Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden

Det var i solnedgången, söndagen den 16. juni 1741. Hela Stockholm hade den dagen varit ute på malmarna för att skåda på äppelblom, lukta på häggen eller rulla sig och stå på hufvudet på de ljusgröna gräsmattorna. Folket kom nu tillbaka öfver Norrmalms torg med sina matknyten, än i spridda flockar, än i större skaror. Alla skulle ner för det sluttande torget mot slaktarhusbron för att komma till sina hem i någon af stadens mörka gränder. Kvällen var härlig och utsikten nere på bron lika vacker, som den skulle för en person af vår tid synts egendomlig. I öster fick solljuset de små grönsprängda rutorna i Arsenalen att glimma som guld; på sidan om dess höga, erggröna koppartak och många tornspiror höjde sig öfver den brusande strömmen fasaderna af Fersenska och Düringska palatsen samt något längre ut, åt Skeppsholmen till, den röda väderkvarnen med sin granne, den korsformiga träkyrkan, i hvilken Tollstadius under förmiddagen talat så vackert »om ett rättfärdigt folks upphöjelse och ett syndigt folks förnedring och fördärf». Till höger om Skeppsholmens låga bro syntes på höjden »larmbatteriet» med sin höga flaggstång och framför detsamma strömmen med sina många fartyg och roddslupar. Till höger om denna tafla, liksom innefattande den med en lodrät, ofantlig ram, reste sig konturerna af Tessins mästerverk, det ståtliga slottet, å hvilket arbetet nu närmade sig sitt slut. Parallelt med Slaktarhusbron gick gamla Norrbro. Vid norra broändarna lågo vakthus, spruthus och fiskblötarbodar; allesamman små, rödmålade trähus, mer eller mindre förfallna. Här höllo åkare och månglerskor till under hvardagarna; men nu på sabbaten voro de försvunna, och deras platser intogos, såsom nämndt, af de hemvändande folkhoparna eller af grupper af äldre borgare, som dryftade något af dagens spörsmål, såsom om nyttan och den sannolika profiten af det nedanför liggande kvarnhuset, om den nyligen utgifna skråförordningen eller dylikt; allt medan de rökte ur sina kritpipor och med betänksamma miner spottade ner i strömmen.

Det var i synnerhet två bland dessa senare, som ådrogo sig uppmärksamheten, tack vare den ifver, hvarmed de tycktes utbyta sina tankar. Med all sannolikhet kunde båda räknas till borgarklassen; ty, ehuru olika till snitt och utstyrsel, hade deras dräkter det utmärkande draget gemensamt, att de saknade, hvad hos den tidens adelsmän alltid fanns, krigiska tillbehör, såsom värja och sporrar. Äfven af sättet, på hvilket de buro sina hattar, kunde man förstå att denna gissning icke var så oriktig. Tvärtemot hvad bruket fordrade af den tidens kavaljerer, satt nämligen hatten lika stadigt nedtryckt på den yngres hvitpudrade, bakåtstrukna, franska modeperuk som på den äldres yfviga allongeperuk. Deras samtal röjde ännu tydligare stånd och yrke.

»Jag står vid hvad jag sagt. Så sant jag är en ärlig mössa och heter Göran Smedman och har krambod vid Packartorget, gå vi en stor landsens nöd till mötes, om icke ständerna ta’ krediten under armarna, så att den reela handeln kan komma på en ordentlig fot till rikets nytta, uppkomst och förkofring.»

Den högvälaktade åldermannens ansikte antog, under det han yttrade dessa ord, ett allvarligare uttryck, medan hans blickar sänktes mot den djupa strömfåran under dem. Det dröjde en stund innan hans följeslagare svarade.

»Min herre», sade denne slutligen med ett inställsamt leende, »bör inte ta så hett vid sig öfver mina ord, som fälldes i hastigheten. Jag ville visst inte rosa den svenska krediten; – mig synes att denna aldrig stått på så klena fötter som nu! Nej, jag ville blott uttala mig mot dårskapen att söka förbättra den medels inrättandet af inhemska manufakturverk, hvilket endast blir själfbedrägeri. Få se nu om inte själfva Alingsås gör bankrutt? Man börjar ju redan söka narra folk till sig med publikation om bättre köp; ja, raggen ta mig, om det ej går åt fanders» – tillade han, med ett förnumstigt leende, i det han utslätade sina spetsmanschetter, som tillskrynklats under hans lifliga åtbörder.

»Jag är hvarken intressent i Alingsås, i kattuntryckeriet eller i någon annan societet, som är delaktig af femprocentsmedlen», afbröt honom åldermannen. »Jag är helt slätt och rätt en gammal ärlig och välmenande köpman, som lämnar sådana frågor, som min herre behagat framställa, åt politici att afgöra. Att min herre, som är kommissionär för ett af de största husen i Amsterdam, icke kan tycka om de försök som här på sista tiden blifvit gjorda att göra inhemskt ylletyg, kan jag därför nogsamt förstå. Det dröjde ju lång tid innan själfva England kunde frigöra sig från de holländska fabrikerna. Men allting med måtta; allting med måtta, säger jag ...»

»Är det inte glädjande», inföll den andre, som blef lugnare i samma mån åldermannen förifrade sig, »att se huru väl våra styrande, och framför allt vår skicklige och nitfulle kanslipresident, förstå att gripa in i nuvarande lyckliga konjunkturer, för att höja vår kredit på den utländska marknaden?»

»Sköna konjunkturer», afbröt honom åldermannen. »Hvilket land behöfver bättre fred och stillasittande än Sverige? Och hvilket land är mindre tjänligt till aktivitet och krigsrörelser? – Genom våra s. k. stora konungars slagsmål ha handel och näringar sjunkit ned i djupaste vanmakt. – Minns fullväl hur för icke länge sedan skoflickarne måste hämta sina skoremmar från Danzig; och sutto där inte tyska månglare och sålde morötter styfvertals på Jakobstorg! För sådan kredit ger jag ej ett runstycke.»

»Men nu har landet hämtat krafter på nytt!»

»Nog sant! Genom Guds nåd är Sverige stadt i tilltagande och förkofring; handeln och sjöfarten ökas. Få vi hålla på en tid i lugn och ro, tror också jag att vi en dag bli så starka, att vi kunna återtaga hvad som gått förloradt.»

»Bravo, min herre! Våra tankar äro ju, när allt kommer till stycket, lika; det är blott om rätta tidpunkten vi skilja oss. Men gjorde vi inte bäst, såsom min herre nyss sade, att öfverlämna bestämmandet därom åt våra politici?»