Public-domain ebook
Modern: En Berättelse
by Benedictsson, Victoria; Lundegård, Axel
Swedish430 downloads on Project GutenbergDownload EPUB
Public-domain ebook sourced from Project Gutenberg #15703.
Public-domain ebook
by Benedictsson, Victoria; Lundegård, Axel
Swedish430 downloads on Project GutenbergDownload EPUB
Public-domain ebook sourced from Project Gutenberg #15703.
The opening · free to read
I Centralstationens vestibul stodo två unga män och sågo ut i den grå oktobermorgonen som gaf den öppna platsen derutanför en pregel af kulen ödslighet. Glesa snöflingor dallrade ned, fäste sig halfsmälta på fönsterrutorna och letade sig i slingrande rännilar utför det daggiga glaset.
»Det pinar mig», sade den ene af de två, som fortsättning på ett förut påbörjadt samtal. »Bara derför, att hon är min mor skall hon anse sig ha rätt att tränga in i mina angelägenheter. Hon skall ha anspråk på förtroenden och förtrolighet, denna främmande menniska, som jag inte känner; hon skall begära ömhet och tillgifvenhet och hvad det heter allt det der, som mödrar fordra af sina snälla gossar.--För hon tror naturligtvis jag är en snäll gosse! det tro mödrar alltid--och hon känner mig inte. Jag har inte sett henne på många herrans år och hon är mig lika främmande som mulattskan, hon har med sig. Säg--begriper du nu att det är pinsamt?»
»Ahja...»
»Det blir att plocka illusionerna från henne, den ena efter den andra.»
Kamraten såg upp med en skälmsk blick och ett litet smil.
»Du säger att du inte känner henne», sade han. »Men när allt kommer omkring är det kanske en liten hygglig mamma du får såhär till skänks på gamla dar.»
»Liten? Hon är tre alnar lång. Och hon har rest omkring med ett anatomiskt museum. Kan du tänka dig hur en menniska måste bli af att i tjugo år flacka verlden rundt och förevisa ett anatomiskt museum! Ladyn--till det yttre. Men i bottnen? Det ryser i mig. Kanske som kärna denna storstadsfräckhet, som man finner hos cirkusartister och liknande individer. Och så kanske penningdryghet på köpet! Den der som är dräggen, sedan rikedomen tagit slut. Hu!... Detta att skryta med allt hvad man egt och haft och ätit och druckit och varit med om...»
Den andre hörde på med samma godmodiga smil:
»Det är rätt! Måla bara hin håles mamma på väggen. Dess mer angenämt öfverraskad blir du om du finner, att hon är en mycket vanlig liten dussinmamma, som inte gör en katt för när.»
»Jag mins att jag förr i verlden kände en viss häpen beundran för hennes toaletter och tyckte att hon såg mycket utländsk ut. Inte hade jag då förstånd på, att allt det der mycket väl kunde gömma tomhet eller kanske råhet--Det är vidrigt med sådana der band, som hela ens natur uppreser sig emot.»
»Nå--herre Gud--band? Man är väl inte bunden för hela lifvet, fast man råkar till att ha en mor.»
»Ja, men när hon nu inte har någon annan än mig!» kom det i irriterad ton från den vrångsinte sonen. »Hennes far är död--och andra anhöriga har hon inte.»
»Nå-ja! Än se'n? Det fins många som få vara ensamma och lefva ändå.»
»Ja, men om hon nu inte kan! Det är barnsligt, men jag skall anse det som en skyldighet att ta mig af henne. Ja! Det är dilemman. Det skall pina mig att ta mig af henne--och det skulle pina mig att inte göra det.»
»Nå--jag medger att det är en förtviflad situation. Men det går öfver, sa han som hade eld i håret.»
En tredje ung man kom i detsamma uppför trappan och helsade på de två, hvarefter samtalet tog en annan vändning.
I det uppgående snälltåget, som rasslade fram genom morgondiset, satt föremålet för detta samtal tryckt upp i hörnet af en andra klassens kupé. Hon såg ut genom fönstret med en rysning af köld och drog sin svarta spetsschal högre upp kring halsen.
Hennes enda reskamrat var en gammal mulattska, som under många grimacer sökte få plädremmen att, räcka ihop kring filtar och kuddar. När detta ändtligen lyckats satte hon sig tyst på soffan midt emot sin matmor, stirrande också hon ut genom de gråtande fönsterrutorna.
Matmodern såg ut att vara i slutet af trettiotalet eller i början af fyrtiotalet. Hyn var den jemna, bronsaktiga, hvars blekhet har en underton af orange. Hennes utseende var ruggigt efter stenkolsrök och sömnlöshet, en svart resmössa af klädsamt snitt satt tryckt ned öfver den sträfva pannluggen och en slöja föll löst från nacken fram under hakan, som en krusflorsram kring det stränga ansigtet, ur hvilket ett par djupt liggande bruna ögon blickade fram med mörk, karg beslutsamhet.
Hon hade intet ytterplagg men bar en resdrägt af svart kläde. Figuren var kraftig och gaf ett intryck af helsa och seghet, klädningen slöt tätt efter formerna och i hennes hållning sådan hon satt var der en viss invand otvungenhet och elegans.
När tåget stannade och dörrarne slogos upp hoppade hon vigt ur kupéen och såg sig omkring på perrongen med en sökande blick.
Sonen strök tätt förbi, men hon kände icke igen honom. Han fixerade henne ett ögonblick uppmärksamt från sidan, vände sig derpå om och helsade.
»Mamma?»
»William?»
De skakade hand som ett par bekanta, hvilka helt oförmodadt träffat på hvarandra.
»Du kände inte igen mig», sade han.
»Nej. Skägget förändrar.»
»Jag har droska derute.»
De gingo i sällskap mot utgången och mulattskan följde efter med reseffekterna.
»Du tar väl in på Grand?» fortsatte sonen konversationen, medan de väntade på bagaget.
»Nej, ett billigare.»
»Brunkebergs torg då», sade han åt kusken i det han steg in i vagnen och tog plats vid moderns sida. Den svarta tjensteanden hade redan slagit sig ner på framsätet.
»Hvem var det Wille Zimmermann tog emot?» frågade den sist ankomne, ett långbent exemplar med glosögon och en mun som hade svårt att räcka till om tänderna, hvilket kom honom att gå omkring i verlden med ett uttryck af stereotyp förvåning.
»Sin mor?»
»Sin mor? Har Wille någon mor? Det visste jag inte.»
»Det är mycket, som du inte vet.»
»Så-å.--Hon såg för resten märkvärdig ut.»
»Ja, du menar naturligtvis negressen.»
»Nej, men hvarför reser hon med en sådan fågelskrämma», fortfor glosögat utan att på ringaste sätt generas af den andres sarkasmer.
»Fågelskrämma? Du är ingen bildad karl, Pelle, som inte kan se, att det här var ett ovanligt distingueradt negerexemplar.»
The book keeps going
Reading is free forever. Sign up and watch scenes appear while you read.



Scenes Storieta drew for other classics.
New illustrated classics
Once or twice a month: the latest books to get full character casts, scene art, and free comic editions. No account needed.