Iphigeneia i Aulis

AGAMEMNON. GUBBEN. KHOREN.MENELAOS. KLYTAIMNESTRA. IPHIENEIA. AKHILLEUS. SÄNDEBUDET.

AGAMEMNON. O gubbe, utur denna boningen Träd ut!

GUBBEN. Jag träder. Hvad är ditt bestyr, Agamemnon, drott?

AGAMEMNON. Hör hit!

GUBBEN. Jag har brådt. Ty mig sömnlös är ålderdomen, Och i ögonen skarp är blicken. 5

AGAMEMNON. Ho är stjernan, som seglar deruppe?

GUBBEN. Seirios, nära den sjubanige Pleias, strålar på hvalfvet midt.

AGAMEMNON. Ej minsta kny af fåglar hörs, Ej heller ur sjön, och vindarne tyst 10 Här öfver Euripos sig laggt.

GUBBEN. Hvi skyndar du dig ur tältet nu, Agamemnon, drott? Ännu härstädes är lugn i Aulis, Och orubbade murarnes vakter stå. 15 Följ mig ditin!

AGAMEMNON. Jag dig afundas, gubbe, Afundas hvarje dödlig, som ett sorglöst lif Okänd tillryggalägga och oberömd; De stora herrar ej afundas jag.

GUBBEN. Dock lifvets ära är i storheten. 20

AGAMEMNON. Men sådan ära ganska vansklig är, [Och ärelustan] Väl ljuf, men skadelig för egaren. Än gudarnes bud, ej tagne i akt, Föröda ett lif; än menniskors 25 Meningar många Och vrånga det pläga förbittra.

GUBBEN. Ej gillar jag slikt tanksätt hos en högsatt man, Ej till allt det goda har dig fostrat upp, Agamemnon, Atreus. 30 Du glädje och sorg erfara bör; Ty en dödlig är du. Änskönt du ej vill, Blir sådan gudarnes vilja likväl. Du har åt dig upptändt facklans ljus, Och skrifver ett bref, 35 Just det, som i handen du bär ännu, Samt stryker hvarenda bokstaf ut, Förseglar, och bryter upp igen; Du kastar din fackla på marken, och gjuter Ömniga tårar. Men allt 40 Hvad bakvändt är utföll på din lott, Förutom att rasa. Hvad går åt, hvad går åt dig? Hvad är åfärde, åfärde med dig, min kong? O, välan, meddela du saken nu oss! Du kan tala till god och redelig man; 45 Ty åt din gemål mig fordom Tyndareus Sände som hemgift, Och brudledsagare täcktes.

AGAMEMNON. Åt Leda, Thestios' dotter, föddes flickor tre, Phoibe, och Klytaimnestra, som blef min gemål, 50 Samt Helena, till hvilken kommo, giljande, De mest ansedde ynglingar från Hellas' land. Men svåra hotelser och ömsesidig död Förspordes från enhvar, som skulle korgen få. För fadren Tyndarens betänklig saken var, 55 Att dottren ge, och icke ge, och huru bäst Han toge ödet. Nu han detta infall fick, Att svärja borde friarne, och handslag ge Hvaran inbördes, samt, med bränneoffringar, Ingå förbund, och heligt sig förpligta så, 60 Att den, hvars maka blefve ungmön Tyndaris, Gemensamt bistå, om man henne röfvade Ifrån sitt hem, och drefve mannen ur dess bädd, Bekriga röfvarn, och hans stad med vapenmakt Förstöra, om den var barbarisk, om hellensk. 65 Men när de svurit alle, rådligt Tyndareus, Den gamle, friarna med fyndighet besvek, Tillåtande sin dotter vilja en bland dem, Till hvilken förde Aphrodites ljufva flägt. Hon valde då; -- o, att han aldrig tagit mot! 70 Menelaos. Kom så ifrän Phrygien han, som dömmt Gudinnorna, -- så ryktet ibland folket går -- Till Lakedaimon, blomstrande i kläders ståt, Och blank af gull, och af barbarisk pyntighet; Och älskande den älskande, han reste bort 75 Med röfvad Helena till Idas stall; ty hemma var Ej Menelaos. Se'n kring Hellas, rasande, Anförde han den fordna ed till Tyndareus, Att åt den oförrättade man lofvat hämd. Nu drogo således till strid Hellenerne, 80 Med väpnad arm, och hit till Aulis' trånga pass Anlände de, med skepp och sköldar, och derhos Med hästar många, och med vagnar rustade. Och mig, som broder, blott för Menelaos' skull, De gjorde till härförare. O, hade dock, 85 För mig, en annan vunnit slik utmärkelse! När hären nu församlad var, och sammanförd, Vi sutto, uti seglingsnöd, på Aulis' kust. Men Kalkhas, siaren, oss rådde, i vår nöd, Iphigeneia, hvilkens fader sjelf jag är, 90 Åt Artemis att offra, som i landet bor: Fri segling skulle fås, och Phrygers nederlag, Ifall vi henne offrade, men eljes ej. Och jag, som detta hörde, utan omsvep, bjöd Talthybios, att hela hären skicka hän, 95 Då jag ej ville egen dotter slå ihjäl. Dock broder min, anförande Att lida allt bevekte mig; då strax ett bref Jag skref, och skickade till Klytaimnestra bud, Att sända dottren hit, Akhilleus till gemål, 100 Upphöjande den unge hjeltens värdighet Med tillägg, att han följer ej Akhaierna, Om ej från oss till Phthia han en maka för. Förty gehör inför gemåln blott så jag vann, Att jag om dottren ljög ihop ett giftermål. 105 Vi endast kände saken bland Akhaierna, Jag, Kalkhas, Odysseus, Meneleos; hvad jag Då illa tänkte, bättre nu omskrifves här På detta blad, som du, i nattens skygga, mig Försegla och uppbryta sett, du gamle man. 110 Välan, emottag brefvet du, och dig begif Till Argos! Allt hvad uppå bladen gömms, Allt hvad derinne skrifvet står, jag säga vill, Ty trogen är du mot mitt hus och min gemål.

GUBBEN. O säg, meddela, att äfven jag må 115 Frambära i ord hvad du skrifvit har.

AGAMEMNON. Jag sänder, uppå mitt förra bref, Till dig, o dotter af Leda, Att du ej må akicka ditt hjertebarn Till Euboias buktiga tunga, 120 Sqvalpsaknande Aulis. Ty vi till kommande dagar nu Uppskjute vår dotters bröllop.

GUBBEN. Hur akall ej Akhilleus, gäckad på äktenskap, Uti det stolta sinnet, fatta harm 125 Mot dig, och mot din gemål? Det förskräckeligt är. Hur menar du? säg!

AGAMEMNON. Tomt ord, men ej sak för Akhilleus är allt, Som af bröllop ej vet, ej vet, hvad vi göre, Ej, att jag beslutit min dotter åt honom 130 Till brudliga famntag Gifva, och kärlekens sambädd.

GUBBEN. Ditt spel är nog högt, Agamemnon, drott, Som åt gudinnans son din dotter till maka Lofvande, ville för Danaer offra upp. 135

AGAMEMNON. Ve mig, från sinnena är jag, O ve, jag störtar i ofärd! Gå derföre, bevinga din fot, och vik Allsicke for ålderdomen?

GUBBEN. Jag hastar, min drott. AGAMEMNON. Ej nu vid lundernas källor du må 140 Sätta dig ned, ej dåras af sömn!

GUBBEN. Goda ord jag begär.

AGAMEMNON. Öfverallt der du tager af i vägaskel, Se noga till, att dig icke må undgå, 145 Framsvängande uppå snabba hjul, Den vagn, som bringar min dotter Till de Danaers skepp!

GUBBEN. Skall så ske.

AGAMEMNON. Ifall de afrest hemifrån, Och du på hitväg skulle möta dem, 150 Vänd då tillbaka, och på betslet rör, Och styr till Kyklopernas jettemur!

GUBBEN. Hur skall jag vinna tro för dessa ord, Säg, hos din dotter, och hos din gemål?

AGAMEMNON. Pitschaftet gömm till denna skrifvelses sigill; 155 Gå! Redan morgonrodna'ns sken, Och elden ifrån solens fyrspannsvagn Upplysa himlarymden. Grip verket an! 160 Alldeles salig bland de dödliga, Och lycklig ingen var; Ty smärtlös är ingen född.

KHOREN. På sanden jag vandrat hit, Stroph. Och stranden af Aulis' kust, 165 Euripos' flöden igenom Farande, och trånghamniga Khalkis lemnande, min stad Vid hafvet vällande vattnets fostrerska I herrliga Arethusa, 170 Akhaiers här för att skåda få, Och Akhaiers skepplänkande årblad, Halfgudarnes, hvilka till Troia på tusen galejor Blondlockig drott Menelaoa, -- 175 Makar våre det sagt, -- Bringa, och faderbold Agamemnon, För att Helena återta, Hvilken ifrån rörömnig Eurotas Paris, koherden, sig fick 180 Till gåfva utaf Aphrodite, Enär, vid daggiga källans rand, Med Hera och Pallas en tvist, en tvist Om fägringen Kypris hade. Igenom mångoffrige Artemis' 185 Lund jag ilande kommit, Med kinden i purpurglöd Utaf ungdomelig blyghet, Sköldens värn, och väpnade tält Hos de Danaer önskande 190 Skåda, och hästars tropp. Jag har sett de både Aianters hjeltepar, Oileus' ättling och Telamons, Sett Salamis' ärekrans, Och Protesilaos, på bänk, 195 Med brädspelets mångtrassliga bric- kor förlustande sig; Samt Palamedes; som födde en son af Posei- daon, och Diomedes, för- tjusad af diskos' nöjen, 200 Och bredvid Meriones Ares' Ättling, ett under för dödliga, Och honom från klippiga ön, Laertes' son, och derhos Ni- reus, bland Akhaierna skonat. 205 Ja, äfven i fötterna vindlike Snabblöparen Akhilleus, Som är född af Thetis, och Kheiron fostrade upp, Jag såg på den kisliga 210 Stranden löpa, i fulla vapen, fram, Anställande täfling i snabblopp Med en fyrspannsvagn, För att vinna sig segerpris. 215 Men vagnåkaren ropade, Eumelos, Pheretiades, Hos hvilken de skönsta fålar jag såg, Gullsirade med mundlag, Och stungna med åkarpigg, 220 De medlersta under sitt ok, Skeckar med hvitsprängdt hår, Linlöparne hvardera utanför, I buktadt språng snedgående, 225 Eldhårige, och nederst vid oklufven hof Mångspräcklige, och bredvid dessa störte fram Peleidas uti fulla vapen, vid vagnsstoln, Och bredvid vagnshjulets naf. 230 [Till skeppen många jag kommen var, Stroph. 1. Och osägeligt skådespel, För att qvinnoögats blick Mätta med ljuflig förtjusning, Och på högra flygeln utaf flottan låg 235 Myrmidoners Phthiotiska här, I femtio väldiga skepp. Och som gyllene bokstamsbilder Nereiderna stodo att skåda, 240 Fälttecken för Akhilleus' män. De Argeiers likårade skepp Motstr. 1. Lågo nära invid; Hvilkas härförare var Mekisteus' Son, som fostras af Talaos, fadren; 245 Samt Kapaneus' son Sthenelos. Från Atthis med Sextio skepp låg Theseus' Son derinvid, som hade Gudinnan Pallas, i afbild, 250 Uppå bevingad hästvagn ställd, Lycksamt tjertecken för sjömän. De Boioters flotta, af femtio Stroph. 2 Hafsgalejor, jag såg, Med bilderverk utsirade; 255 Kadmos dem förde an, hvars skepp en gyllene drake Hade i akterspegeln. Leitos, jordboren drott, Förde sjömanshären an 260 Från det Phokiske land; Och Lokreusers med dem liktaliga skepp Oileus' ättling, som lemnat Berömda Thronions fäste. Ifrån Kyklopiska Mykenai Motstr. 2 265 Sonen af Atreus rustat ut Etthundrade skepps församlade män. Derhos Adrastos var, försten, vän åt sin vän, Att henne; som rymt från sin hembygd, 270 För barbarisk älskogs skull, Hellas vunne tillbaka. Och från Nestors Pylos, Gerenierns, jag skåda fick Skeppsvapen, oxfotadt att se, 275 Grannguden Alpheios. Från Ainianerna tolf skepp Rustade voro, som drott Guneus Förde, och nära till dessa Befunnos de drottar från Elis, 280 Som Epeier benämde allt folk. Eurytos var deras kong, Och anförde den Taphiske härn, Den hvitbeårade, hvars drott Meges Var, till Phyleus en ättelägg, 285 Som lemnat de Ekhinadska, För sjömän otillgänglige öars grupp. Men Aias, fosterson af Salamis, Förente med den venstra högra flygeln. 290 Helt nära till de yttersta galejorna Han hade tagit ankarplats, Med tolf pilsnabba skepp sig lägrande. Jag så Hörde och skådade Sjöfolkets här. 295 Ho som bringar med honom i strid Barbariska lodjor, Ej hämtar dem åter. Sådan jag skåda fick Fiendtliga flottan, 300 Och hvad jag hemma hörde, minnes jag Om hela sammanbragta hären.]

GUBBEN. Menelaos, hvad du icke våga bordt, du vågar djerft.

MENELAOS. Gå hän! du alltför trogen mot husbonden är.

GUBBEN. Den skymf hvarmed du skymfar mig, gör mitt beröm. 305

MENELAOS. Men gör du, hvad ej göras bör, du tör få stryk.

GUBBEN. Du bör ej bryta upp det bref, jag tog emot.

MENELAOS. Du bör ej ofärd bringa på Hellenerna.

GUBBEN. Med andra trät; men brefvet mig behålla låt!