Storieta
English
Save & sign up

About this book

Denna roman är en socialt inriktad skildring av en ensamstående kvinnas kamp inom en välgörenhetsförening i Stockholm. Berättelsen inleds med en detaljerad återgivning av ett styrelsesammanträde i Samariten, där fröken Elma Liwin, en lärare med en något skarp personlighet, konfronterar den eleganta fru Alexandra Pasch om ett påstått uttalande mot henne. Dialogen och den minutiösa beskrivningen av mötets atmosfär – från den dammiga lagerrumslokalen till de dämpade blickarna och de subtila rangskillnaderna bland de omkringliggande damerna – ger läsaren en tydlig bild av den sociala dynamik som omger huvudpersonen. Genom Liwins inre monologer och hennes reflektioner kring familjebakgrund, ekonomiska begränsningar och en djupt begravd hemlighet, etableras en berättelse som kretsar kring mödraskap, ogifta kvinnor och fosterbarn, allt i en realistisk 1900‑talsmiljö.

Stilen är präglad av en formell, nästan teatralisk prosa med långa, invecklade meningar som speglar samtida svenska litteratur från första hälften av 1900-talet. Språket är rikt på observationer och psykologisk insikt, vilket ger en känsla av både intellektuell och emotionell närvaro. Läsare som uppskattar historiska skildringar av kvinnors livsvillkor, samt de som är intresserade av intrikata karaktärsstudier och sociala strukturer i en svensk kontext, kommer sannolikt att finna boken fängslande.

Characters in Fröken Liwin

  • Elma LiwinSwedish woman in her thirties, dark hair pinned, modest high‑collar dress, round spectacles, thoughtful expression
  • Alexandra PaschElegant Swedish lady, late twenties, light blonde curls, ornate hat with feather, silk gown, poised aristocratic bearing

The opening · free to read

Där någon av dessa tysta dramer nått en höjdpunkt, där spänningen mellan ~dramatis personæ~ blivit för stark, utlöser sig något, försiggår en nyfödelse, sker en händelse. Dramat har fått ännu en sida till sin yttre aspekt. Av dess slitningselement har ännu en rörelsevåg satts i gång.

Men också här, fina trådar.

Ty vittnen se intet och öppna förklaringar avges icke. Intet är människosjälen djupare emot än att oförbehållsamt blotta sig. Hur många äro också icke oförmögna att tala?

Bland dessa dramer gå vi, leva vi vårt dagliga liv, äro komparser i dem utan att ana det, se intet, höra föga. Vi äro upptagna av en huvudsaklig omsorg: att hålla vårt eget skyddat.

2.

På ett styrelsesammanträde i föreningen Samariten, ett verksamt kvinnligt välgörenhetssällskap i Stockholm, och sedan ärendena för dagen genomgåtts, som vanligt icke utan skarpa meningsbrytningar, begärde fröken Liwin ordet. Med påfallande irritation inledde hon:

— Jag förstår mycket väl att damerna högst ogärna låter sig uppehållas av mig ännu ett par minuter.

De flesta av damerna voro verkligen otåliga att få bryta upp. Sammanträdet hade räckt ett par dryga timmar och luften i lokalen med dess prägel av lagerrum — en massa överblivna basarföremål voro lagrade på hyllor eller i lårar — hade blivit dålig. Men de, som redan gjort ansatser att bryta upp, förblevo nu sittande, tvungna av hövligheten.

Man förstod strax av fröken Liwins tonfall att hon icke blott hade något att säga utan till på köpet något obehagligt. Detta var icke i och för sig alla damerna emot: endast ett par av dem voro uppriktigt illa berörda av uppträden. Hastigt gjordes några tysta beräkningar över hur lång tid man ännu kunde förlora. Allas blickar voro riktade på fröken Liwin, som stod i full belysning från de höga fönstren och som blivit hektiskt rödkindad och undvek att se på någon.

Under två timmars sammanträde hade samtliga närvarande hunnit granska varandra rätt väl: klädsel, smycken, hår eller hatt, miner. Outtalat hade förgruppningar skett, band av sympati hade knutits här eller där över bordet, då man givit varandra sitt stöd i någon fråga, eller bara funnit inbördes enighet i ett snabbt ögonkast. Vissa blickar kunde också innebära uteslutandet av en mindre önskvärd ur sympatigruppen. Damerna voro inalles icke flera än omkring dussinet; men rangskillnader voro dock märkbara. För de flesta var det mer angeläget att närma sig vissa av damerna än andra. Bland favoriterna kunde man alltid vara säker om att få räkna fru Alexandra Pasch.

Fru Pasch gjorde ändå föga väsen av sig. Ingen kunde beskyllt henne för att ivrigt söka tränga sig fram med sina idéer. Hon hade för övrigt endast få idéer. Men i varje kommitté, där ett mondänt inslag ansågs önskvärt, var fru Pasch den första man sökte förvärva. Det var angenämt att ha denna felfria dam ibland sig, och då hon hade stort umgänge, syntes, beundrades, var hennes namn i och för sig en prydnad för kommittén. Yttrade hon sig, förfelade hon aldrig att väcka anklang, icke så mycket för vad hon sagt, men för framförandets behag — något av behaget, hade det kallats, hos en svan på en vattenyta.

Fröken Liwin återigen hörde till dem, man icke observerade, dem vars sympatier man icke gjorde sina kombinationer att vinna, och vilkas onåd man tog lätt. Denna dag hade i detta avseende varit lik varje annan.

Vilken förvåning, om någon plötsligt trätt fram med påståendet att just denna fröken Liwin, bärarinna av en tragisk hemlighet, var den av samtliga, kring vilken sympatierna rättvisligen främst borde svallat.

Dock, något dylikt inträffade icke.

Elma Liwin hade ett tämligen brett ansikte, röjande kraftig ras, med hög, något kullrig panna, skvallrande om envishet. Håret, brunt och tätt, inmängt med några första grå hårstrån, vittnade om endast vanlig nödig omvårdnad. Det var samlat i en sträng knut i nacken. Hyn lät ana rikligt bruk av tvål och vatten, men därefter endast Herrans alla väder och vindar, vilka småningom utplånat all blomlikhet, som möjligen en gång utmärkt den. Fröken Liwin kunde rodna eller blekna häftigt, därmed avslöjande ett vad man kallar obalanserat temperament. Men vad skulle väl denna redan, vad åldern beträffar, stadgade människa ha för anledning bevara en nyckfullhet, som hör ungdom, eller helst endast bortskämda varelser till? Hennes existens var trygg, då hon ägde en smula förmögenhet; hennes ställning var god, då hon var lärarinna i finaste arter av handslöjd och själv ett erkänt fenomen i fråga om broderskicklighet. Hon kunde icke göra anspråk på att man översåg med hennes oarter. Det var känt, att hon hade humör; hon visade det ibland, och det förargade.

Man såg överhuvudtaget inte mycket på henne — icke ens på den fint tecknade munnen, vilken måste haft något att betyda i hennes yngre dar.

Utan att fästa blicken på någon av de närvarande, bara rätt fram, ut genom fönstret, som vette åt en grå brandgavel, sade fröken Liwin fort och hett:

— Jag har begärt ordet för att avfordra fru Alexandra Pasch en förklaring. Efter vårt förra sammanträde, då jag ivrigt talat emot upprättandet av ett nytt hem för ogifta mödrar — naturligtvis endast därför att vår ekonomi är så dålig just nu, vilket samtliga damer mycket väl vet — skall fru Pasch på vägen härifrån ha yttrat sig om min person.

Fru Pasch, lång, elegant, skön, med väl böjd näsa, småleende, ljus, väl ondulerad, och som bland sitt umgänge, idel societetsmänniskor, gick under benämningen Den vita papegojan, ryckte till. Hon hade suttit kvar endast av sin kända artighet och var med sina tankar tusen mil från fröken Liwin, eller liksom på en annan planet, i en annan, en mycket angenämare värld än dennas.

— Jag? sade hon och spärrade upp runda fågelögon.

— Ja, svarade fröken Liwin och fortfor: Fru Pasch torde väl gärna anse sig själv som en representant för takt och god ton och allt som är comme-il-faut. Jag har inga som helst pretentioner i den vägen. Men jag tål inte allt.

Hon hade nu från hektisk rodnad övergått till djup blekhet. Det var dödstyst i rummet, ytterligt pinsamt för dem det pinade. Fru Pasch satt rak, alldeles fattad, mycket viss om att fröken Liwin verkligen uppträdde i hög grad opassande.

— Fru Pasch, fortfor Elma Liwin, skall, då min person kom på tal, förmodligen i samband med nyssnämnda debatt, en ovanligt het debatt, som vi minnas, ha yttrat, att »man väl inte kunde vänta bättre omdöme av en sådan gammal mö». Är det sant? Och så vill jag vidare säga: ifall min duglighet såsom medlem av denna styrelse verkligen kanske allmänt ifrågasättes på grund av att jag är ogift, ber jag få besked om det och avgår omedelbart. Det var allt.

Inom ett ögonblick var rummet i tumult. Man talade om vartannat: Fröken Liwin, hör på bara! Men fröken Liwin, hur kan ni tänka! Men kära Elma! Nej, detta är ändå för fruntimmersaktigt! ... Lönlöst sökte ordföranden samla trupperna under klubbans (en blyertspenna) redan anfrätta auktoritet. Ett par av damerna begagnade tillfället att smita ut.

Men fru Pasch, svan på vattenyta, vit papegoja, satt stilla, utsökt tålmodigt väntande att få ordet.

Hon funderade icke ens på vilken ställning hon hade att taga till fröken Liwins interpellation, eller ens på om anklagelsen kunde vara riktig. Hon mindes helt enkelt ingenting av vad hon kunde sagt eller icke sagt om denna fröken Liwin för en hel vecka sedan. När ordförandens bevekande knackningar med blyertspennan äntligen gjort verkan, sade hon därför:

— Kära fröken Liwin, jag tar gärna tillbaka, men jag minns verkligen ingenting.

Luft, menade hennes tonfall, i varje fall avlästes det så, när det träffade Elma Liwins öron. Elma Liwins personlighet: luft! När Elma Liwin fordrar förklaring avfärdar man henne med ett »jag minns ingenting». Man blåser på det hela. En serie örfilar igen åt den gamla mön.

Fröken Liwin lyckades dock behärska lusten att skrika ut sin harm. Behärska sig måste man ju, till allt annat. Hon knöt händerna i knäet som om hon hållit tillbaka vilddjur. Utan att se på sin vedersakare vände hon sig till ordföranden och sade med av ansträngningen försvagad röst.

— Jag lämnar fru Pasch å sido. Hon vet ju inte själv vad hon säger! Ur styrelsen avgår jag härmed under alla förhållanden. Jag är inte inbilsk nog att tro mig vara oumbärlig. Nej, mina damer, låt mig få slippa alla forcerade övertalningar. Jag gör ändå ingen nytta på en plats, där jag i grunden känner alla emot mig.

— Ingen, tänkte hon, ingen tog mitt parti. Ingen lät henne, Pasch, ens förstå, att ett sådant talesätt som hennes kan såra. Jag har ingenting med dem att göra! Jag är av en annan art — å, en fördömd art.

Hon reste sig. Liksom om det varit första gång de sågo henne, varseblevo damerna att det fanns värdighet över hennes gestalt. De hade aldrig känt sig solidariska med henne, och hon hade heller inte synts kräva det. Nu gick hon ifrån dem som en främling från främlingar, lämnande dem tysta, åtminstone tills de hört ytterdörren slå igen — egendomligt berörda, utan att veta eller ana att det var reflexen från ett människoöde som glidit över den lagerrumsliknande, ohemtrevliga lokalen, vilken de strax därpå alla skyndade sig att lämna.

3.

Fröken Liwin gick fort hemåt. Hon var klädd i en mörk filthatt och en kappa närmast i herrockssnitt, av gott tyg. Alldeles oobserverad gick hon icke på gatorna; de av en djup skugga understrukna, misstrogna ögonen, som endast ogärna tycktes begagna sig av ett par ögons naturliga privilegium: att se, att frankt och öppet blicka sig omkring i världen, de fångade likväl i förbifarten en eller annan undran. Det märkte hon dock ej. Hon gick med händerna nedstuckna i rockfickorna, på karlvis, utan några paket dinglande kring händerna eller andra kvinnliga extra attribut till dräkten, inte ens paraply, ty rocken tålde regn.

Det var vårtid och en vårdag: i parkerna spelade barnen kula, hoppade hage, jagade varandra, eller togo i skuggigaste vrår vara på de allra sista av den bortsmälta snöperiodens rännilar. Det var den tiden, då vinterkängorna börja bli slut, men ännu måste begagnas. Med de fårade, fula grova tåsnytorna ritar man hänsynslöst på de våta grusgångarna. Man har ej riktigt lov till det ännu, men knäpper dock upp vinterkappan vid halsen, nedåt bröstet, ett par tre knappar bara, så mycket man törs. Man ämnar beklaga sig hemma, att man »svettas ihjäl». Lyckligt lottade ha redan fått nya hattar eller mössor.

Elma Liwin tog vägen över Humlegården, ty det var hennes väg. Hon gick där dagligen sedan flera år och hade längesedan upphört lägga vidare märke till något där, vare sig barnen eller annat. Men en lätt, nästan ljum vindfläkt, förande med sig första doften av mylla, i vilken det redan gror och kämpar, och av fuktig, bristfärdig lövknopp tvang henne att lyfta på huvudet; en svag inre sprittning kom också henne att förnimma vårens ankomst.

Det var dock ingen sprittning av lycka, icke vare sig av förväntan eller bara av enkel inre glädje. Tvärtom, den gjorde ont. Den berörde och bragte i dallring medvetandet om den hemlighet, som Elma Liwin i så många år pressat tillbaka, ansträngt sig att förinta. En vedervärdig och förfärlig hemlighet. Ibland kunde nog minnet av den vara borta, men säker var man aldrig. Överallt lågo livets alla små påpassliga budbärare på lur, sol och vindar, förflugna ord, en doft, en tillfällig syn, och väckte det igen, och det kändes då med ens som om alla människor sett hemligheten och ropat ut den.

The book keeps going

Keep reading, and see it illustrated

Reading is free forever. Sign up and watch scenes appear while you read.

Illustrated scene from Alice's Adventures in WonderlandIllustrated scene from The Adventures of Sherlock HolmesIllustrated scene from Frankenstein

Scenes Storieta drew for other classics.

New illustrated classics

A new classic, drawn, in your inbox.

Once or twice a month: the latest books to get full character casts, scene art, and free comic editions. No account needed.