Muntra minnen från mellersta Tavastland: Små berättelser om ångbåtar, jakt och fiske

Till läsaren. Huru det bar till att linnefabriken i Tammerfors blef anlagd. Första ångbåten på Näsijärvi. Första proffärden med "Ahti". Den officiella proffärden med "Ahti". "Ahtis" senare öden. Några historier från ångbåten "Ahti". Den första ångbåten på Pyhäjärvi. Den officiella proffärden med "Laukko". Ankomst till Tammerfors och fågellifvet i trakten. Den första propellerångbåten på tavastländska vatten. En färd till Visuvesi år 1863. En annan färd till Visuvesi samma år. Ångslupen "Ilmarinens" färd genom staden Tammerfors. Ångslupen "Ilmarinens" färd till Tavastehus. Första dygnet. Andra dygnet. Tredje dygnet. Festen i parken. Ångslupen "Ilmarinens" afleverering. En färd med ångbåten "Laukko". Propellerångbåten "Storfurst Wladimir" på Näsijärvi. En lustresa till Muurola kanal midsommarafton 1864. Följderna af lustresan. En ledsam färd under kampanjetiden. Forellmete i Tammerfors ström. En jakt i Ruovesi. Vårt första försök att jaga orrar med bulvaner. En lojakt. Hjulångbåten "Elias Lönnrot" på Pyhäjärvi. Ångbåten "Elias Lönnrots" proffärd den 7:de juni 1865. Första jakten på Otavasalo. Huru kassören fick hjälp vid orrskytte. Vinterfiske nedanom Tammerfors ström. En "folkilsken" hare. Ångbåten på Ilmajoki älf. Hjulångbåten "Vanaja". Om kapten Steen. Huru kapten Steen trollade fram toddar med potatis. Våra rapphönsjakter. Ett tvefaldt olyckligt möte. Något om förenämnda hjulångbåtars haverier. Några af ångbåten "Elias Lönnrots" missöden. Kalle. Några af ångbåten "Vanajas" haverier. Vanaja ångbåtsbolags båtar "Roine", "Alku" och "Jatko". Ett äfventyr på Tammerfors ström. En andjakt på Viinikkajärvi. Ett och annat om hararna kring Tammerfors på 1860-talet. Amatörarbeten i ångbåtsväg eller hvad som kan bli utaf en vefslup och en segelslup. Ångslupen "Amalia" i Lübeck och Berlin. En jakt vid Pyynikke. Något om vargar. Min speltjäder. Riifs vargjakt. Om tillförseln af fisk och handeln därmed i Tammerfors på 1830- och 60-talen. Forellfiske i Tammerfors ström och på sjöarna ofvanför. Lojakt vid åtel och lojakt i hölada. Om skogsfågel och dess fångst i närheten af Tammerfors på 1860-talet. Fiske på Näsijärvi. "Picknicks". Öster. Hvarför jag började fiska med ref. En metfärd på Teisko kyrksjö. Teiskofärder i roddbåt. Östers räffångst. Förberedelser för kommande kampanjer. Vårstämning. Utflyttningen till Sommarbo 1877. Midsommardagen. Ett besök hos fiskgjusarna på Vähä Koljonsaari. Hararna vid Mäkylä. Revanche. Omvända förhållanden. En färd på jakt och fiske norrut. Ett ändernas plågoris. En fiskefärd på Toijala sjö. Oåtkomlig i lifvet och i döden. En hare i håfven. En jakt på gräfling i månsken. Ett och annat från Sommarbo. Andra och sista jakten på Otavasalo. Höststämning. Slutord.

Tillägg (20 år senare.)

Den första morkullan. Något om morkullor. En järpjakt nära Kinteri by. En s.k. orrjakt för skällande hund. Ett sorgespel i djurvärlden. En ovanlig jakt på räf i lada 1901. Ett "gif akt" för småfåglarnas vänner. Om tillverkning af fågelhålkar. Om uppfästning af fågelhålkar. Man bör mata småfåglarna under vintern.

Illustrationer.

Ruovesi. Ångaren "Storfurst Wladimir" i Tammerfors hamn. Jaktparti med ångbåten "Elias Lönnrot". Muurola kanal. Gustaf Adolf Öster. Teiskola gård. "Sommarbo" villa i Teisko. Fågelhålkar.

Till läsaren.

Meningen med utgifvandet af dessa "Muntra minnen från mellersta Tavastland", d.v.s. från staden Tammerfors och dess omgifningar inom ett par mils omkrets, är icke att gifva någon historik af ortens under sistlidna halfva sekel så att säga amerikanskt snabba uppblomstring, men väl att efter anteckningar och minnet skildra stadens sjökommunikationers ungdomstid under femtio- och sextiotalet, samt de vattendragen kring staden då trafikerande ångbåtarnas tillkomst, öden och äfventyr äfvensom jakten och fisket i trakten på nämnda tid.

Detta gör jag i den förhoppning att dessa små historier och skisser komma att intressera och roa såväl den, som varit med då och känner till staden sådan den varit, som äfven andra, hvilka icke kunna minnas tiden, då man färdades till och från orten endast utefter landsvägarna, då posten anlände och afgick blott två gånger i veckan, då gatorna under den mörka årstiden upplystes med en talgdankslykta uti hvarje gathörn, samt förutom grisarne haren och vargen icke voro sällsynta trafikanter inom stadens hank och stör.

Hvad jag från femtiotalet har att berätta är till största delen mig meddeladt af dåvarande bruksförvaltaren vid T:fors masugn Joh. Fred. Gefwert samt från annat tillförlitligt håll, men hvad efter 1861 anförts har jag varit med om.

Ändamålet är att icke låta roande om ock oviktiga händelser från ett för staden intressant skede, hvilka sakna berättigande att på annat sätt bevaras, förfalla i glömska. Dessa minnen ega till större delen värde endast för mig, men kunna dock, som jag hoppas, äfven bereda nöje åt andra såsom skildringar från den tid, då det började gå framåt i landet och då det fanns godt om skog, villebråd och fisk i Tavastland.

Hvad ångbätshistorierna beträffar så kunna de väl egentligen endast såsom minnen från teknikens ungdom i landet vara af intresse för tekniker, och den som ej är det gör kanske klokast uti att förbigå det rent fackmässiga däruti, ehuru jag bjudit till att belamra berättelserna med så få tekniska förklaringar och termer som möjligt; men den som är road af jakt och fiske, och det är säkert äfven mången ingeniör, han har nog lika roligt som jag haft såväl åt de förra som af jakt- och fiskehistorierna från mina sportupplefvanden.

Det finnes tryckta historier om jakt och fiske af flere slag. En del äro intresseväckande och roliga om ock icke alltför nogräknade med sanningen, en annan del äro fullt tillförlitliga, men i afsaknad af allt muntert, hoc est tråkiga. Den förra sorten kan med nöje läsas af en icke sportsman medan den senare endast är tillkommen för teoretiker, statistiker och andra nogräknade specialister på sportområdet, d.v.s. detsamma som osmältbara för dilettanter och vanliga människor. De roliga jakt- och fiskehistorierna bruka visserligen vara något misstänkta för öfverdrift och upprydande tillägg, hvilket man på tyska benämner "Jägerlatein", äro därför ökända och ringaktade af finfina sportare, men hvad gör väl det, om de uppfylla sitt ändamål att roa?

Det må vara både si och så med påståendet "att litet ljuga pryder tal", men nog beror det bra mycket på hur en historia berättas, om den skall höras och läsas med nöje och göra den effekt, som väl är berättarens mening, utan att han därför behöfver gå långt ifrån sanningen och som man säger "pryda sitt tal".

Enhvar må ha sin smak angående sådana historier, jag för min del söker det lifvande och nöjsamma såväl uti själfva sporten som i berättelsen därom. Denna behöfver därför icke rangera bland anekdoternas vanryktade följe.

Visserligen är det ganska ondt om intressanta och roliga jakter och fiskefärder; mången alldagligt enformig kan man upplefva och läsa om, innan i hopen en påträffas eller upplefves, som verkligen lönar berättas och tryckas för att roa äfven den som icke varit med. Att skjuta några harpaltar eller en och annan räf för goda hundar, när man har erfarenhet och tur att välja rätta ståndplatsen, där drefvet går fram, eller hinner genskjuta det som går nära förbi, är i det hela en rätt simpel och alldaglig händelse, välbekant för jägare och den allmänhet som läser jaktböcker; men då sådana jakter icke bjuda på något nytt och nämnvärdt äro de enligt min åsikt oförtjänta af att upprepas. Andra ha nog såväl som jag varit med om jakter, då den uppfriskande vistelsen uti skog och mark samt motionen för kroppen utgjort den reelaste behållningen, men allt annat förlupit som vanligt, d.v.s. att utom aflifvandet af diverse villebråd intet omnämnbart förefallit. Ty till det intressanta kan dock det sedvanliga skrytsamma uppräknandet af huru många micklar, jössar eller fåglar, som fått släppa till lifvet, icke gärna räknas. Nej, någon "kläm" bör historien ha, något måste under jaktens gång hafva händt, afvikande från den vanliga trallen, om den skall vara värd att talas om, eljes är nog bättre att tiga än att "föra ugglor till Athen". Sådana jakt- och fiskehistorier, som bjuda på något "noch nicht da gewesenes", äro trefliga, tycker jag, och lärorika kunna de ibland äfven vara, och hoppas jag att läsarn skall bli af samma åsikt. Därför låter jag nu här en del själfupplefda historier om jakt och fiske följa, hvilka alla äro mycket sannfärdiga.

Under de sist förflutna tjugu åren har jag, därtill "nödd och tvungen" af omständigheterna, mycket litet sysslat med jakt och fiske, är nu gammal vorden och bär sällan bössan till skogs. Nu sitter jag helst i vinterkvällen vid brasan och värmer upp gamla, glada minnen, berättande för ungdomen om huru det var ställdt med jakten och fisket "i den gamla goda tiden", då det fanns godt om tjäder på hvar granklädd udde kring Näsijärvi och Koljonselkä, då varg och hare gjorde sina nattliga besök i T:fors stad och bulvanerna uppsattes på Pyynikke åsen. Från den tiden äro dessa berättelser; de kunna visst därför tyckas vara ganska gamla, men äro icke sämre än andra för det, ty anteckningarna och minnet finnas i behåll.

Då jag under de långa vinteraftnarna här uti ett trefligt hem i skogen, lyst af en präktig petroleumlampa skrifver dessa minnen från en tid, då man icke kände till en sådan lyx, och kommer ihåg hur det var, då man måste ha ljussaxen nära tillhands för att därmed snoppa veken af den ständigt rykande talgdanken, kan jag icke underlåta att reflektera öfver huru sedan dess mycket blifvit annorlunda i hus, i skog och på sjö. Då kliar skrifklådän i fingerspetsarna och frestar att meddela ett och annat angående de första pioniererna på vattendragen däruppe samt om jakt och fiske; så mycket man hade tid därtill mellan det man drog sin vef och talgdanken snoppades. Dessa minnen bjuda på intet ovanligt, nej endast sådant som kunnat hända enhvar, om han på sina fristunder liksom jag på den tiden drifvit kring uti Tavastlands då med villebråd så väl försedda skogar och på dess fiskrika sjöar. Jag hoppas att dessa minnen skola roa andra liksom mig och låter dem här följa någotsånär uti kronologisk ordning.

Huru det bar till att linnefabriken i Tammerfors blef anlagd.

Efter midten af det gångna seklets trettiotal (1836), då engelsmannen Finlayson uti T:fors stad i liten skala hade börjat anläggningen af denna firmas nu så storartade bomullsmanufakturer, hvilken anläggning på orten dock icke i ålder kan täfla med Frenckellska pappersbruket, som grundades redan år 1762, inträdde en längre paus i stadens utveckling, och detta samhälle hade, till följd af afskildt läge inuti landet och svåra kommunikationer, liksom andra uppstäder i en del fall blifvit efter, samt bevarade i sitt sköte en god del patriarkaliska förhållanden och idylliska plägseder, som annorstädes längesedan glömts.

Efter midten af femtiotalet inträdde dock en förändring, förorsakad af vice häradshöfding Adolf Törngrens och brukspatron Gustaf Wasastjernas företagsamhet och storartade anläggningar på Skyttäläsidan af strömmen, hvilka gåfvo en ny och mäktig impuls åt stadens uppblomstring.