Ädelt vildt: En familjehistoria

-- Ett aderton års barn skall inte förstå, endast lyda. Och när jag vid mina fyllda sjuttio reser ut på landsbygden i oktoberfukten, är det mening med det. Grefve Haqvin Brage är min ungdomsvän, det vet du. Han har önskat se mig -- och dig före sin troligen snart förestående död.

-- Hvarför mig?

-- Ja, det har jag tvekat, om jag borde säga dig, men du är uppfostrad med aktning för äldres vilja, och ditt hjärta är godt och varmt och rent, därför skall du förstå mig, Gunvor. Han och jag hoppas, att du skall bli unge grefve Haqvins brud. Du, med din rikedom och din människokärlek, kunde göra många lyckliga, och Bragevall skulle ånyo uppblomstra genom sin unga härskarinna. Nu vet du, att det ligger i förfall och att ödslig tomhet länge rådt i de stora salarna. Det kan bli ett af vårt lands ståtligaste fideikommiss, om det kommer i dina händer. Tycker du inte det är en stolt tanke?

-- Jo -- men farmor, jag känner inte unge grefven, och han inte mig.

-- Ni ska' lära känna hvarandra.

-- Och hålla af hvarandra, farmor?

-- Ja, på aktning och tillgifvenhet byggas de bästa äktenskap, barn. Kärleken, den stora kärleken, tåla så få vid att erfara. Det är som att sitta för nära en flammande brasa: man får svedd hud och ärr för hela lifvet.

Gunvor slöt ögonen och lutade sig tillbaka mot vagnens mjuka dynor. Farmors stränga ansikte, den skarpa munnen, de lidelsefulla näsvingarna, och den djupa, glödande blicken, skrämde henne nu som så ofta förr. Och dock trodde hon blindt på denna sin barndoms vårdarinna och stöd; allt hvad den sedan sitt tredje år föräldralösa flickan lärt se upp till, vörda och älska, hade tagit farmoderns gestalt. Hon hade ej reflekterat öfver, om lifvet en dag skulle ge henne andra vyer. Öfver hufvud taget hade hon ännu ej begärt annat af tillvaron än glädje, och trots sin imponerande stränghet och sina gammaldags uppfostringsmetoder hade fru Eiden aldrig nekat sin sondotter nöjen och förströelser, ehuru de måste försiggå under kontroll.

Eiden & C:o var den halländska kuststadens äldsta handelsfirma. Den första Eiden hade invandrat från Savoyen för etthundrafemtio år sedan, då med ett bräde, hängande i ett snöre på bröstet, och på denna disk små tarfliga gipsfigurer. Men före sin död var han en ansedd köpman, en af »stadens äldste», och hans son, Gunvors farfar, blef utan svårighet satt på tinnarna af templet, rikedomens och maktens glimmande helgedom. Hennes far, en blond, vacker nordisk typ med drag och karaktär efter sin svenska mor, kallades allmänt »guldkonungen», både på grund af sitt utseende och sina hopade skatter. Han gifte sig tidigt med en ung engelska, hvilkens mörka ögon aldrig lärde sig se på det främmande landet som på ett hem, och hvilkens skälfvande veka mun endast mödosamt uttalade »det malmklingande språket». Hon dog vid Gunvors födelse, och det var farmor, som lät barnet få ett äkta nordiskt namn. När »guldkonungen» sörjt sin unga maka som en förtviflad i tre år, hände det högst ovanliga, men som läkarna den gången faktiskt konstaterade, att hans hjärta brast af sorg.

Gunvor stod ensam i världen med sina millioner och sitt glada, sorglösa barnasinne, ty intet af moderns tunga håg och trötta melankoli hade den lilla ärft. Hon älskade glädjen nästan som den tagit gestalt och blifvit hennes lekkamrat, och hon gick omkring med en underlig lyckohunger, hvilken hon ej själf förstod, men som, sedan hon växt upp, blifvit allt starkare och häftigare, en längtan utan namn och utan bo, som längtans vildfågel med de breda vingarna ofta är det.

Farmodern hade uppfostrat henne hemma under sina ögon. Skickliga lärarinnor hade hon haft, men utan undantag voro de pedagogiska nummerhästar, alla gående i regementets takt efter den musik, som konservativa institut angifvit för dem.

Jämnårigt sällskap under fristunderna saknade Gunvor icke. Hon fick bjuda små flickor ur de »bästa» familjerna till sig, och de små flickorna beundrade och afundades alla hennes vackra saker.

Då gaf hon dem gärna det deras blick lyste ifrigast emot, bara för att få se dem riktigt glada.

Gossar hade hon endast träffat undantagsvis och förstod sig ej på dem. Nu, denna vinter, skulle hon som vuxen föras ut i societeten, och det farmor yttrat nyss om grefve Haqvin Brage blef för henne, där hon satt i kupéhörnet, vaggad af tågets ilande fart, till en vacker dröm. Han skulle bli hennes beskyddare, hennes riddare, hennes vän. Han skulle ha en ädlings höfviska later, drömde hon, och en ädlings stolta, friborna sinne. Det farmor sagt om tillgifvenhet och aktning lät så lugnt och tryggt. Stormande kärlek visste Gunvor ej hvad det var; lidelserna sofvo oväckta inom henne; hon var ett barn i lång klänning och med rosor i händerna. Men hon skulle ej akta på, om hon lät sina rosor falla på allfarväg, ty hon trodde världen full af dejliga blomster.

-- Ropa på Karna, Gunvor; hon far börja plocka ned reseffekterna, vi äro strax framme, sade farmor med sin låga, distinkta röst, hvilken dock under hela resan haft en underlig, nervös darrning, som om hon vore orolig för något. Farmors ögon sågo också ut som de gråtit utan tårar. Det var besynnerligt, att Gunvor aldrig förr hört talas om denne grefve Haqvin, hvilken dock föreföll att vara farmor så kär. Att han varit änkling i många år och uppfostrat sin sonson som farmor henne, det visste hon, och att dessa sista ättlingar af den urgamla släkten voro mycket fattiga, trots sitt mäktiga Bragehall.

Hon reste sig och ropade på Karna, hvilken, trogen och pålitlig som en gårdvar, höll sig till reds.

-- Vi äro framme strax, Karna.

-- Jaså, ändtligen.

Den station, där de stego ur, hade ännu ej fått något eget stationshus; en ödegård gjorde tjänst så länge. Den lilla byggningen låg där som en mörk punkt midt ute på den vida slätten, och när höststormarna tjutande vräkte fram likt rasande vågor, hotade de att kullstörta detta bräckliga, ensamma hus, men hur det skadades och anfölls, hade det hållit stånd i ett par decennier och skulle nog stå där i ytterligare två. Det, som är fallfärdigt, har ofta en segare motståndskraft än det starka och unga; det är som själfva förstörelsen skydde det.

Inspektoren stod där grå och luggsliten i den duskiga höstskymningen. Den röda signalflaggan höll han ängsligt mot armen som rädd för att den skulle rebelliskt fladdra ut, men däremot lät han en blå snusnäsduk vaja ur fickan på kavajen som en symbol för lifvet på landet.

En ung man skyndade fram emot damerna.

-- Fru och fröken Eiden, förmodade han och vinkade åt betjänten att komma närmare.

-- Ja, sade farmor, det är grefve Brage, antar jag?

Grefven bugade sig.

Vacker kunde han nästan kallas. Dragen voro regelbundna, förädlade och utmejslade genom generationer, gestalten hade denna symmetriska, något vekliga elegans, som fostras i salongerna, och de anlag för fetma och en viss flegma, som en tillvaro utan arbete och mål gärna alstra.

Gunvor såg likväl ej annat, än att den unge grefven mycket väl kunnat rida emot henne som en båld riddare med vajande fjäderbuske och öppet visir. Hon fann honom värd ljusa drömmar och kröp in i täckvagnen bredvid farmor med en känsla af, att nu for hon till lyckoslottet, där dansen skulle gå alla hennes lefnadsdagar.

Grefve Haqvin satte sig på baksätet. Han höll sina knän så försiktigt som möjligt för att ej stöta ihop med sina moitiéer och han talade lågt och allvarligt, mest om den sjuke farfadern, men också några ord om de dåliga vägarna, hvilkas lera de sista dagarnas regn blött upp alldeles oerhördt. Det var så vattenhaltigt innehåll som möjligt i hans fraser, men hans organ var vårdadt, hans tonfall mjukt och hela hans hållning sympatisk.

Vagnen rullade tämligen raskt framåt, och hvar gång Gunvor såg ut, mötte henne samma utsikt: vägen öfver slätten -- som ett okynnigt slingrande sotstreck öfver en gulbrun, plan yta -- pilar, risiga och nakna, stenvallar och här och hvar en grå koja, alltid med några par trätofflor utanför på dörrstenen.

En och annan frodig bondgård såg hon också sticka upp som en fet champinjon i en myr, men tilltalande föreföll henne ej detta landskap, sådant det nu tedde sig i dis och halfmörker. Hon var glad, när Haqvin sade:

-- Ja, nu ha vi inte långt igen.

Farmor såg också ut, som om hon gärna hört de orden, ja, nästan som om de varit de enda, hvilka ej gått förbi henne. Visserligen hade hon både svarat och talat förut, men tankarna tycktes dock gått sina egna vägar, hvart visste ej Gunvor. Hon bara tänkte, att hon aldrig förrän i afton sett det där lefvande draget i farmors ansikta. Det gjorde henne så ung, och det märktes bättre än någonsin, hur vacker hon måtte ha varit.

Vagnen saktade, och steg för steg trampade hästarna sig fram öfver träbron, den forna vindbryggan, hvilken nu låg öfver förtorkade vallgrafvar.

-- Från motsatta sidan ser man hafvet, det är bara tio minuters väg dit, sade Haqvin.

Hafvet så nära. Å! Gunvor andades ut, som njöt hon redan af vågornas friska sälta, och hon hoppade lätt ur vagnen, som nu stannade framför den låga, hvälfda porten.

Medan grefven hjälpte farmor ned, stod Gunvor stilla och såg vid skenet af en väldig hornlykta upp mot Brageättens vapen, hvilket var inhugget i slottets fasad. Hon stafvade sig till den latinska inskriptionen, hvilken bågformigt omgaf vapnet, och när farmor redan var inne i förstugan, stod hon ännu kvar och stirrade på dessa stelt huggna bokstäfver.

Haqvin hade stannat bredvid henne.

-- Fröken ser på vårt tänkespråk, frågade han artigt.

-- Ja. Fac et nihil spera, hvad betyder det?

-- Fac et nihil spera: Handla och hoppas intet, betyder det.

-- Hu! Hon ryste till.