Sonen af söder och nord. Sednare delen Romantisk skildring från revolutionen i Paris 1848

ANDRA UPPLAGAN.

Sednare delen.

STOCKHOLM. ALBERT BONNIERS FÖRLAG.

STOCKHOLM. ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1870.

ANDRA TIDSKIFTET.

Februari år 1848.

Första kapitlet.

Konserten vid rue de l’Ecole-de-Médicine.

Det torde vara öfverflödigt nämna, att Paris är en af verldens största, skönaste och rikaste städer. Paris är visserligen blott den andra i ordningen, hvad folkmängden beträffar, ehuru denna, om man dertill räknar dem som bo utanför barriererna och uti förstäderna, stiger till minst en och en half million.

Deruti inbegripas dock ej de 40,000 främlingar, som, efter uppgifvet medeltal, årligen anses uppehålla sig derstädes.

Men med afseende å antalet, skönheten och olikheten af offentliga byggnader och minnesmärken, är Paris onekligen den första.

Och räknar man dertill de historiska märkvärdigheterna, hvilken stad kan då jemföras med Frankrikes hufvudstad?

Det finnes knappast någon gata, ja, något hus som icke har sin historia, men icke blott sin, utan hela Frankrikes, men icke blott Frankrikes, utan hela verldens, ungefär på samma sätt som bergströmmen är fader eller moder till de många floder och bäckar, hvilka med olika namn genomlöpa, uppfriska och befrukta skilda länder.

Bland dessa historiska gator intager rue de l’Ecole-de-Médicine icke det sista rummet.

Denna gata, belägen söder om Seinen, är en af de trängste och mörkaste i Paris. Med möda arbetar sig dagsljuset in mellan de höga husen, hvilkas svarta murar bidraga till dysterheten.

Vandraren känner sig nära att qväfvas af de osunda ångor, som uppstiga från begge sidorna af gatan. Derför uppehåller han sig ej länge derstädes. Men innan han lemnar gatan, dröjer han likväl några stunder framför trenne hus, ehuru dessa icke hafva något yttre som framför de öfriga väcker och fängslar uppmärksamheten.

I det ena, eller la Cour du Commerce, bodde Danton, den kraftfullaste af första revolutionens folkledare. Man skulle kunna kalla honom för den stora republikens lejon, ty han representerade på en gång styrkan och grymheten, men var dock icke alltid främmande för ädelmodet, åtminstone vid sådana tillfällen när detta icke stod i strid med den stora grundsats, till följd af hvilken han handlade eller trodde sig handla.

Det var emellertid han som under alla de faror, hvilka både inom och utom landet hotade Frankrike, lifvade och uppehöll denna hänförelse, som räddade det, hur mycket man än må klandra och fördöma de grymma medel han dervid anlitade.

År 1794 den 31 Mars fördes han, jemte sin vän Lacroix, fängslad från detta hus, hvarefter han den 5 April lemnade sitt hufvud under guillotinen.

I det andra huset, icke långt från Dantons, bodde Marat, den stora republikens hyena, ty han var mera blodtörstig än stark. Hela hans makt hvilade på den allmänna föreställningen om hans skonlöshet.

Det var i första våningen af detta hus som Marat bodde. Våningen, som vi en gång besökt, har endast trenne små rum, hvaraf ett vetter åt en trång gård.

Men hur trång än lokalen var, samlade sig der likväl de förnämste af Cordeliernas bekanta klubb, såsom Robespierre, S:t-Just, Legendre, Chabot, Chaumette, Billaud-Varrennes, Collot-d’Herbois m. fl. Sjelfva klubben hade sitt allmänna samlingsställe vid den nära intill belägna s. k. Place de l’Ecole de Médicine.

När den i grannskapet boende Danton hade något att säga Marat, stannade han ofta framför dennes port och ropade med stentors-stämma hans namn. Marat stack då ut genom fönstret sitt vidriga och af utsväfningar utmärglade ansigte.

Man kunde då vara säker på att hvarje ord, desse män med hvarandra vexlade, var ett förebud till en dödssuck på Grève-platsen, men på samma gång kanske till ett segerrop på något af de många slagfälten vid Frankrikes gränser.

Den 13 Juli 1793 gick en ung och sällsynt skön landtflicka in genom porten till detta hus. Hon frågade efter Marat och sade sig hafva ett ärende af högsta vigt att framföra till honom.

Marat, hvilken befann sig i badet uti rummet som vetter åt gården, låter henne inträda; och när han hör att hon är från Caen, ber han henne uppgifva namnen på de flyktingar, som hade gömt sig i denna trakt. Flickan uppgifver en mängd namn.

“Det är bra!“ säger Marat; “de skola alla gå till guillotinen.“

Men knappt har han utsagt det sista ordet, förrän den unga flickan stöter en knif ända till fästet i hans bröst.

Det var troligtvis för första gången någon dödlig träffade detta hårda hjerta, men det var också den sista. Flickans namn var Charlotte Corday, som några dagar derefter med martyrens lugn slutade sitt lif på schavotten.

Det berättas att, när bödeln, visande hennes afhuggna hufvud för folket, med exempellös råhet slog med knytnäfven på dess begge kinder, hade blygselns rodnad uppstigit på dem, genomglödande sjelfva dödens marmormask.

I det tredje huset, snedt emot Marats, bodde en af republikens schakaler, skomakaren Simon, särskildt bekant såsom fångvaktare för Ludvig XVI:s son.

På denna mörka porttrappa har den olycklige prinsen många gånger suttit badande i tårar, tilldess han, uppskrämd af den grymme skomakarens hesa röst, skyndade uppför den trånga trappan att möta nya misshandlingar och lidanden, från hvilka han först befriades af döden.

Samma gata har äfven starkt rekryterat till Juli-revolutionen.

År 1830 den 28 Juli tågade ur dess mörka sköte en talrik trupp unga arbetare, anförde af den sjutton-årige d’Arcole.

De ämnade sig öfver Pont de la Grève för att angripa stadshuset, som innehades af Carl X:s schweizar-garde, men hejdade sig vid åsynen af den truppstyrka, som stod uppstäld på andra sidan Seine-floden och besköt bron med kartescher.

Då fattar den unge d’Arcole en trefärgad fana och ropar till sina kamrater: “Jag heter d’Arcole och min mor bor i huset n:o 10 vid rue de l’Ecole de Médicine ... blifven ett stöd för hennes ålderdom, liksom min döda kropp blir ett stöd för Frankrikes frihet!“

Efter dessa ord störtar han fram genom kulregnet och planterar fanan midt på bron, men nedfaller derefter död, träffad i bröstet af hundratals kulor.

Hans stridskamrater och hämnare följa honom och lyckas, ehuru med stor manspillan, att storma bron och sedan intaga stadshuset, hvilket var det första och vigtigaste afbräck bourbonens trupper ledo.

Bron, på hvilken den unge hjelten föll, kallades sedan efter honom Pont d’Arcole.

Oftanämnde gata skattade äfven åt revolutionen år 1848, hvarom läsaren sjelf kan öfvertyga sig, i fall han behagar följa oss upp uti ett annat hus vid samma gata samt inträda i en temligen rymlig sal en trappa upp.