Sonen af söder och nord. Förra delen Romantisk skildring från revolutionen i Paris 1848

“Les révolutions qui arrivent dans un grand état, ne sont pas l’effet du hasard ni du caprice des peuples.“

SULLY.

ANDRA UPPLAGAN.

Förra delen.

STOCKHOLM. ALBERT BONNIERS FÖRLAG.

STOCKHOLM. ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1870.

Paris den 20 Januari 1851.

Madame Robert och hennes vänner.

Det är klart, att en resande, som för första gången besöker Paris och der uppehåller sig några månader, skall komma i erfarenhet af mycket som han förut icke känt eller kanske ej ens drömt om. Är den resande en författare, om än aldrig så obetydlig, såsom fallet gudnås är med mig, så är det också lika klart, att han gerna icke allenast vill uppteckna hvad han sett, utan äfven meddela det åt dem, som möjligtvis förut skänkt hans arbeten någon uppmärksamhet.

I dylika fall samlar man ihop alla sina rön och reflexioner, knyter ihop dem i en större eller mindre volym, hvilken man döper till namnet: “Reseintryck“, “Vandringar i utlandet“, “En vinter i Paris“ med mera sådant, och skickar sedan på vinst och förlust sitt barn ut i verlden. Blir barnet väl emottaget af en oväldig kritik och en bildad allmänhet, så känner sig fadern naturligtvis ofantligt lycklig. Har barnet ingen lagerkrans att bjuda sin far på, utan säger till honom: “Pappa! som du ser, är min högra hand alldeles tom, och det är inte mitt fel, utan ditt, min far; men i min venstra ligga, såsom du ser, några fyrkar till ersättning för en och annan biljett på diligenserna eller jernvägarne, och det är heller icke mitt fel, utan allmänhetens“; då blir fadern icke alldeles förtviflad. Men har barnet hvarken det ena eller det andra att gifva, då — då tröstar sig i alla fall fadern, ty, tack vare naturens första bud, det finnes ej något barn som icke gjort sin far någon glädje, åtminstone vid dess första steg på lifvets bana, åtminstone innan det skickades ut i verlden.

Men det ligger likväl mycket vanskligt i alla dessa “Reseintryck“, “Vandringar i utlandet“ o. s. v. Saknar man den fyndighet, som behöfs för att uppfinna någon ny pikant form, eller är man ej förmögen af reflexioner lika snillrika eller, rättare sagdt, snillrikare än de som redan äro utgifna öfver samma ämnen, så blir man en af de tråkigaste varelser på jorden, ty det gifves knappast något tråkigare än en resebeskrifning, som icke innehåller någonting annat än hvad andra förut och kanske lyckligare utfört. Jag känner ganska många förståndiga och bildade menniskor, som fått fross-skakningar vid första anblicken af ett “Reseintryck“ eller en “Vandring i utlandet“.

Det är gifvet att jag, som bestämdt ville utgifva något om min resa utan att derigenom skada mina landsmäns helsa, skulle stanna i mycken förlägenhet, ty jag saknar fyndigheten i formen och snillet i reflexionen samt saknar framför allt lusten att vara tråkig, ty man har sannerligen ingen rättighet att vara det. Må vara att allmänheten kan låta bli att läsa hvad jag låtit trycka; men de arme sättarne, de arme korrekturläsarne, de äro väl menniskor de också, och jag vill icke hafva en sättares eller en korrekturläsares förbannelse på mitt samvete.

Jag började derför tänka efter, om det icke skulle gå an att skrifva en roman med parisiska scener och bland dem försåtligt insmyga åtskilligt af hvad jag hade att anföra om märkvärdiga ställen, om konst, om litteratur, om politik och gud vete icke allt som en resebeskrifvare brukar idisla, sig sjelf, om ej androm, till mycken uppbyggelse och hugnad. Jag hade icke länge funderat förrän jag fattat mitt beslut, nämligen att skrifva just en sådan roman, under det jag hvilade mig efter de långa ströftågen fram och tillbaka genom den ofantliga staden.

Men ämnet?

Ack! i Paris kan man icke vara ängslig öfver brist på ämnen. Man behöfver blott genomläsa dagens tidningar, för att få dussintals sådana att välja på, ja, man behöfver knappast mer än gapa, för att med luften få in hela volymer af romaner, helst i en tid som denna, då man, kafvande i svallvågorna efter en stor revolution, endast söker efter medel till en ny och kanske ännu större.

Man behöfver blott en kort tid vistas i Paris, för att icke längre förvåna sig öfver den ofantliga produktivitet, hvilken kanske i lika hög grad som det öfverlägsna snillet utmärker en Alexandre Dumas, en Eugène Sue m. fl. Det enda man här har ondt om, är tid. Men har man den, så har man också snart sagdt allt annat.

Det återstod mig således endast att göra mitt val, hvilket, som man vet, icke är det lättaste, när man har mycket att välja på, då jag en dag satte mig i en omnibus för att fara till Bicêtre, ett af de största fattigförsörjningshusen i Paris, för att taga kännedom om huru man i civilisationens hufvudsäte vårdar det oskyldiga lidandet eller den fattiga ålderdomen, som är ännu mera oskyldig.

För sex sous kommer man i en omnibus från och till hvilken trakt i Paris man önskar. I vagnen midt emot mig satt ett fruntimmer, med hvilket jag genast kom i det lifligaste samtal. När jag säger: lifligaste, är det naturligtvis blott min dam som detta epitet tillkommer, ty jag, nyss anländ till Paris, föredrog visligen örats bruk framför tungans, och om jag också vore tjugo år i Paris, skulle jag säkert aldrig komma till den färdighet i franska språket som den min dam uti vagnen i så rikligt mått innehade.

För att förekomma den af mina landsmän, som skulle kunna draga på munnen åt mitt lifliga samtal med ett obekant fruntimmer och en fransyska till på köpet — ty hemma tänker man alltid illa om sina landsmän — skyndar jag att berätta, det min fransyska i vagnen var mycket gammal, åttiårig, såsom jag efteråt fick veta. Hennes namn var Antoniette Robert. Således madame Robert, enka sedan tjugo år.

Hennes man, som varit kurir under Napoleons tid, hade haft mycket att beställa både för dennes och dess marskalkars räkning samt särskildt gjort en resa till Sverige för Bernadottes. Madame Robert nämnde Sverige och Bernadotte icke blott derför att jag var svensk — hon hade först tagit mig för engelsman, en heder som vederfares nästan alla utlänningar i Paris — utan äfven derför att hon sade sig haft mycken beröring med familjen Bernadotte. Också hade hon en mängd anekdoter om den store marskalken, sedermera Sveriges och Norges konung, samt om dennes gemål, nuvarande enkedrottningen, — anekdoter, som hedrade de begge höga personernas hjerta, anekdoter, som väl skulle löna mödan att vid något tillfälle offentliggöra och dem jag gerna ville skänka min vän Crusenstolpe, emedan ingen så skickligt som han skulle kunna använda dem, förutsatt likväl han vore vid lynne att företrädesvis teckna dagrar i stället för skuggor i sina snillrika skildringar.

Som det var min afsigt att tillbringa flere timmar på Bicêtre, och jag var fastande, underrättade jag mig af madame Robert, hvar man i granskapet af berörde inrättning kunde finna något lämpligt frukostställe. Madame Robert hade artigheten att icke blott säga mig hvar ett sådant fanns, utan äfven att, sedan vi lemnat vår omnibus, sjelf föra mig dit; och snart sutto vi tillsammans på hvar sin sida om en kalfpastej och en butelj vin. Aldrig hade jag förr druckit vin “tête-à-tête“ med ett åttiårigt fruntimmer, men sällan hade jag druckit mitt vin med mera smak, ty madame Robert kredensade drufvan med den ena intressanta historien efter den andra. Hon var alldeles outtömlig, den goda madame Robert. Men så hade hon också en åttiårig lefnad att hemta ur.

Ack! tänkte jag, hvilken samling af roman-ämnen har jag ej redan dessa skrynkliga läppar att tacka för! — Men som jag ej hade lust att uppföra pjeser från ett förflutet århundrade, så nöjde jag mig med att dricka en skål för madame Roberts nära hundraåriga minnen, hvarefter vi åtskildes, sedan jag likväl dessförinnan emottagit hennes adress.

Jag dröjde icke att göra mina besök hos henne och blef vid ett af dessa förestäld för hennes vänner, tvänne andra fruntimmer. Det ena var en madame Voguet, som hade varit amma åt ingen mindre personlighet än Carl XIV:s son och efterträdare, Oscar, vår nuvarande allernådigste konung. Madame Voguet kunde icke nog beprisa sitt höga dibarn, hvilket hon ansåg för det vackraste och sötaste barn, som någonsin legat vid en qvinnas bröst. Långt ifrån att betvifla denna hennes försäkran, lyssnade jag med verkligt nöje till madame Voguets berättelse om huru hon torkat de första tårarne ur en konungs öga samt huru hon njutit och känt sig lycklig af att i sin famn hafva burit den, som en dag skulle leda tvänne rikens öden.

Som jag likväl aldrig tänkte våga mig på att skrifva en konungs historia, icke en gång konung Oscars, så kom jag snart att företrädesvis sysselsätta mig med det andra fruntimret, hvars namn var madame Lambert, gift med en skräddare i Lyon och endast på ett kortare besök i Paris. Madame Lambert öfverraskade mig snart med mitt eget fäderneslands språk, hvilket alltid klingar vackert, men kanske likväl minst, när man hoppar in på det ifrån franskan eller italienskan.

Madame Lambert var således svenska. Min nyfikenhet att lära känna, huru hon kommit till Frankrike och hvilka öden hon der haft, blef på ögonblicket tillfredsstäld. Hon och en yngre syster, som numera var död, voro döttrar till en sadelmakaremästare i Göteborg med namn Ahlgren, hvilken derstädes afled år 1825, till mycken glädje för sina yrkesbröder, emedan han drifvit den största sadelmakarerörelsen i Göteborg, men deremot till mycken sorg för sina tvänne efterlemnade döttrar, och denna så mycket större, som fadern, utom ett kärt minne, endast, och oaktadt sin stora rörelse i lifstiden, lemnat sina begge döttrar ett kapital af 2,000 rdr banko, hvilket icke afkastar någon synnerlig ränta, helst om Justitie-kollegium eller Förmyndare-kammaren skall förvalta de omyndiges medel.

Det är mycket svårt för en tjuguårig ungdom med god helsa och åtföljande matlust att lefva af omkring 40 rdr banko om året; det är icke lätt för en fattig flicka med någorlunda uppfostran att draga sig fram i Sverige, emedan hon har svårt att taga pig-tjenst, när hon har ett kapital af 1,000 rdr, har svårt att bli guvernant, när hon icke är språkkunig eller spelar piano; ännu svårare har hon att bli någorlunda drägligt gift, när hon endast har 40 rdr i ränta, men allra svårast har hon att lefva ärbart och hvad man kallar anständigt, när hon med ett så litet kapital i mynt förenar ett fördelaktigt utseende och en vacker växt.

Mamsellerna Ahlgren voro ganska vackra, men de voro dertill ganska förståndiga och beslutsamma. De hade händelsevis kommit öfver ett “Reseintryck“ af en svensk turist och deruti funnit att unga fruntimmer i Frankrike, med stort kapital eller intet, med eller utan pedantism i lefnadssätt för öfrigt, ha det allra lättaste att bli gifta, om ej just med svenskar, åtminstone med fransmän, hvilka icke heller äro att förakta.

Mamsellerna Ahlgren hade funnit ganska rätt i den saken, ty när svenskan, den fattiga nämligen, nästan med hjertat i halsgropen och blickarne mot jorden säger: “_Om_ jag en gång blir gift“, så säger deremot fransyskan med hjertat kanske hvarken i halsgropen eller på något annat ställe samt med trotsiga blickar: “_När_ jag en gång gifter mig.“ Och detta gäller förnämligast den fransyska, som är fattig, ty den som är rik, blir visserligen gift, men det är mamma eller pappa som gifter bort henne, antingen hon vill eller icke. Visserligen vill hon det alltid, men icke med Z., som föräldrarne tycka om, utan med A., som hon älskar.