer med!" utropade jag. "Hvad begär ni för öfverfarten?"

"Kommer an på hvad slags folk herrn är", var det afmätta svaret. "Tio rubel blott, om herrn har pass och egen matsäck -- för si resan kan bli långvarig; vi ha sydostlig vind, bra nog i början men knapp på hafvet."

"Hvad göra då edra tio rubel i goda svenska riksdaler?" sporde jag.

"Efter kursen gör det minst tjugofem riksdaler. Jag kan räkna kursen, jag."

"Nåväl, jag betalar det; när skall jag vara ombord?"

"Sist klockan sju i qväll", svarade Falkens Erik och såg först på det ena, sedan på det andra af sina ur.

Jag drack ett glas öl med gubben och gick. Klockan på slaget sju var jag på platsen med tvänne karlar, bärande min kappsäck, samt en ypperlig matsäck och ett rikligen försedt flaskfoder.

"Precis herre", helsade Erik och räckte mig sin tjäriga hand, samt tillade, i det han skrattande pekade på buteljerna, "det der är bra, det är fuktigt ute på Ålands haf."

Vi lade ut till sjös, skepparen, hans son, en gammal sjöman till och jag. Vädret var friskt och det gick raskt undan, ehuru vi hade blott half vind, men skutan seglade bra, som nästan alla ålandsfartyg. Jag var imellertid trött af det myckna springandet under dagens lopp och begaf mig snart till hvila. Stockholms skärgård ända till Furusund kände jag dessutom ganska väl, der var för mig intet nytt att se. Jag gick icke ned i den qvafva kabyssen utan lade mig på däck insvept i min paletå, med hufvudet på kappsäcken och utsträckt på ett par gamla hopvikta segel.

Då jag vaknade sent följande morgon, voro vi redan ute på hafvet. Sjön gick hög och vi seglade dikt bidevind. Det var en lust och glädje att se de käcka öboerna i sitt lilla fartyg umgås med vågor och vind; det gick som en lek, undan för undan. Då dagen led mot slut hade jag blifvit någorlunda förtrogen med mina reskamrater. Vinden hade småningom aftagit och tynade slutligen framemot qvällen alldeles af. Så gick det ock med mitt sällskaps humör. Infallen upphörde, historierna togo slut och Falkens Erik utbrast otåligt: "Motvind är det och stiltje blir det till natten, det kan man kalla dålig seglats". Men som jag ännu ville höra några "historier" till om "gamla Åland", om ryssarne, samt om engelsmännens och fransmännens besök, proponerade jag en liten toddy på qvällsqvisten i stiltjen.

"Åh ja men", sade Erik, "det låter sig göra. Bengt der, sätt kitteln på elden så vi få varmt vatten. Det är herrn som bjuder."

"Med en toddy framför sig", fortfor han, "kan man tillochmed uthärda en stiltje på sjön, och jag tror att vi i morgon få frisk vind igen och det vestlig."

"Nå säg mig", började min skeppare sedan vattnet var serveradt och jag af mitt förråd framtagit den egentliga nervus rerum gerendarum, konjaksbuteljen, "hvar vill herrn egentligen i land?"

"Hvar som helst", svarade jag, "till exempel vid ert hemvist."

"Bra det", svarade Falkens Erik, slugt plirande med ögonen, -- "och är passet i ordning, hä?" -- "Passet?" frågade jag, "nej ett sådant har jag i sanning glömt att lösa -- behöfs det då nödvändigt?"

"Jaså!" inföll öbon, "är herrn en sådan en igen -- det kunde jag just gissa. Ja, visst behöfs det pass för att komma in till Åland."

Jag blef i början smått orolig men fann mig snart, och i det jag drack honom till, sade jag: "Skål, Falkens Erik, för att jag kommer i land utan pass."

"Jaa, men risken -- --"