Femtio fabler för barn

När våren i sin gröna mantel kom, Då bytte tiggarn plötsligt tonen om. Han blef med ens så hjertligt glad, så kry. Gaf till ett skratt och flög högt upp i sky, Men dessförinnan tackade han först Enhvar, som hjelpt, då nöden var som störst.

FÅGELN UTANFÖR FÖNSTRET.

På den frusna rutan, hur det pickar, hör! “Släpp mig in, god vänner, annars visst jag dör. Snöbetäckt är marken, stormen blåser gällt, Genomfrusen är jag, halfdöd ren af svält. Släpp mig in, god vänner, och till lön skall jag Med min sång förljufva eder vinterdag.“

Fönstret upp de slogo, in han komma fick, Mådde godt och tacksamt njöt af mat och drick. Länge qvar han dröjde, men när våren drog Åter med sin hofstat genom dal och skog, Ut de honom släppte, och med gränslös fröjd Jublande steg fågeln upp i molnfri höjd.

SNÖGUBBEN.

Usch, gubbe! Hvad du är hvit och ful, Och din käpp, hvad den är tjock! Och lat du är, ej rör dig en smul, Du står som en målad bock. Och käppen i handen, du kan den ej sköta, Ty, du kan ju ej slå, ja, du kan ej ens höta.

Ja, du är döf och du är stum, Och stel i hvarenda led, Och hvit i synen, fånig och dum, Och står, tills du dimper ned. Du tyckes helt lugnt i ditt öde dig finna Att smälta som smör och i rännsten försvinna.

FÅGLARNA UTANFÖR LOGEN.

Fält och ängar redan ligga nakna alla, Snön sin hvita svepduk bredt derofvanpå, Men på logen höres ständigt slagan skalla, Och de svultna foglar hjertligt fröjdas då. “Vårt“ de skrika, “är det, vårt det vara bör, Hvarje litet korn, som faller utanför.“

Från det sol går upp och tills att sol sig sänker Tröskarne gå på med samma trägna flit. Bröd i ymnighet åt ung och gammal skänker Deras slaga, derför skynden, skynden hit Stackars fåglar små, ty gerna en och hvar Några korn åt eder låter ligga qvar.

EKORREN OCH VINDEN.

Ekorren.

Herr Vind, jag måste säga er, hör ni ej upp att tjuta, Så måste strax på stund för er jag denna dörren sluta, Och öppna en åt annat led.

Vinden.

Det står er fritt, min vän! Men jag tör blåsa der också, och kanske värre än.

Ekorren.

Då skall jag stänga äfven den, ty vill ni ej ge vika, Så vet jag intet annat råd, än lika ge för lika.

Vinden såg snopen och ilsken ut, Skakade trädet med fasligt tjut, Ekorren satt i sitt lugna bo, Knäckte der sina nötter i ro; Vindens äflan att honom störa, Tycktes blott honom nöje göra.

GOSSEN OCH EKORREN.

Gossen.

“Ekorre, vännen min, Kom från ditt träd hit ner, Leka mig fallit in, Kom, jag dig ber!“

Ekorren.

“Tack du, men ej i dag. Högt upp i trädets topp Trifves långt bättre jag; Kom du hitopp!“

KATTUNGARNE.

Det nu kan vara tid åt er att ge ett namn, I kissar små, Och derför också skall enhvar det, som han bäst förtjenar, få.

Dig jag kallar Sammetsrygg, Dig jag kallar Mösse-ban, Du må heta Smyg-så-trygg, Och du må heta Snatte-van.

Stora de blefvo, trinda och rara; Sammetsrygg månde så inställsam vara, Mösse-ban klängde på murar och tak, Smyg-så-trygg logen fann mer i sin smak, Snatte-van höll sig i köket beständigt, Lurade köksan och stal så behändigt.

HUNDEN OCH KATTEN.

“Du står och skäller så argt dit opp, Hvad ser du, Nero, i trädets topp?“ “Jag tror att Kisse deruppe sitter, Men ned det kräket ej komma gitter.“ Kisse är slug, han vet hvad han gör. Innan han handlar, han ser sig för.

Kisse han tycktes verlden förglömma, Slumra så roligt och ljufligt drömma. Nero, hvars tålamod domnade af, Snart från trädgården sig begaf. Straxt var det slut med Kisses hvila, Qvickt utför trädet han började kila.

Sade och log af hjertans grund: “Hvad jag dig lurat, din dumma hund!“

SVANEN.

“Gosse der vid vassen, jag skall säga dig, Mina små låt vara, annars blir det krig! Om du mer i dammen vågar kasta sten, Skall jag till att hämnas icke vara sen. Gosse, lyd mitt råd och gå din väg, ty jag Kan med mina vingar ge ett dugtigt slag.“

Gossen tog till benen, hade icke lust Med den vrede svanen att bestå en dust. Svanen öfver dammen efter honom sprang, Men till slut sitt sinne han likväl betvang, Smekte sina små och glömde ganska fort All förtret den stygga gossen honom gjort.

SVANEN OCH GOSSEN.

Kom hit och låt oss sluta fred, Kom hit, min gosse lilla! Ser jag då ut så grym och led? Jag vill dig visst ej illa. Blott i det hopp jag närmat mig, Att få ett stycke bröd af dig!

Från gossen straxt hans ängslan vek, Och mellan dessa båda Begynte under skämt och lek Den största vänskap råda; Och sedan dess blef gossen van, Att ofta helsa på sin svan.

Vid dammen satt han mången dag Och hade grufligt roligt, Och hjertat slog af välbehag När svanen helt förtroligt Till honom öfver böljan drog Och bröd utur hans händer tog.

HUNDEN OCH BOCKEN.

Hunden. Hör du Måns, jag bita kan, väl i akt dig tag! Bocken. Vov-vov, om du biter till, nå då stångas jag. Hunden. Jag en uddhvass tandrad har, lita du derpå. Bocken. Slöa äro heller ej mina horn, de två. Hunden. Kan du ej ett skämt förstå? Åh, det gör du visst. Bocken. Ja, om ej på tålamod blott jag lede brist.