Tjuvbandet i Dägerö skärgård

Maja i Nedergården stod på trappan och tittade ut åt sundet.

»Det var farligt, vad Olle dröjer länge i dag. Sätt på kaffepannan, Stina-Lisa», ropade hon inåt stugan. »Han kan behöva lite varmt, så kyligt som det ä’ i kväll.»

Men i detsamma kom Olle, drängen, långsamt vankande genom hagen, och Maja gick in i stugan för att själv värma upp kaffet. Olle stannade ute på backen och högg upp ett fång ved, som han tog med sig in. Utan att säga ett ord satte han sig på bänken vid nedre bordsändan och började äta. Maja sysslade vid spisen, och gamla Stina-Lisa, som tjänat i Nedergården så gott som hela sitt liv, satt i sin vrå och stoppade strumpor.

»Var har du båten», sporde Maja till sist, »efter du kommer landvägen?»

Olle drack ur sin kaffekopp och strök sig om mun med tröjärmen.

»Den ligger kvar vid röjningen. -- -- Jag följde Ingrid ginvägen till Frönäs och bar kappsäcken hennes.»

»Ingrid! -- Vilken Ingrid?»

Olle slog i en påtår.

»Ingrid i Mellangården, vet jag. Hon som blev gift --»

»Herre min styver! Ä’ hon på ön!» Maja slängde av sig träskorna. »Och det säjer du nu först!»

»Kors att karlar jämt ska’ vara enfaldiga», tillfogade Stina-Lisa.

Olle lät sig inte bekomma. Han drack ur sitt kaffe, och därunder kom det fram stötvis, lugnt och tryggt, som hans vana var:

»Hon hade sin pojke med -- kan vara en nio, tio år. Ska’ vara hos Frönäsbond’ i sommar -- ä’ sjuk, kunde jag förstå.»

»Ä’ hon stollig?» föll Stina-Lisa in. »Att släppa sin pojke till slikt folk!»

Maja hade fått kängor på och rusade ut barhuvad, som hon var. Hon sprang tvärs över rågåkern, som stod grön och tät i den tidiga våren, över gärdesgården och ut på vägen, som i en vid bukt följde sjöstranden. När hon hunnit till vägskälet, där man tar av för att komma till Frönäs, såg hon på avstånd en svartklädd kvinna sitta i dikesrenen. Hon stannade en stund andfådd.

»Har hon redan lämnat ifrån sej gossen?» tänkte hon, men när hon kom närmare, fick hon se honom, där han satt, insvept i en stor schal, ett stycke från modern. Han var mycket blek, och hans stora, mörka ögon hade ett lidande uttryck.

»Ingrid, kära Ingrid!» utropade hon.

Kvinnan vände på huvudet men sade ingenting.

»Hur kunde du tänka på att lämna din gosse till Frönäs bond’!»

»Di kunde inte ta emot honom», hördes en lågmäld stämma.

»Ja, di ä’ ett följe! Och då har han gården för ett arrende -- Gud sig förbarme, det ä’ ett riktigt rövarpris! Men det var för väl, det inte blev av. Han ä’ falsk och elak, Frönäsbond’, han har inge’ hjärta i sin syndiga kropp.»

I detsamma tittade ett styggt, rödbrusigt huvud upp över stättan på andra sidan vägen, där en ginväg fanns.

»He he, vackra Maja, så ska’ hon inte säja. Syndare ä’ vi alla inför vår Herre. Men si, hjärtat, he he, det har alltid varit min svaga sida, det vet bäst vackra Maja. Jag kan aldrig säja nej åt vackra flickor. Och lilla frun, he he, vad skulle jag inte vilja göra för henne -- sprang genom hagen för att hinna fatt henne, he he, hjälpa henne bära, förstås. Si, gumman min, det vet vackra Maja» -- han såg sig kring -- »hon ä’ så helsikes svartsjuk, he he.»

Maja vände honom ryggen.

»Kom, Ingrid, så går vi.»

»Han orkar inte längre», sade Ingrid, likgiltigt eller hopplöst -- det var inte lätt att bli klok på henne.

»Jag ska’ bära den lille rare gossen», hördes det från stättan.

Maja fick tag i en stör.

»Stick inte din fot över gärdsgår’n, annars ska’ jag hamra dina krokota läggar rätt igen.»

Frönäsbond’ stod obeslutsam.

»He he, så hon kan skoja. Men Gud tröste mej, om gumman min -- -- det blir nog bäst, att jag --»

Och hans listigt grinande ansikte försvann bakom gärdesgården.

Maja tog gossen i famn och svepte om honom noga.

»Rår du bära kappsäcken ner till sjön?» Det var bara ett litet stycke.

Ingrid steg långsamt upp och följde efter Maja, som varligt satte ned sin börda på en sten vid stranden.

»Vad heter han?»

»Inge. -- Fadern ville så.»

»Stackars liten. Du och jag ska’ nog bli goda vänner.»

Hon smekte hans tärda kind, och gossen, som slutit ögonen, såg upp på henne med ett uttryck av undran.

»Stanna nu här, medan moster Maja hämtar båt. Som väl ä’, ligger den borta vid röjningen.»