Vildhjärnor: Amerikahistorier

GÖTEBORG 1910 ELANDERS BOKTRYCKERI A.-B.

Minnie från Montana.

Nummer B 2 var kanske inte den största ranchen i distriktet, men den var, trots sitt namn, A 1[1]. Den hade ett boskapsbestånd af flera tusen djur och två niggers, af hvilka den ene var mulatt, och femton cowboys ägnade sina bästa år åt att hålla reda på nämda boskap. Häri ingick gifvetvis skyldigheten att se till, att så många som möjligt af grannranchernas omärkta ungboskap vid tiden för boskapsmärkningen råkade blandas med ranch B 2:s.

I likhet med de flesta andra af sitt slag hade Jack Morrisons cowboys muskler af stål, men hjärtan af ett material som liknade vax, och fjorton af dem voro präriepojkar och gentlemän. Den femtonde var däremot irländare.

Irländare, dutchmen och dagoes[2] stå inte vidare högt i kurs ute på prärien, men de två förstnämda slagen räknas dock, åtminstone af de mera vidsynta och fördomsfria elementen, som hvita män, hvilka man kan supa, slåss och idka annat vänskapligt umgänge med utan att förlora sitt människovärde. Ja, det finns till och med en och annan, som behandlar dagoes som om de hade hvit hudfärg, ehuru man ju inte gärna skakar hand med dem när någon ser det.

Irländaren Pat Murphy umgicks således på fullt kamratlig fot med de andra pojkarna, och om han inte var särdeles populär, så berodde detta snarare på personen än på nationaliteten.

Pat var nämligen inte mors bästa barn. I annat fall skulle hans syskon inte ha varit vidare eftersträfvansvärda. Småaktig och mån om sig själf var han, och grälsjuk hade han varit, men hade i det fallet undergått en betydande förändring. Han hade nämligen märkt, att den som på denna punkt af jordklotet lider af grälsjuka, har alla utsikter att få den rena prärieluften insläppt i de ädlare delarna.

Pojkarna därute äro rätt goda människokännare, och bilda sig ofta instinktivt åsikter om en persons karaktär, som sedan visat sig vara korrekta. Om Pat sades ganska allmänt att han var lömsk och bakslug, men detta hade på intet sätt bevisats, och inverkade icke på pojkarnas uppförande mot honom, ty ute i västern dömer man ingen ohörd. Ja, man hänger sällan ens en neger, utan ganska bestämda misstankar om, att han måhända gjort något ondt.

De enda som bestämt undanbådo sig äran att räknas bland Pats intimare vänner voro Fighting Fred och Skallerorms-Bob. Dessa två afvaktade i stället med intresse den dag, då skarpskjutningen skulle taga sin början.

Utom dessa femton cowboys fanns å ranchen ännu en, men han räknades inte, ty han var bara pojken. Visserligen hade ett par år förflutit sedan han passerade myndighetsåldern och en hel del af de andra voro inte äldre, men han var en »tenderfoot», nykomling, ännu inte på långt när durkdrifven prärieman och därför trots allt »bara pojken».

Men att det fanns godt gry i honom, så »tenderfoot» han var, erkändes villigt. När han nyss kommit dit ut, blef han, som alla andra nykomlingar, lurad upp på en äkta ettersatan till häst, en »buckjumper» af renaste vatten.

Det var en svår stund för Tom -- eller Tenderfoot Tom som han kallades -- när han på detta omilda sätt fick sin första inblick i prärielifvets besvärligheter. Men han gaf sig inte.

Har ni någonsin suttit i sadeln på en broncho, som är intresserad af buckjumping? Det är vid sådana tillfällen man ångrar att man inte var snällare när man var liten, och besluter att bli officersaspirant i Frälsningsarmén, om man kommer ned med lifvet.

Man kommer ned! Hastigare än man anat, och oftast med lifvet. Men skulle man tilläfventyrs äfven ha sansen i behåll, måste man genast upp i sadeln igen, och försöka se ut som om man hade roligt.

Gör man inte detta, stämplas man som feg, och har för tid och evighet förstört sitt anseende i den orten, för att inte tala om att man blir driftkuku för alla distriktets innevånare, samt deras anhöriga och vänner.

Till och med de små, oskyldiga barnen, -- en f. ö. i dessa trakter ytterst sparsamt förekommande företeelse -- som man eventuellt kan möta när man rider in till staden för att ombesörja krogbesök och andra viktiga affärer, ha fula ord på tungan och alla fingrarna vid näsan, när deras vackra blå ögon skåda den olycklige främlingen.

Men Tenderfoot Tom klarade af mandomsprofvet med en hög grad af elegans och säkerhet. Tre gånger gick han, på grund af bronchons åtgöranden, till hvila i präriens långa gräs, medan alla stjärnhimmelns konstellationer passerade förbi hans ögon, men han klef käckt upp igen, och hade nog fortsatt med det tills han brutit nacken eller bronchon trampat ut hans hjärna, om inte pojkarna, efter tredje afsittningen, tyckt att det kunde vara nog, betygat honom sitt gillande och uppmuntrat honom med beröm och spritdrycker.

Sedan den dagen var Tenderfoot Tom accepterad som vän och kamrat till de fjorton präriepojkarne och gentlemännen, och ju bättre de lärde känna honom, desto mera uppskattade de honom, fastän han ibland uppträdde rent af obehagligt bildadt.

Ty Tom var »bättre folks barn» och kom ända från New York, där han haft något innesittarjobb, som folk har där borta i Östern. Han hade genomgått ett college och talade latin som en erkeängel. Så påstod åtminstone Revolver-Dick, som varit med en geolog, som undersökt trakten, på en tre veckors expedition, och därunder lyckats skaffa sig ett oerhördt kunskapsförråd.

Den ende, som inte kunde draga jämnt med Tenderfoot Tom, var Pat Murphy. Pat, som varit på prärien i många år, ansåg sig nämligen ha rätt att spela öfversittare gentemot en nykomling, och af denna förmenta rättighet använde han sig till en början gärna.

Tom, för sin del, tyckte inte om oenighet och brydde sig därför inte vidare om irländaren i tanke att han så småningom skulle ändra sitt uppförande. Men Pat blef endast värre.

En gång tog det dock slut. Det var en lördagseftermiddag, när Tenderfoot Tom och Fighting Fred stodo vid baren i en af stadens salooner, sysselsatta med smakprof af en ny whiskysort.

Då kom Pat in, gick fram till baren och beställde en drink.

»Nykomlingen betalar!» skrek han när bartendern begärde likvid, och skrattande kastade Tom ett par nickelslantar på disken.

»Är du pank, Pat,» sade han, »så kan jag lägga ut för dig.»

Men Pat vände sig till de öfriga gästerna och yttrade att nykomlingen inte vågade annat än lyda och betala.

Om Pat anat hur stort inflytande på hans hälsotillstånd och renommé de orden skulle ha, så hade de säkert aldrig blifvit yttrade, men framtiden ligger ju förborgad för oss dödliga.

Tom insåg, att förolämpningen inte kunde få passera oanmärkt och gick därför helt lugnt fram till irländaren och inviterade honom att stiga ut på bakgården.

Något sådant hade Pat inte väntat, men det gick inte an att neka, och ett par minuter senare stego en förvånad irländare, en beslutsam nykomling och en lifligt intresserad åskådareskara ut på bakgården.

Menigheten bildade ring och en af gossarna åtog sig att vara referee, ty fullt sportmässigt skulle det gå till.

I brist på gong-gong klappade refereen i händerna, och folknöjet tog sin början. Det hölls vad för och emot, och den allmänna tacksamheten mot de bägge ynglingar, som arrangerat den angenäma förströelsen, var mycket stor.

Redan i första omgången hade Pats, redan förut ganska omtvistade, skönhet hunnit blifva betydligt reducerad. Det är ovisst, om hans mamma velat kännas vid honom om hon haft tillfälle att säga sin mening, ty tandsättet var inte fullt så komplett, som tre minuter förut, näsan var tillplattad och blödde, och omkring ena ögat syntes ett rödt parti, hvilket inom kort kunde väntas antaga en vacker blå färg.

Sport idkas nämligen som något mera än ordinarie studium vid Förenta Staternas universitet, och Tom hade under sin studietid varit rätt framstående inom denna fakultet.

På grund af god skolunderbyggnad i detta fall lyckades han bespara refereen besväret att ropa »time» efter andra omgången, ty knappast hade de mötts igen, förrän irländaren träffades af en »left swing» på högra sidan af underkäken, och de, som hållit på Tom, kunde börja inkassera sina vinster, medan refereen sökte väcka lif i Pat genom ett ämbar kallt vatten.

Detta lilla intermezzo bidrog inte i någon större mån till att åstadkomma ett bättre förhållande mellan Pat och Tom.

Pat tycktes till och med känna sig stucken på grund af den behandling han varit utsatt för, men han lät aldrig, genom ord eller gärning, förstå att han ens mindes saken.

Sina öfversittaremanér hade han dock lagt bort. Han kanske ansåg att hans kroppskonstitution icke var sådan, att de riktigt lämpade sig.