Kryss och landkänning

Företal.

Detta är min sjunde bok, vilket bevisar att jag är en gammal skald och alltså behöver plädera för mig själv med ett företal för att locka folk längre in i boken. Som vanligt har det varit krångligt att uppfinna ett lämpligt namn. Jag tror, att då akademiens ordlista någon gång i nästa geologiska period blir färdig -- vilket kanske icke är absolut nödvändigt -- ja, nu tappar jag bort svenskan -- jag tror att de förslag till boktitel, som passerat min hjärna, skulle fylla ett mycket större verk än ordlistan. Emellertid måste jag ju kalla den här samlingen något för att skilja den från de andra skaldernas valhänta försök i samma riktning.

Jag tycker själv att namnet inte är så dumt. Jag har läst många dummare böcker med om möjligt dummare titlar. Jag säger icke vilka jag menar, ty i dessa trustens tider böra författarna hålla ihop, och jag måste redan börja tänka på min nästa boks öde.

Nu skulle jag kunna citera en vers av Martialis. Han talar om sina egna verk, sina verser, och säger fräckt som jag, att i den här boken finnas bra saker, medelmåttiga, och som övervägande flertal dåliga. Men så är det väl med allt som skrives. Längtan efter att göra bra saker är dock motorn till mitt arbete. I alla händelser vet jag att där icke finnes något avsiktligt lumpet eller fult. Möjligen kan någon, som till allmänt begapande sitter i den kyrkstock som heter samhället, bli chockerad av vissa uttryck som kanhända hålla på att bli antikverade, ju mer djävulsdyrkan värker bort hos vår uppfostrade och genom verklig bildning förädlade allmänhet. Men så länge djävulsdyrkan existerar och lanceras av folkets lärare, tillåter jag mig stundom kalla Den Svarte, som präster vilja att får skola tro på, vid hans verkliga namn. Felet är således icke mitt. Jag talar om brännvin, därför att det fortfarande användes av alla samhällsklasser och med all säkerhet kommer att brukas ända till den möjligen avlägsna tidpunkt, då den här planetens siste bebyggare ligger i dödsryckningarna och längtar efter stimulans för att lättare halka över det fasansfulla som man påstår ligga i döden.

Och om jag talat om kärlek i dess enklaste och naivaste form, så har jag gjort det bara därför att denna form alltid kommer att bli den mest använda och lättast begripliga. Men möjligen har jag icke talat om kärlek.

Tag nu emot boken, o, mänsklighet. Jag tror inte att du blir sämre, sedan du läst den.

Din gamle vän Albert Engström.

Brandsyn.

Skeppar Söderberg stod på vedbacken och slog ihop en dörr till sitt nya båthus. Det var prima spontade utskottsbräder från Lillängs såg, och han svor över varje kvist, ty han var arg som ett bi. Men han måste svära genom näsan, ty han hade munnen full av snus och trådspik, och för var gång han drämde till med hammarn, blev det en brun ros omkring spikhuvudet.

Han gav sig djur och jäklar på att ingen karl i hela Södra Roslagen hade mera skäl att vara ilsken, för nu var det fjärde gången på fjorton dar som tjyvfiskare varit framme och vittjat hans abborrmjärdar. Och inte nog med vittja, utan de hade ställt till och rivit sönder och bökat i bragderna som utter eller gråsäl och inte som kristna människor.

Han visste nog vem det var för resten. Det var den förbannade Karlsson på Söderön som han gett på plytet en gång på Norrtälje marknad för tjugu år sen. De hade blivit osams om två kappar potatis, och den osämjan hade hållit i sig sedan dess. Det var ju visserligen inte mycket att bråka om, men en skall väl hålla på sin rätt -- jädrar anagga -- och för resten tog han underpris för björkveden och låg inne med alla styrmän på båtarna bara för att klå åt sig -- den fasingen -- men nu skulle han bli fast, om Söderberg också skulle ligga en månads tid och vakta på honom varenda natt. Han skulle ta honom på bar gärning och han skulle sköta sig försiktigt som på ett tjäderspel. Sen skulle länsman Granlund få göra resten.

Medan Söderberg som bäst närde och renodlade denna ilska, närmade sig ett sällskap på tre personer under buller och bång. Men han hörde dem icke, ty hammarslagen gåvo eko mot Utkiksberget, och han slog icke falskt, ty vreden föder styrka särskilt, när nykterhet rår, och Söderberg var nykter som vilken som helst av de spikar han vid detta tillfälle impregnerade med Hellgrens tvåa.

De tre voro häradsdomarna Johansson, Jansson i Norrby och Karlsson på Söderön, antagonisten. De voro ute i vällovliga ärenden och gingo brandsyn och voro fruktansvärt berusade. Ty de hade redan hemsökt alla stugor i byn utom Söderbergs, vilken de ville ta som avslutning och besegling på sitt viktiga värv, isynnerhet som Söderberg var känd för att icke spara på kaskarna och de visste, att han hade hemma, därför att han två veckor förut återkommit från Stockholm efter en lyckad vedaffär. Hade Söderöarn varit nykter, hade han aldrig fallit på den vansinniga idén att besöka sin vederdeloman, men nu simmade hans tankar i ett rosenrött hav. Han var fullkomligt lycklig, ville alla människor väl och fordrade samma nytestamentliga tänkesätt av andra. Dessutom var han i sin fulla rätt, han skötte sin plikt och gick brandsyn -- jäklar anagga!

De tre männen beskrevo underliga och absolut omatematiska kurvor på den steniga bygatan, attraherades av gärdsgårdarna och repellerades igen, togo omotiverade sned- och baksteg. Häradsdomaren sjöng en lantlig visa, som skulle ha gjort hans befogenhet i en tingssal mer än tvivelaktig. Den handlade om kärlek, och Norrtäljebrännvinet har en känd och erkänd förmåga att leda avnämares tankar på denna i sig själv nödvändiga, stundom himmelska, men ofta till låg drift urartade gudagåva till de dödliga.

Nu hörde Söderberg. Han upphörde att hamra och kisade i stum förväntan på det upprymda klöverbladet, som, ju mer det närmade sig, sökte iakttaga den värdighet ett hedersuppdrag kräver.

Men så upptäckte han Karlsson på Söderön och hans hy förvandlades. Hans tankar voro fjärran från begreppet brandsyn och han anade fanstyg, särskilt som de ankommande voro tre, av vilka två kunde vara vittnen. Man är aldrig säker i Roslagen. Och han hade icke kunnat tiga med sina misstankar om Karlssons tjuvfiske.

-- Godagen, Söderberg! ropade häradsdomaren. D’ä brandsyn!

Söderberg drog en lättnadens suck och hans hand knöt sig fastare om hammarskaftet. Om möjligt fastare.

-- Godagen, Söderberg! ropade Karlsson och Jansson.

-- Goda, häradsdomare å du Jansson, men du Karlsson, dra så många mil ini helsinge som dä finns hår på hästar i sju konungariken, å ge dej i väg mä samma, annars ska ja göra ett hål i huvet på dej så stort, så en kan lägga abborrmjärdar i’et, vet du va dä va? Ge dej i väg!

-- Ge mej i väg? sade Karlsson. Vi kommer å ämbetets kall å fördragande vägnar, å vi ska göra anmärkning på dina stenrös te kakelugnar! -- ilsknade han till. Här ska du få si vems ande du guppar mä!

Men tanken på en kask flög som en ljuv smekning genom hans hjärna, och han tillade: -- Å när ja kommer mä frid å kärlek å försoning för resten, så -- Söderberg, hit mä näven å slå te! Vi har ätet opp två kappar potatis hundra tusen gånger om bägge två -- dä ä därför som vi har så vacker gröda -- hi hi -- bägge två, å -- -- --

Han gjorde ett par korssteg och vill omfamna Söderberg. Och Söderberg tänkte: Kanske dä ä klokast å inte bråka nu! Men vakta ut’en ska ja. Å sen ska han få si Moses anlete.

-- Ja, ätter som dä ä brandsyn så får du väl gå mä in då, men försoning å komsamsation, dä dröjer vi mä!

Brandsynen raglade in. Häradsdomaren rörde om med huvudet i en kakelugn och drog det tillbaka med öronen fulla av sot och skägget fullt av aska. Jansson och Karlsson tittade in i samma eldstad och konstaterade att allt var i fullgott skick.

-- Å vi förmodar, att dä står te som dä ska på vind också?

-- Dä gör dä. Å nu bjur ja dej, häradsdomare, å Jansson på en sup. Kaffe kan ni inte få, för käringen ä oppe i byn. Men Karlsson får allt lägga ut brännvinsmjärdar, om han vill ha ett glas starkt i den här gården.

-- Åja, ja har pengar å köpa brännvin för själv, så va de anbelangar -- -- --

-- Ja, dom pengarna förtjänar du på abborre, din hundra attan! Ut mä dej, annars gör ja mej olyckli på dej! Ut!

Karlsson blev vit i ansiktet, gav Söderberg en lång blick med mycket i och gick ut på gården. De båda andra fingo sina obligatoriska två nitnaglar. Rakade utför trappan och dinglade i väg med Karlsson. Söderberg bet ihop tänderna och tittade olycksbådande efter sin gamle fiende.

Men när brandsynen hunnit utom grinden, vände Karlsson plötsligt och sprang tillbaka.

-- Hör du, skeppare, ja vill säja ett ord!

-- Va faen ä dä du vill, din tjyvstryker? frågade Söderberg med låg röst.

-- Jo, viskade Karlsson och hånlog, ja ville bara si ätter om dä va hål på mjärdarna, å dä va verkeligen hål på dom. Ajöss, Söderberg!

Fattigstugan.

Jag ser mig själv som en liten tolvåring pulsa landsvägen framåt genom drivorna. Jättefurornas kronor gunga vita av yrsnö, mina kläder äro vita och vita moln av snö virvla upp vid varje steg. Jag bär på en korg, som skall till fattigstugan, och i den finns ett dussin ljus, ett dussin julkusar, underligt formade bröd med hedniska linjemotiv, några korvar och ett stycke färskt fläsk. Ty i morgon är det julafton.

Vid Domberget stannar jag och stampar i marken, ty här är vägen ihålig och härunder bo troll, som ha varit farliga förr i världen, men nu kunna skrämmas med stampningen av en barnfot. Jag tänker mig deras håla med röda sandväggar och tallrötter i taket, hopsnodda som ynglet i ett snokbo. När jag stampar, faller sand i ögonen på jordfolket och de slicka ögongloberna rena på varandra och åja sig. Det låter som när vesslor gnissla i ett stenrös.

Litet längre fram passerar jag Klädstenen, som ligger några steg inne i skogen. Den är ett rullstensblock, och sedan generationer vika gummorna av vägen där och ordna sin klädsel, innan de fortsätta till kyrkan. De knyta de stora vita huvuddukarna ovanpå de svarta och fälla ner de vita stärkta underkjolarna som för dammets eller snöns skull burits uppfästa. Och en efter annan gå de bakom stenen och huka sig ned några ögonblick. Ty kroppen är den helige andes tempel och man skall gå in i herrans hus utan jordiska tankar eller behov.

Nu glesnar skogen. Till vänster skymtar genom yrvädret Möcklaflons vita yta och till höger sorlar en brun bäck, där smågäddor gå upp om vårarna och där jag gått med mässingssnara. Men nu har snön slagit bro över den här och där. Vid åbron stannar jag och tittar ned på den varmbrungula bottnen. Vissen starr står och darrar i strömdraget. Om man hoppar upp och ned på strandtuvorna, komma feta gröna kräftor baklänges ut ur gyttjemoln och gå på sned en stund tills de besluta sig för att krypa in i något mystiskt hål under motsatta strandens tuvor. Men nu måste jag gå till fattigstugan!

Genom yrsnön ser jag redan kyrkan, sockenstugan och fattigstugan, tröstlösa, fula och fattiga alla tre. Mitt för kyrkogårdsgrindarna ligger en väldig driva och från dess krön kan jag se in över gravarna, där jag lekt med mina skolkamrater. Där finns bara två familjegravar. Inom ett järnstaket ligger kammarjunkare Spaldencreutz, som sades vara Gustav IV Adolfs bror, fast Gustav den tredje kanske inte var hans far. Underliga äro herrans vägar! Och under en mossig sten ligger Maja Skragge, änkan efter kaparkaptenen, som kom hem från Medelhavet med en järnkista full med spanska dubloner och holländska bågskyttar och köpte fyra hemman i socknen och reste ut igen och försvann. Men änkan fortsatte hans regemente och piskade upp drängarna högst egenhändigt och körde sitt fyrspann själv när hon åkte till kyrkan.