Alexis Kivi och hans roman "Seitsemän veljestä"

Min studie över romanen Seitsemän veljestä (Sju bröder) fullföljer en dubbeluppgift. Den vill kritiskt belysa, det originella verket. Men därjämte avser första kapitlets refererande framställning, att så ingående som möjligt återgiva innehållet för de läsare, för vilka finska texten är obegriplig. Den inledande teckningen av diktarens liv förklarar i många avseenden romanen och, torde försvara sin plats även med hänsyn till att någon utförlig Kivi-biografi på svenska härtills, icke funnits. Den stöder sig på tillbudsvarande litteratur och skaldens i Finska litteratursällskapets arkiv befintliga brev. Någon biografisk forskning av större omfattning ingår icke i detta arbetes plan och är så mycket mindre av nöden, som en studie över Alexis Kivis diktargärning i dess helhet kommer att utarbetas av doktor V. Tarkiainen. Att jag mottagit impulser av samma författares grundliga och idérika arbete om Seitsemän veljestä, bör har erkänsamt nämnas.

Vid hänvisning till texten har anlitats den av O. Manninen, V, Tarkiainen och Y. Koskelainen redigerade tipplagan (illustrerad av A. Gallén-Kallela). Originalupplagan, tryckt i Finska litteratursällskapets novellbibliotek, är, som känt, svåråtkomlig för de flesta läsare. Skiljaktigheter mellan densamma och den av mig anlitade texten, som äga någon betydelse för min framställning, skola omnämnas.

Slutligen ber jag att få uttala ett tack till Magister Otto Manninen för de värdefulla upplysningar han givit mig beträffande Kivis språk och till Magister Hugo J. Ekholm, som bistått mig vid avfattningen av citatöversättningarna.

Grankulla i oktober 1911.

Arvid Mörne.

ALEXIS KIVIS LEVNAD.

I Palojoki, en enslig skogsby i Nurmijärvi, föddes Alexis Stenvall den 10 oktober 1834.('Alexis Kivi' är författarens pseudonym, som småningom undanträngt hans borgerliga namn.) Fadern, Erik Johan Stenvall, var skräddare, modern, Anna Stina Hamberg, smedsdotter från Tusby.

Hösten 1846 skickades Alexis till Helsingfors för att skolas.[1] Vistelsen i huvudstaden lade grunden till hans bokliga bildning och sålunda även till den skaldegärning hans tidigt framträdande poetiska anlag förebådade. Under de första åren gjorde han skolarbetet väl ifrån sig. Han lärde sig nöjaktigt det för honom främmande undervisningsspråket. Måhända hade han dock vunnit någon ringa kunskap däri redan under de tidigare barnaåren hemma i Palojoki. Genom sitt läge vid språkgränsen stod denna by i förbindelse med närliggande svenska näjder och fadern hade lärt sig svenska i Helsingfors, där han i sin ungdom varit bosatt.

Emellertid företedde den blivande skaldens skoltid i stort sett ett sorgligt skådespel. Efter tre års fåfänga ansträngningar att komma upp från tredje klassen i högre elementarläroverket avbröt han sin skolgång hösten 1852. Huvudorsaken till misslyckandet låg i tröstlösa ekonomiska förhållanden. Föräldrarnas tillgångar förslogo icke till sonens underhåll. Han fick både svälta och frysa i de torftiga hybblen, där han inackorderades. Den mat, som skickades hemifrån, än med en äldre broder, som till fots färdades den långa vägen från Palojoki till staden, än på någon bondes lass, hann icke till, och sändningarna blevo dessutom med tiden allt knappare. Svältdieten under dessa uppväxtår anses ha grundat den ohälsa, som sedan skulle fördystra Stenvalls hela liv. Och även en annan omständighet bidrog till att dagern faller grå och trist över hans skoltid. Den blivande skalden-proletären måste redan nu låna pengar för sin torftiga utkomst och känna tyngden av detta oslippliga ekonomiska beroende, denna ständiga osäkerhet för morgondagen som vid mognare år i sin mån skulle bidraga till hans ödes dystra gestaltning.

Emellertid fortsättas studierna hemma i Nurmijärvi. Sommaren 1857 anträffas Stenvall i ett 'studentbageri', startat av några universitetsdocenter och för tillfället förlagt till Ingvaldsby i Kyrkslätt. Det brev han härifrån sänder sin vän August Robert Svanström (född i Helsinge 1838, död som forstmästare i Helsingfors 1901) är betecknande för hans levnadsförhållanden under ynglingaåren. Ett avsnitt därur lyder:(Brevet är skrivet på svenska)

'Så har det då omsider lite ljusnat för dig. Men jag, hvad skall jag säga? Samma oro, rastlöst samma inre stormar, samma, ja kanske ännu värre, yttre omständigheter. O, ingen förfriskning, ingen hvila! Store Gud, haf förbarmande! — Ofta har jag önskat att det lutade till lifvets kväll och jag fick lägga mig sofva, ty jag tröttnar. Här har jag stått alldeles utan något stöd hela sommaren. Ingen kopek har kommit till mig. Min värd björnar mig och mina kläder slitas ut. — Min nervsvaghet har tilltagit, kallsvetten rullar kring mina lemmar då jag skall läsa och följa med i de onaturligt långa läxorna.'

Under sådana förhållanden blev Alexis Stenvall student hösten 1857 vid tjugutre års ålder. Hans skaldskap stod vid denna tidpunkt i sin första knoppning. Några saker av hans hand, som kommit till före studentåren, äro till sitt innehåll kända genom hörsägen, men undan förstörelsen torde icke ha räddats andra manuskript av värde än den lilla berättelsen 'Koto ja kahleet' (Hemmet och bojorna), enligt Tarkiainens antagande författad 1851 eller 1852. Den unga författarens skarpa observation av verkligheten och hans målande, friska stil föregriper en senare tids realism och vittnar gott om hans läggnings originalitet. Ett fragment, 'Bröllopsresan', som torde utgjort en förstudie till 'Nummisuutarit', tros ha varit skrivet på svenska. Stort intresse erbjuda några av Tarkiainen samlade uppgifter angående en liten humoresk, som fadern påstås ha kastat på elden i förargelse över dess innehåll. Där avbildades nämligen skräddaren själv och en bonde från grannskapet i en löjlig situation vid ett av de supgillen Alexis tidigt fått bevittna i hemmet och hembyn. Förmågan att uppfatta det karaktäristiska i vardagsföreteelser, som andra människor funno intresselösa, och en flödande humor synas redan nu ha utmärkt honom. Inblicken i superiets tragiska moment vanns väl också mycket tidigt för att ytterligare fördjupas då turen att duka under för alkoholens frestelser kom till honom själv.

När Stenvall blev student, hade han redan samlat en rik fond av livserfarenhet. Karaktäristiskt nog voro hemmet och hembyn skådeplatsen för de flesta upplevelser; av betydelse för hans framtida diktning. Av sin moder hade han mottagit djupa religiösa intryck. Hon säges ha tillhört, 'de väcktas' krets. Sannolikt var det moderns starka religiösa intressen, som gåvo anledning till föräldrarnas bekantskap med den pietistiske författaren J.F. Bergh.[2] Dennes kapellanstid i Nurmijärvi; infaller före Alexis skolår, varför någon personlig beröring dem emellan föga kan förutsättas. Men berättelserna om Berghs verksamhet och intrycken av den pietistiska; rörelsen, som enligt M. Rosendal efter Berghs tid framträdde i Nurmijärvi; med ännu större kraft än förut, ha övat ett betydelsefullt, inflytande på författaren av Seitsemän veljestä, Yö ja päivä och Lea. Den religiösa litteraturen var den enda han redan som barn lärde känna. I hans hem fanns t.o.m. en bibel — den enda i byn. Att denna lektyr tidigt befruktade hans fantasi, ser man av en tradition, som förmäler, att han som barn företog sig att förse väggen vid ugnen med ett konstverk i tjära, föreställande himmeln och helvetet. Djävlarnas eldgafflar voro utförda med skrämmande realism. Under lekstunderna, då andra parvlars fantasi kretsade kring allehanda profana uppslag, uppgjorde unge Alexis planen till en kyrka av sten, som bybarnen under håns ledning uppförde på backen ovanför huset med det brutna taket, där Stenvalls bodde.

Men detta inre liv av religiös grundfärg, som utmärkte Alexis Stenvalls barndom, släckte icke den starka kärlek till livets och naturens verklighet, som var honom medfödd och ur vilken både hans karaktärstecknings flödande humor och hans naturpoesis mäktiga stämningar en dag skulle välla fram. På denna punkt är Stenvalls läggning rakt motsatt Wecksells, så många gemensamma drag man än kan varsna hos dessa två. Stenvall äger själv en fond av sina stora karaktärers sundhet. Han är friluftsmänniska, skogsgångare, jägare framför allt. Att få komma hem till Palojoki och jaga var under de trista skolåren i Helsingfors hans stora längtan. En höst, när hans broder Albert, som besökt Helsingfors, anträdde hemfärden till Palojoki, följdes han av Alexis ett långt stycke och utfrågades om hemförhållandena — om man jagat i utmarkerna bortom Vanda å (samma trakter, som utgöra skådeplats för händelserna i Seitsemän veljestä) om man gillrat snaror för orrar och tjäderungar o.s.v. Han älskade inget annat nöje så högt som att vandra med bössa i hand genom hembygdens susande furumoar, bestiga höjderna och skåda ut över de vajande topparnas hav.

Men så som hans levnadsförhållanden gestaltade sig, kunde han icke slå sig ner i Nurmijärvi. Genom moderns död (1863) brast ett av de starkaste föreningsbanden mellan honom och födelsebygden. Tre år senare dog fadern och hemmet upplöstes. Alexis lever i Helsingfors, sysslande med studier som aldrig skulle ge bröd och kämpande med svälten och skulderna. Redan på slutet av femtitalet utbyter han likväl ibland sitt rum i staden mot en lantlig fristad i Sjundeå, där hans bror Juhani arrenderat Purnus lägenhet, och senare skulle han i denna socken finna en hemvist för livet.

År 1859 mottog Finska litteratursällskapet tre dramatiska manuskript, vilkas författare aspirerade på priset i en av sällskapet utlyst tävlan. Det segrande diktverket var ett ungdomligt och något för episodrikt, men obygdsdystert och lidelsemättat sorgespel, spunnet kring Kalevalas Kullervoskildring. Då namnsedeln bröts, befanns författaren vara studenten Alexis Stenvall. Detta prisbelönade manuskript, som åtminstone delvis var skrivet på vers, har förkommit. En ny version, tryckt 1864 på Finska litteratursällskapets förlag, är avfattad helt och hållet på prosa. Den bär på titelbladet diktarnamnet A. Kivi, vid vilket Stenvalls stigande rykte med tiden länkas allt fastare, medan hans borgerliga namn allt mer sällan nämnes.

Stenvalls diktarbana var börjad, men för vanlig mänsklig framsynthet föreföll den på samma gång nära sitt slut. Så orimligt hårda voro den unga skaldens ekonomiska villkor, och de endast försämrades med åren. Jag har haft så små inkomster, skriver han många år senare i ett brev till Th. Rein, "så där ett par hundra mark i året, i allmänhet, inte ens det, och när de till sist ha utfallit, ha gapande hål (kiljuvia läpiä) funnits att fylla. Det pris jag fick av senaten, av det gick största delen till skulder, som jag under loppet av tio år, ja ännu flera, hade gjort för att leva, då jag ej hade hjälp av någon." (Detta och följande brevcitat ha av mig översatts från de finska originalen.)

Detta yttrande (bland tiotal andra i Stenvalls brev) visar vad det ville säga att leva av att dikta i 1860-talets Finland. Stenvalls sinne var ständigt fyllt till bräddarna av leda och förtvivlan över de ekonomiska förhållandenas hopplöshet. I samma brev, skrivet då han med Seitsemän veljestä fullbordat den diktargärning eftervärlden skulle erkänna såsom den största inom finska litteraturen, yttrar han: