Ada

Fru Lind berättar hur allt gick till:

-- Jag visste inte om ett skapande grand, att jag också skulle ta den där fågeln, vad har man med andras människor och djur att göra, man har nog av sig själv, säger jag, och så går jag ut ett momang och när jag kommer in, är buren öppen och fågeln borta. Inte vet jag hur det gått till, men en himla olycka är det och människan som är så fäst vid sin goja, och vad skall hon säga, när hon kommer igen och fågeln är borta, jag vet då inte någon levandes råd, vad jag ska ta mej till. Till en fågelhandlare har jag ringt men han hade inga sådana där djur inne för närvarande och för resten ä de kanske just den här de ska vara och som hon vill ha. Riktiga fågelvänner går inte att lura, dom hör på rösten, om det är en annan fågel, men tjugu kronor har jag satt ut som belöning till den som fångar spektaklet levande och kommer hit me'n!

Ada levde i de dagarna på allas läppar. Man ropade efter henne i skogarna, på ängarna och ute på sjön. Och överallt talade man om henne. Ryktet om henne spreds till de andra öarna och på telefonstationen ringde det från grannsamhällena:

-- Hur är det med Ada? Har ni hört något om henne? Är det någon som sett henne i dag?

På söndagen predikade prosten själv i kyrkan och där var mycket folk. Det var en varm dag och ett av fönstren i koret stod öppet. Församlingen satt tyst och andäktig och lyssnade till den gamle herdens allvarliga ord, fyllda av bekymmer över de svåra tiderna. Då kom Ada. Hon kom flygande helt stilla och satte sig på fönsterblecket till det öppnade fönstret. Alla sågo henne och på en gång som om man dragit i ett snöre reste sig hela församlingen och ropade med hög röst:

-- Ada! Ada! Ada! Den gamle prosten som stod med ryggen vänd mot Ada förstod ingenting av alltsammans. Han blev så gripen av församlingens underliga beteende att han sjönk ned på sina knän och läste en bön för dem som i sjönöd äro.

Men Ada flög vidare.

En dag såg man henne sitta på en gren i en tall. Man samlade sig nedanför och lockade på henne, men hon svarade icke. Hon satt bara stilla och gungade på grenen.

Då kom den unge spänstige ingenjören. Han mätte med blicken avståndet från marken till Ada och så började han klättra. Han gick med en akrobats färdighet från gren till gren och till slut var han framme. Spänningen därnere var oerhörd. Skulle Ada låta fånga sig? Doktorn höll vad med revisorn om tio kronor och fru Lind, som var närvarande, måste bäras avsvimmad från platsen. Sinnesrörelsen blev henne för stark.

Ingenjören stod nu på samma gren där Ada satt. Han sträckte lugnt ut handen och tog Ada. En suck av lättnad drog genom församlingen vid trädets rot. Adas saga var slut. Hon var infångad. Ingenjören klättrade ned med Ada i innerfickan till sin kavaj. Med märkbar kyla undvek han mängdens hyllning. Han gick direkt hem i sin stuga, öppnade spiselluckan i köket och stoppade in Ada i den brinnande spisen.

Det var en falsk Ada ingenjören fångat. Hon var av trä, skulpterad och vackert målad av en person som bett att få vara okänd.

Revisorn sitter i sin båt ute på sjön och metar abborre. Det är gott fiskeväder och han drar upp den ena abborren efter den andra. En kutter kommer seglande. Den gör ett slag fram till revisorn för att fråga om vägen in till hamnen. Revisorn ger vänligt besked, kuttern fortsätter, och i detsamma kommer Ada. Hon seglar över revisorns huvud, han släpper bägge spöna, sträcker armarna rätt i luften och ropar:

-- Ada! Ada! Ada!

Kuttern vänder genast. Man tror att något hänt mannen i båten. Man går in till honom och frågar: vad är det, men man får intet svar. Revisorn står bara mitt i båten bland alla abborrarna och metrevarna och ropar sitt:

-- Ada! Ada! Ada!

Då vänder kuttern på nytt och seglar bort från ön, till en lugnare plats.

På lördagskvällen kommer fru Blom, Adas matmor. Man vet att hon skall komma och ingen saknas på bryggan för att ta emot henne. Hon är sig lik. Hon går lugnt i land bärande sin lilla kappsäck. Men då hon går uppför backen till villan, händer något. Ada kommer flygande, och då hon känner igen sin matmor, sjunker hon stilla ned på hennes huvud. Och där stannar hon. Fru Blom småler vänligt och går vägen fram med högburet huvud och Ada på hatten som en grann och vacker prydnad. Badgästerna följa i en lång ström från bryggan.

På sin veranda sitter revisorn. Han ser fru Blom och Ada komma. Ett djärvt beslut mognar i hans själ. Han reser sig, går in i villan, stannar framför sin hustru och säger med bestämd röst:

-- Jag gör det! Jag gör det! Ingen i världen kan hindra mig från att göra det!

-- O, Adolf, gör det inte! säger revisorns hustru utan att veta vad saken gäller. Hon endast anar att något förfärligt skall hända.

Revisorn rycker en filt från en säng och går ut. Fru Blom kommer emot honom. Han smyger sig bakom henne, kastar filten över huvudet på henne, drar henne till marken och ropar triumferande:

-- Jag har henne! Jag har henne!! Det är jag som fångat henne!

Fru Blom sprattlar i filten, hela ön hjälper henne att komma loss och i den allmänna villervallan lyckas Ada komma fri och flyger sin kos.

Hon flyger rätt upp över hustaken och då hon kommer till den lilla stugan där hennes bur står och väntar henne, flyger hon rätt in genom fönstret och så vidare in i buren. Hennes hjärta klappar hårt av ansträngning och skrämsel och trött sjunker hon ned på burens golv i den fina sanden. Så får hon se att hon lämnat dörren öppen efter sig och som hon är en ordentlig fågel stänger hon den noga och riktigt med näbben som hon brukar göra, varpå hon återtar sin gamla kära plats på den tjocka runda pinnen.

Och där sitter hon.

CHAPMANS ÄVENTYR.

Jag är en tax. Min moder var också tax -- naturligtvis. Hon var en äkta Waldorf-Astoria och tillhörde greve Lewenhaupt. Min fader känner jag mera flyktigt. Han umgicks endast tillfälligt i huset. Nåja, das kommt in den besten Familien vor.

Min mormoder tillhörde Hennes Majestät Drottningen av Danmark. Hon bet får (min mormoder) och blev skjuten. Men hon är ändå släktens stolthet. Hon hade en mängd pris från många utställningar och hennes stamtavla var en av de finaste inom vår värld. Detsamma är förhållandet med min egen ehuru den tyvärr förkommit. En ung målare, som fick den med sig, tecknade för 15 kr. en eldsvåda, som han aldrig sett, för en daglig tidning, på baksidan av densamma. Därigenom är min börd en smula dunkel. Jag har också mest uppehållit mig hos fördomsfria människor, som icke ge mycket för förfäders ära.

Och sådant kan ju vara rätt. En engelsk författare, som min vän målaren ofta citerade, säger att det är bättre att stiga uppåt från dåliga förfäder än att sjunka nedåt från goda. Det där passar ju bland människorna, men icke bland oss. Antingen är man en äkta tax eller också är man det inte. Det går inte att ändra den saken. Och en kännare ser genast vad han har framför sig. Visserligen säger man att benen på en äkta tax skola se ut som om de voro sönderslagna och åter hopsatta i mörkret. Annars är han inte äkta. Men det är just de oäkta taxarna som se ut på det sättet. På vår börd lurar man sig inte så lätt, om man förstår något litet av aristokrati här i världen. Men hur är det bland människorna? Jag träffade en gång på en jakt en baron, som vid middagen uppförde sig som en oäkta baron.

Nå, det är ju möjligt att han också var det. Men det kunde då ingen se på hans ben.

Människorna äro sig rätt lika. Det är egentligen bara lukten som skiljer dem åt. Men den känna de icke själva. De tro allesammans om sig själva att de lukta gott, då det i själva verket är något helt annat. Då vi hundar komma bort från våra husbönder, på någon gata, eller i någon park, så finna vi dem genom deras lukt -- inte genom vår egen, som människorna äro nog fåfänga att tro. Och vi hjälpa varandra. Om vi möta en hund, fråga vi:

-- Lukt av dålig tvål, andra klassens badstu, skosmörja, biff med lök i närheten?

En hund har mycket att lära av denna världen. Men han lär mycket fortare än en människa, ty han är ju mycket intelligentare. Ett barn av en människa är knappast färdig att börja livet då en tax är klar att dö. Vi leva fortare och starkare. Och vi taxar, som äro av den allra äldsta hundrasen på jorden -- man har funnit avbildningar av oss på pyramiderna -- vi äro mycket klokare men också mera tillbakadragna och förnämt resignerade än människorna. Livet är inte att leka med. I dag en skorpa och i morgon en bit hundbröd -- Spratts patent -- den mest djävulska uppfinning en människas hjärna hittat på. Det innehåller all näring en hund behöver, säger handelsmannen, som säljer det. Ni behöver inte ge honom något annat.