Vintermyren: Berättelse

EN YNGLING kommer vandrande Bastugatan fram i klabbföret. Den hårda vårflenen har frampå dagen tinat upp till en snösörja utan fäste för foten. Och under modden porlar tövattnet bort i rännilar och bäckar med ett brus som av ungt lekande blod. Efter lång och hård vinter bär det äntligen till att våras. En svag skälvning i den iskylda luften, en blå färgton över den tinande snön säger det.

Men ynglingen som går där tycks ingenting märka, fast han går med ögonen fästade i marken. Tungt trampar han på, där han går, så att isvattnet stänker honom kring kängskoskaften. Tunga och utan fäste äro också hans tankar.

Hur skulle den också kunna säga honom något om vårens under, denna främmande mark, som varken kan sås eller skördas? En främling måste han alltid bli på stadsgatorna, bondeynglingen Mats Jonsson.

Kanske är det den tanken, som plötsligt kommer honom att stanna och se sig omkring som om han vaknat. Vad den är smal och trång, Bastugatan, där den smyger efter backarna i stadens utförskant som en mörk ränna genom solljuset. Endast mitt på gatan, där han går, kommer solen åt att tina upp snön, efter husväggarna ligger den alltjämt kvar, svart av rök och sopor och krasande hårdfrusen i kanterna. Grå och avundsamma trycka husen sig krampaktigt intill varann för att hjälpas åt att stänga det hårda vårljuset ute, som så obarmhärtigt vill blotta allt det gamla skräp de lyckats dölja under vintersnön. De sakna alla stenfot, det är som stode de till knäna ner i gatan. Fattiggatan, armodsgatan, — där bor han nu.

Villrådig står han där en stund mitt i solen och ser sig omkring, det är som om han plötsligt märkt, att han är på fel väg och vill vända. Äntligen har vårbudet nått fram till honom, men det kommer långt bortifrån.

En annan mark håller på att vakna, också den. Den marken känner han bättre. Där har han trofast gått med al och harv, när tjälen tinat upp, där har han hoppfullt lagt kornet i jorden vid mössöronstid, där har han med bävande ansvar bidat skördeanden. Hans är den väl inte med människorätt. Men den jord man brukat i lust och nöd, äger man alltid del i.

Vem månne skulle sätta träplogen i Anders-Ersas bästa sädesåker denna vår? Vem hade väl den fasta hand, som kunde göra fåran lika djup och rät som hans varit? I vems vård var det han lämnat den? Skulle den inte gro igen och läggas i träde, skulle inte skogen ta den på nytt under mor Britas mörka välde?

Han har lyckats skjuta undan alla sådana tankar under vintern, då jorden vilar. Men nu, då allt på nytt bereder sig till livskampen, då tränga de sig obedda på honom. Det är som om han svikit den, denna trofasta tåliga jord, som burit så mycket för människorna. Det är som om den ropat honom tillbaka nu i våranden. Djupt i honom klingar ett bibelord från gångna, hårda år.

»Min åker klagar över mig och samtliga dess fåror gråta», säger det tungt, det är som ett stilla klagorop från den hemjord, som så väl behöver all den kärlek, all den kraft den kan få. Och här går han och nöter gatans ofruktbara stenar! Hem borde han, hem till jorden, vad söker han här?

Men så minns han allt som det är. Och ett leende drar över munnen, bittert och kallt och utan någon ungdom i.

Den åker han kallat sin bär annans bomärke på papperet. Som legodräng och nådehjon var det han brukade den. Men ändå — hemlös tyckte han sig då på annans gård, men nu först vet han, vad hemlöshet vill säga. Det är att vara uppryckt med rötterna som han.

Tankspridd står han där alltjämt i solen och stryker med händerna över rocken. Det är något, som trycker och klämmer honom över bröstet, så att han knappt kan andas. Är det rocken hans, som är för tung och tjock? Hans gamla bonderock är det av grovt, blått tövmanglat kläde, sträv och ojämn till tjockleken. Den enda lön han fick, en omgång kläder för vart år. Detta är helgdagskläderna, fast han bär dem till söckendags numera. På mor Britas vävstol har tyget vävts den sista vintern han var där. Kanske smög hon en och annan svart tråd i ränningen, stormoran själv. Men så fanns det väl där en annan, som såg till att inslaget blev varmt och starkt. Därför skall han bära den rocken så länge den håller, fast den inte är skuren på stadsvis. Och då får han nog inte så snart bruk för köpetyg. Hjärtat under rocken, det håller nog att slita på det ock, fast det känns så svagt och beklämt just nu.

Nu vet han vad det är, som trycker över bröstet, det är inte rocken utan väskan. Åter måste han le, litet ljusare nu. Går han inte här, långa, starka karlen, med en liten bokväska över axeln, en sådan som skolbarnen bruka! Bar han inte den, skulle man ta honom för en ungbonde på väg till marknadslogiet. Nu är han skolepilten Långe-Mats på hemväg från skolan. Där trängs han nu var dag med småpojkarna om lärdomen. Alldeles ensam om den saken är han väl inte. I storskolan bland gymnasisterna sitter det till och med skolepiltar med skägg, men dit in har Mats inte vågat sig än. Så långt sträcka sig varken pengarna eller kunskaperna, han får vackert hålla sig till fattigskolan än så länge. Om han nu någonsin kommer sig längre på den vägen.

Åter griper honom den där plötsliga känslan av att vara på fel väg, av att gå bort från något i stället för dit han skulle. Häftigt drar han bokväskan över huvudet och slingrar sig ut ur de trånga remmarna — de äro inte skurna för skuldror som hans. Därför blir bokpacken honom en så tung börda och remmarna lägga sig som tunga kedjor över bröstet. Så, nu kan han andas igen, djupa andetag.

Då först får han den riktigt i sig, förvårsluften. Skarp och frän sticker den honom i näsan, den är läskande som isvatten för en törstande. Tänk, hela vintern har han suttit instängd i den unkna, oeldade skolsalen, där barnens andedräkt och utdunstningar få bilda värmen mellan tillspikade fönster. Det är som om han glömt all den salighet det kan ligga i ett enda friskt andetag. Men så kommer den inte härifrån heller den vindfläkt, som nu drar över staden. Nu vet han, varifrån den kommer. Från de fria markerna kommer den, från vittras marker. Långt bort ifrån, från vintermyren.

Nu vaknar hon, vittra, nere i myren. Hela vintern har hon sovit tungt och utan drömmar på sin bädd av dyört och villhavra djupt under famnstjock is. Men så vaknar hon i dag av att det är takdropp i bädden. Solen står på rutan hennes, isblommorna tina till vatten. Först ville hon släcka den om hon kunde, solen, den enda som kan se ner i svarthålet hennes utan att få svindel och sugas ner i det. För alla de gånger hon trott sig ha haft den i sitt våld, där den legat och rullat så blank över myren. Men alltid har den nästa morgon stått där den skulle igen över åsen och hånlett åt henne, medan solskenet ringlat som en orm av eld över vattnet. Den dag hon kan riva den eldormen ner till sig, skall hon väl få sova i fred.

Men så sticker solen till så hett över blankisen, att en liten gnista värme letar sig ända ner till vittra. Och plötsligt minns hon, vad vår och sommar är. Det är ljumt vatten mellan tuvorna till att gunga på, det är bergkusens trollspel borti dunklet, det är sällsamma dofter av liv och djurens älskog bland snåren. Vid det minnet blir hon vild, skakar fjolårsstråna ur håret och vill ut. För att smyga sig upp i strandstarren och locka ungt människoblod.

Med klostarka händer klöser och river hon i isen, tills hon bänt sig ett hål att andas igenom. Men då hugger henne solen så gnistrande skarpt i ögat, att hon bländad ryggar tillbaka och dödstungt sjunker ned på sin bädd. Till nästa dag och nästa tvekamp med solen. Den dag kommer, då vittra rår. Då ligger myren där åter svart och blank som förr, ett bottenlöst hål inom strandskoningens späda grönska, täckt blott av blommande tuvor utan fäste. Miltals sänder den då sin eggande doft ut över bygden.

Vintermyrens vilda vår, det är en vår att vakna till. Den vittra en gång på allvar lockat med huvuvillsblomster[1] och myrpors[2], den som en gång druckit henne till i vintermyrens solbrygd, den hittar aldrig hem mer, satt han så bänkad under hustak vintern lång bland idel hemfolk. Främling är han bland dem ändå och vill till henne tillbaka.

[1] Pors.

[2] Rosling.

Främmande är han, Mats, bland folket vid den trånga stadsgatan. I det vilda och tysta därute var han hemma. Där kom hon honom till mötes i vaka och dröm, hon som aldrig blev hans.

Med en tung suck sliter han sig loss ur minnena och driver håglöst vidare. Kommer den nu över honom på dagen också, vittras lockelse? Vintern lång har hon lockat och dragit honom i nattens drömmar, hon, Anna-Greta. Men så levande nära som i dag har hon aldrig varit honom, alltsedan den dag han flydde från henne. Var han då inte tillräckligt långt borta från henne än? Vad skulle han då stanna här för?

I detsamma stryker han förbi Grubbens gränd ner emot torget. Nog borde det väl varit självaste huvudgatan i stan som haft namn efter honom, Stor-Grubben. Men när det nu föll sig så illa, att det var Finngränden, som pekade neråt torget rakt på hans hus, så fick den man och man emellan det namnet. Var Bastugatan trång och mörk, så var gränden ändå trängre och mörkare, en riktig kattgränd var det. Men ändå hade den något särskilt med sig. Ty liksom genom en långkikare gav den en skarp och sammanträngd bild av finstaden därnere vid torget.

Där låg det, själva torget, så öppet, så skinande ljust och rent mitt i vårvintersolen och alla fönster i husen runt omkring gnistrade som till fest. Det var rakt som att glänta in i självaste himmelriket från mörkret, där han stod. Och där mitt för honom, just där låg det, Grubbens hus, det största och vackraste av dem alla. Skärt och vitt i färgen som den läckraste linbärskräm med grädde. Det var annat det än husen vid Bastugatan, där de trängdes med varann, så trätgiriga och gråa som en flock rotehjon med fattiglukt i klädtrasorna, pressade på knä av sitt armod. Hur var det han sagt i en predikan en gång om den gatan, storpredikanten, som råkade till att ha en fiende boende där? »Liksom det i storstäderna», hade han sagt, »finns vissa kvarter, där det bor bara rackare och pack, så bor i den här staden allt slödder som finns vid Bastugatan.»

Där bodde han nu Mats, bland »rackare och pack» vid fattiggatans yttersta ände, gömd i ett av de små mörka kyffena, lika tätt tryckt intill gatan som fordom till jorden. Men däruppe i glans och härlighet, i sol och rikedom bodde han, som en gång satt stocklåset för far hans dörr och stängt honom själv ute från hem och bygd. Honom var det han var kommen hit för att söka. Och sanningen om honom och all annan orättfärdighet var det han velat leta sig till i böckerna. Kanske stod det där ändå till slut, sanningsordet över alla, om han letade riktigt bra.

Litet varligare får han väl handskas med dem, böckerna sina, om de så inte strax säga allt, vad han vill. Försiktigt sticker han den hopkramade bokväskan under armen, ryggen rätar sig igen och blicken får fasthet och glans. Med raska steg styr han beslutsamt vidare mot sitt logi.

— — Men tankarna vilja inte riktigt följa honom i takten, de gå alltjämt sina egna vägar i dag. Åter söka de sig ut till gamla stigar, till en ändå armare och mera övergiven mark än vintermyrens. Ty fattigare än vildbygden själv är den jord, som legat under plogen men övergivits. Till Lill-Jonas fattiga, igengrodda åkrar söka sig hans tankar, där de ligga bortglömda vid sidan av allfarvägen, överväxta av lyng och tistel, och till skogslyckans ännu ej ärrade sår uppe i storskogens granpäls.