Teckningar och drömmar

Aikyn.

Sakta sjöng aftonvinden "sof i ro" för vågen, som vaggade till hvila. Mellan björkarne syntes, huru solen lekte med en lång guldstrimma öfver sjön. Rundt omkring stodo blommorna med daggperlor på bladen. Hvilan sänkte sig öfver jorden med ett sagta sus.

Slumrade qvinnan på stranden? Det visste hon icke, men hon drömde.

En engel stod vid hennes sida; hon reste sig upp för att bjuda engeln en blomma, som hon bar i sin hand. Det var en ros, en djupt glödande; dess doft var rik, men på bladen sågos blott några få droppar dagg; så syntes det.

Engelns anlete tog ett strängt uttryck: "Känner du mig? det är jag, som afhemtar hvarje tår, gjuten ur djupet af qvinnans hjerta. Deraf blir perlor, med hvilka himmelens salar prydas. Andra englar hemta ock prydnader, rubiner af hjertblod, gjutet för fäderneslandet; smycken af modersvakor och fadersomsorger och mångahanda dyrbarheter för himmelen, hvar och en efter sin art. Men, qvinna, du betalar trögt din gärd. Se huru få droppar synas på rosen. Tider hafva funnits, då äfven du erlade fullt ditt mått, men redan länge har du icke så gjort. Jag har haft tålamod med dig. Qvinna, tror du, att du ensam må undandraga dig? Skynda att fylla äfven ditt mått af tårar."

I en skål af demant föllo nu dropparna från rosen, men ack, de nästan försvunno i botten, så ringa syntes de.

Qvinnan knäföll i bäfvan. "Himmelens ljusa dotter, var skonsam mot jordens svaga barn; fordra ej strängt din gärd. Skall jag med tårar gälda, att mitt hjerta varit så rikt, att det varit fattigt på tårar, ack då svigtar min själ".

"Se", sade engeln, "måttet måste fyllas, ännu felas mycket".

Än en gång bäfvade qvinnan: "Ljusa engel, låt mig vandra genom tiden, för att söka; låt mig vandra till solens land, till polens is; låt mig söka, kanske finner jag någon tår, som fallit obemärkt, hvarmed jag kan fylla något af måttet. För litet deraf har jag ännu skattat, för att jag ensam skulle förmå att fylla skålen". Hon blickade upp, för att läsa engelns svar i dess anlete, men då föll solens sista stråle darrande öfver vattnet och nådde hennes öga, och engeln var försvunnen.

Men se, hennes hjerta har sökt de gömda tårarna, de obemärkt till jorden fallna. Vill du se en af dem, en stelnad droppe från landet vid polen? Kanske vill du ock sedan se någon af de brännande heta från solens land?

Snöstorm rasar öfver tundran. Ej kan ett menniskoöga öppna sig, att se dess brusande hvirfvel. Lättare går båtens väg genom ishafvets vilda våg; då stormen kastar isstyckena som skum, än renens väg nu går fram genom snöns vågiga afgrund. Främlingen skall resa öfver tundran. Det går ej framåt. Hans ren stannar, främlingen stannar, vägvisarn stannar. Hvar skall främlingen och hans vägvisare finna skydd? Skola de begrafvas af snöstormen? Skola de uppätas af vargarne?

Litet rök synes på snöhafvets yta, på en drifvas spets. Derunder finnes en menniskoboning. Främlingen och vägvisarn bana väg, stormen kullkastar dem, de hjelpa upp hvarandra, de hinna småningom tälten.

Der är ljus och der är högtid. Tranlampan lyser, bröllop firas. Det är den unga fjortonåriga Aikyn, som hennes fader sållt åt den vinde Mirgán.

Främlingen inträder. Inne är varmt. Imman bryter som en ström ut genom dörren, men försvinner i snöyran. Får främlingen härberge?

Hvad vill främlingen på tundran? Främlingen är en stor herre, har många papper, är väl zarens närmaste man? Skall han räkna renarna för att lägga skatt på Samojeden? Främlingen säger, att han vill lära Samojedens språk. Vill han trolla renarne från tundran?

Aikyn stiger fram på golfvet. Hon bugar sig djupt till jorden gång efter gång. Hon sjunger med ödmjukt nedslagen blick.

"Hvart skall den arma föras, måste hon bort, måste hon bort till ett fremmande hem? Måste hon bort från det gyllne hemmet, från fader och moder?"

"O min fader, hvi sålde du henne, din hvita ren? Hon hade velat arbeta för dig om dagen, om natten. Hon skulle ju dock varit värd, hvad hennes lif kostade dig".

"Farväl min fader, som varit mig huld; farväl min moder, sörj dock ej öfver droppen ur ditt hjerta! Farväl broder, ack, hvi skyddade du ej den värnlösa? Farväl syster, ack, du arma vexer ock till qvinna!"

"Så fostrades jag i hemmet, som om jag varit en son, och jag var ju dock blott en arm flicka. Nu måste jag bort, att bli tjenarinna åt en man! Farväl du ljufva hem".

Åter bugade sig Aikyn djupt för den vinde Samojeden, så att pannan vidrörde golfvet.

"Du, min herre, som råder öfver Aikyn, krossa dock icke den arma, som din makt vore. Förakta icke din tjenarinna. Låt henne i ditt anlete se en mild herres. Var ej sträng mot Aikyn, tala ej till henne som snöstormen talar till drifvan. Så vis är ingen, att hon ej felar; men Aikyn vill göra det bästa hon förstår. Vredgas icke, då hon felar".

Dagar gingo. Främlingen följde med till Mirgáns by och dröjde qvar bland de många tälten. Han lärde sig Samojedens språk, och han hörde, huru mannen talade till Aikyn som snöstormen till drifvan. Han såg huru hon arbetade mera än trälinnans arbete, men aldrig erhöll ens så mycken vänlighet som trälen.

Främlingen talade till mannen: "Var mild mot din hustru. Öfverhopa icke den späda med det arbete, som vore dig sjelf för tungt. Bemöt henne vänligt, hon är menniska som du".

"Skulle jag tagit mig hustru och betalt henne dyrt med trettio renar, om icke för att ha någon, som hemtar mig ved och vatten och gör mina sysslor?" Derpå slängde han till Aikyn ett afgnaget ben. "Se der, efter herrn ber för dig, eljest hade du fått vara utan mat en dag till. -- Menniska, qvinnan? Åh, ett orent djur!"

Främlingen talade till Aikyn på drifvan: "Mitt hjerta lider af, att se dig så ung, så fager, misshandlas värre än trälen".

Mildt slog Aikyn upp ögat och såg på den fremmande. "Främling, är du af qvinna född, finns i ditt land icke qvinnor, efter du ömkar mig? Icke har jag ju värre än andra qvinnor, det är så vårt öde".

"I mitt land finnas qvinnor, men de äro dock menniskor. Aikyn kom, följ mig. Jag för dig till mitt land, du skall lära mig rätt Samojedens språk, och om du än der måste tjena för ditt uppehälle, så blir du dock åtminstone ej misshandlad".

Allvarligt svarade Aikyn: "Svårt är att bära misshandling. Den svaga qvinnans mjuka hull bäfvar för att ristas med spjutspetsen. Hennes själ bäfvar för det alltid skarpa ordet. Men det kommer deraf, att hon är svag, att hon är dålig. Num har gjort henne så. Icke får renen klaga, att menniskan misshandlar honom; icke får ripan klaga, att hon fångas i snaran; icke får qvinnan klaga, att hon är en trälinna. Det är så bestämdt. Mirgán har ju köpt mig dyrt. Kan han ej slakta sin ren, kan han ej slå sin hund, har han ej rätt att göra, hvad han vill, med sin köpta egendom. Aikyn är icke tjuf, skall icke bedraga Mirgán och föra bort den han köpt".

"Vill främlingen medföra en, som lär honom att tala med Samojedens tunga? I Aikyns hem finns en gosse, bjud honom komma. Han kommer gerna, ty för honom vore det stoltaste öde nu blott fjellråttans på drifvan. Han går hvart du vill, han är en död man. Sedan Aikyn såldes, är det honom lika, huru eländigt hans lif blir; men han skall gå med dig, som varit vänlig mot Aikyn".

Tvenne gånger hade tälten flyttats och till Mirgáns by återkom främlingen. Han skulle nu fara hem till sitt land, och med honom följde den unge Samojeden.

Åter svällde främlingens hjerta, då han såg huru Aikyn led. Han såg den späda gestalten öfverallt fårad af ärr efter spjutet, såg den bleka infallna kinden, den lutade gången. Han hade sett qvinnan vara träl öfverallt, der han färdats; men dock rörde honom Aikyns öde mest.

Hans renar stodo förespända, han skulle resa. Mirgán var på jagt. "Aikyn kom, jag betalar Mirgán trettio renar för dig, dermed är du löst. Du är blott hans köpta trälinna, icke hans maka. Kom, Aikyns yngling följer, i mitt land lär du känna Gud; der blir du ynglingens maka, der blir du menniska".

Aikyns öga strålade, intet sade hon.

Ynglingen sade: "jag bad Tadibén, att han skulle fråga andarne, jag sade: man har tagit min hvita ren och sålt den åt en annan, som ej vill lemna den. Jag betalar honom, hvad han betalt, och röfvar ej min hvita ren".

"Tadibén frågade andarne, han slog på sin trumma, han lyssnade till andarnes svar. De svarade:"

"Bed ynglingen lemna i tältet lösen för renen och bortföra den, så är den åter hans".

Än klarare strålade Aikyns öga, men hon sänkte åter blicken och sade: "Främling, så säga våra sägner; Fordom lefde en Tadibé, han hette Urier. Han var den högste af alla Tadibéer, en spåman öfver alla, vis öfver alla. Men han fann jorden dålig, han längtade till himmelen. Så befallte han sina båda hustrur göra nya kläder åt dem alla och nya körredskap åt renarne, och intet gammalt finge blandas deruti. Han steg i sin släde, och hustrurna stego i hvar sin släde, och renarne drogo dem upp mot himlen. Men Urier såg, huru hans unga hustrus ren icke mäktade stiga uppåt, utan huru hennes släde allt mer sänkte sig mot jorden. Han frågade henne, och hon sade: i min klädnad sydde jag ett band, som jag tog ur barnets linda. Det drager mig till jorden. Låt mig återvända".

"Och Urier tillät henne att vända om, men den andra hustrun delade med honom himmelens herrlighet, åkte med dess starka renar, hade aldrig brist på villebråd eller annat godt".

"Främling, du är vis som Urier; vän, hos dig vore himmelen; men i Aikyns drägt sitter ett band ur barnets linda: hon kan ej följa dig".