Michaël Choræi Samlade skaldestycken

LÄRODIKTER.

4. Menniskans värde. 5. Sällheten. 6. Den dygdiges hopp. 7. Den stilla Dygden. 8. Tviflan och Tro. 9. Oskuldens hämd.

ELEGIER.

10. Åskan. 11. Till mina Barndomsvänner. 12. En tanke på min egen graf. 13. Det åldriga Templet. 14. En suck från Altaret.

BLANDADE DIKTER.

15. Blygsamheten. 16. Minnet och Hoppet. 17. Enkans Visa. 18. Den högtidliga förlofningen. 19. Vid lilla Ludvigs graf. 20. Ord till en Finsk melodi. 21. Idyll. 22. Sommarnatten. 23. Afsked af Runsala. 24. Gubben till Ungdomen. 25. Mitt tycke. 26. Barnsligheten. 27. Trösten. 28. Oskulden. 29. En blick mot framtiden. 30. Bortresan. 31. Första Maj. 32. En munter Gubbes dryckessång. 33. Förvandling. 34. Lilla Calle. 35. Visiten. 36. Till min sjuttonåriga Kusin. 37. Sång till en ung Flicka vid hennes mors död. 38. En hälsning ifrån Jockis. 39. Sång forfattad på ett Åkerfält. 40. Ederna. 41. Ynglingen. 42. Till den sjuke Mæcenas. 43. Den botfärdige. 44. Till Leuconoe. 45. Till en Moders skugga. 46. De tre åldrarne. 47. Vid Fru Fants graf. 48. Till Fru Grefvinnan Cronstedt. 49. Skaldebref Till Prof. Tengström. 50. Af en Mor till sin Dotter. 51. Eva Loffman. 52. Vid Baron Beckfriis's Graf. 53. vid en Graf. 54. Krigsförklaring mot Herr Grefve C. 55. Bref Till Fru V. 56. Sång till Herr Lektor Moberg. 57. Julklapp till min Sophi. 58. På en Taskbok. 59. Lilla Hedda till sin Pappa. 60. Sång till min lyckliga Vän. 61. På en afleden makas porträtt. 62. Skål. 63. Till Fröken X. 64. I anledning af en inskrift på en bild af Fru L.. 65. Ett barns sång. 66. Babels torn. 67. En liten läxa till Aspasi. 68. Andra priset. 69. Man försäger sig lätt i hettan. 70. Rosen, Fjäriln och Biet. 71. Stickelbärsbusken. 72. Blommor till de Sköna. 73. Fastlagsris. 74. Inpromptuer. 75. Flugan och Ljuset. 76. Claras Canariefågel.

Psalmer i Gamla Svenska Psalmboken, omarbetade.

Nro 84. Nro 95. Nro 106. Nro 143. Nro 144. Nro 184. Nro 229. Nro 231. Nro 241. Nro 245. Nro 255. Nro 263. Nro 264. Nro 274. Nro 288. Nro 291. Nro 299. Nro 316. Nro 330. Nro 387. Nro 396.

Fragmenter och ofulländade Stycken.

Stycken af ett Tal den 29 Nov. 1799. Menniskans bestämmelse. Sång öfver Konung Gustaf III. Andakts-Poem.

UTGIFVARENS FÖRETAL.

Otta och ett halft år äro förflutna, sedan Choræi död gaf anledning att vänta en upplaga af hans samlade arbeten; och sju år har man väntat den af min omsorg, efter min förbindelse med hans Enka. Också ärnade jag redan 1808 i Åbo uppfylla denna väntan, hvad hans Skaldestycken angår; men kriget, som afbröt gemenskapen emellan Sverige och Finland, betog mig tillfälle att sammanleta åtskilliga på hvardera sidan om hafvet kringspridda blad, som ej borde saknas i denna samling. Äntligen är det, genom en oväntad ledning af händelser, i nejden af Hjelmaren, som dessa till större delen Finska alster utgifvas.

Hvad deras värde angår, vore det lika fåfängt, som obehörigt af utgifvaren, att vilja förekomma läsarens omdöme. Dock må mig tillåtas en anmärkning, hvilken, om den ock ingen ting betyder i afseende på de här meddelade arbeten, som hvarken kunna eller bara bedömmas efter annat, än hvad de i sig sjelfva äro, likväl torde vara ej alldeles öfverflödig för dem, som mer granska Auktorn, än hvad han författat.

Utom det att Choræus slöt sin bana nästan vid en ålder, då mången skald först begynner sin, eller åtminstone upptäcker sin rätta kallelse; måste han af sin korta lifstid använda den mesta delen får sitt stånds yrke, som, ehuru nära sammanhang det i sin grund har med poesien, dock i sin utöfning lägger ett band på den frihet, som hvarje konst fordrar: en af orsakerna, hvarföre Choræi sångmö så ofta framträder såsom lärarinna, oaktadt sin naturliga fallenhet för det lekande och naiva.

"Den äkta skalden kan endast sjunga." Denna anmärkning, som jag nyligen sett, om jag rätt mins i Iduna, torde i vissa fall kunna vändas om. Mången skulle blifvit en äkta skald, om han ej gjort annat ån sjungit. Men få kunna det i vårt land, utan att göra sig olyckliga. Icke heller vore det nyttigt, om denna regel följdes af hvarje yngling, som tror sig född med en poetisk ådra. Man blir så lätt bedragen i denna inbillning, icke endast af sig sjelf, utan af andra. En annan sak är det med stora genier: de tvingas fram af en inre magt. Deras valspråk är, som Kellgrens: omnis in hoc sum; om de än skulle förspilla dervid hela sin timliga välfärd.

Äfven den tidepunkt, i hvilken Choræus framträdde, var törhända ej den förmånligaste för utvecklingen af poetiska anlag. Flere omständigheter hade vållat, att vitterheten ej mer skattades för sin egen skull: hvaraf följde, att hennes idkare genom den moraliska, religiösa eller politiska vigten af de ämnen, de behandlade, sökte att bibehålla hennes anseende. Derigenom frambragtes väl många förträffliga stycken, som tillvunno sina författare en tvåfalldig aktning, den som man lemnar skalden eller vältalaren, och den som tillkommer medborgaren eller sedoläraren. Men någon gång hände derigenom också, att ett mått af snille och talang, som i en liten lyrisk blomstersång med fördel kunnat användas, på ett didaktist sädesfält nästan förspilldes. Om närvarande samling i något blad ger anledning att beklaga den sednare verkan af en i sig sjelf alltid berömlig åsyftning; så ger den äfven tillfälle, att gladas öfver den förra. Jag nämner blott det första stycket: Sången öfver Ehrensvärd.

Ett särdeles missöde har likväl, efter Författarens död, öfvergått detta hans förnämsta skaldestycke. Ämnet deri har genom tidens händelser blifvit sådant, att man endast med smärta kan läsa det, oaktadt dess beundransvärda skönhet.

Äfven öfver Choræi Psalmer rådde en oblid stjerna. Ostridigt hade han till detta skaldeslag, icke blott den yttre kallelsen genom sitt stånd, utan en inre genom sin varma känsla, sitt enkla och lätta språk. Men utom det, att hans försök deri ej hunno fulländas innan hans död, hade man den tiden andra begrepp om den reform, vår gamla Psalmbok borde undergå, än man sedan fattat. Visserligen funnos då redan de ypperliga Kyrkosånger, med hvilka Doktor Ödmann gjort epok i Svenska Psalm-poesien; men detta mönster gällde egentligen i afseende på nya Psalmer, och Choræi bemödande åsyftade endast de gamlas förbättring. Den rätta konsten dervid var då ännu icke funnen, icke ens af hans medtäflare och vän Doktor Wallin, som sedermera till förtjensten af så många egna mästerstycken, tillagt den mindre lysande, men dubbelt skattbara, att på ett förundransvärdt sätt hafva räddat de flesta af de gamla. Choraeus är för öfrigt ej den ende, som i detta svåra och grannlaga skaldeslag behöft tidens hjelp genom öfning och prof. Emellertid vunno hans Psalmer ett utmärkt bifall; och tjena ännu till mångas andakt: hvarföre de äfven här blifvit å nyo aftryckta; helst större delen saknas i den nya Profpsalmboken.

Men det är nu mera ej Författaren, utan Utgifvaren af denna bok, som behöfver en apologi.

Ofta villrådig i valet af de stycken, jag skulle upptaga, har jag liksom rådfrågat Författaren sjelf, och, jag tillstår det, ej blott hans smak, utan hans hjerta, som mången gång för sin välvilja uppoffrade sin ärelystnad. Likväl äro ganska många tillfällighetsverser uteslutna; och ibland de bibehållna synas mig några ej vara de minst vackra i denna samling.

F. M. Franzén.

FÖRFATTARENS LEFVERNE.

Man söker gerna en Författares bild framför hans skrifter: man vill se den i ansigtet, som man hör tala. Också ges det skriftställare, i synnerhet skalder, hvilkas person är nästan oskiljaktig från deras arbeten. Dels visar den sig sjelf i dem, och utgör stundom deras förnämsta behag; dels förutsätta de, för att rätt kunna skattas, att läsaren liksom lefver med auktorn.

Den skald, som i närvarande samling å nyo framträder för allmänheten, har i det ena afseendet längesedan vunnit många hjertan; och i det andra är en teckning af hans lefnads omständigheter det bästa företal för hans skrifter. De förra torde äfven i sig sjelfa ej sakna allt intresse för den, som finner nöje i betraktelsen af de oftast obetydliga, stundom besynnerliga tillfälligheter, som bidraga att afgöra en menniskas öde, och att dana dess snille och dess hjerta.

Hofpredikanten Michaël Choræus var född den 15 Mars 1774.[1] Hans fader var Comministern i Christinestad Michaël Choræus. Hans moder hette Hammar. Vid detta exempel gäller ej Linnés idé, att barken härrör af fadren och kärnan af modren. Choræus hade ärft det inre endast af sin fader, som var en man af utmärkt hufvud, ej utan studier, och ryktbar för den gåfvan att oberedd kunna i predikstolen, med en sann ingifvelse, väl utföra sitt ämne. Ett för tidigt giftermål hade bragt honom i en bekymmersam belägenhet. Pastorsadjunkt nu i Vörå, nu i Vasa, nu i Solf, nådde han ändtligen högden af sin lycka, då han i Christinestad fick åtminstone en stadig boning. Sonen, som var född på det första stället, hade således redan i späda åren det ödet att ofta flytta; och man kan säga om honom, att han nästan aldrig haft något egentligt hem på jorden.

Äfven så ovisst är det, till hvad nation han skall räknas. Alla de nämda orterna, ehuru belägna i Finland, bebos af en Svensk koloni, som i språk och seder fullkomligen skiljer sig från Finnarne, ehuru det ena folket bor tätt invid, stundom midt ibland det andra. Också vilja de Svenske bönderne ej kallas Finnar, ehuru deras Finske grannar, som kunna räknas till de mest hyfsade af sin nation, lika mycket sätta sig öfver dem, och om de öfverträffas i liflighet, umgängsamhet och vänlighet, deremot tillegna sig företräde i stadigt allvar och lugn rådighet. I anseende till språket var Choræus blott Svensk, kanske äfven till lynnet; men till sin härkomst var han förmodligen en blandning, såsom de fleste af ståndspersoner, hos hvilka denna skilnad, äfven af andra skäl, är mindre märkbar. För öfrigt var det för honom lika, om han ansågs för Svensk eller Finne. Han öfverlefde ej den tidepunkt, då man med bestörtning blef varse, att det var ett haf emellan Sverige och Finland.

Också hade Försynen delat hans lefnad och hans lycka mellan begge stränderna af Östersjön. En besynnerlig skickelse förde honom redan i yngre åren till Sverige för att der uppfostras.

Hans fader, då han kände sig nära döden, kallade honom till sin sotsäng, och sade: "Jag dör, och lemnar din mor med dig och dina syskon i fattigdom. Vår Herre har gifvit dig goda anlag; men jag ser ingen utväg till din uppfostran på din hemort. Res till Sverige: sök opp Domprosten Fant i Westerås, och säg att en döende fader skickat dig till honom, och att din farmor hetat Fant."

På detta patriarkaliska vis blef den unge Choræus skickad ut i verlden. Men för att komma till Westerås, behöfde han en liten respenning. Någre Handlande i Christinestad sammansköto den, och skänkte honom kläder. Så kom han till Stockholm, utan ledsagare och utan rekommendationsbref.

Af de många slags förförelser, för hvilka en yngling är blottställd i hufvudstaden, mötte honom en, som ej synes farlig, men som var nära att göra honom olycklig för all sin tid, åtminstone föra honom på en helt annan väg än den, dit han var ärnad. De förledande varelser, af hvilka den stackars gossen, som aldrig förut sett något sådant, lät dåra sig till den grad, att han på dem förstörde hela sin kassa, voro -- körsbär och päron. Sedan han ätit opp de sista han köpt, och ej mer kunde köpa något enda, öppnades först hans ögon: och han fann sig ensam i en fremmande verld, utan husrum, utan mat, utan penningar. Det fartyg, på hvilket han kommit, var försvunnit från skeppsbron, och intet Westerås-fartyg fann han, som kunde emottaga honom med sitt lilla bylte. Af de många ansigten, som mötte honom, kände han icke ett enda; och ingen brydde sig om honom det minsta, om icke kan hända en eller annan smålog åt den lilla sällsamt klädda figuren från landet. Så gick han hela dagen, och glömde till slut all den öfriga sorgen för hungern. Dock kunde han ännu icke förmå sig att begära allmosa, då han blef varse ett par gossar, som fingo penningar af en Officer. Han underrättade sig om orsaken, och fick höra, att de togo värfning. I hast beslöt han att följa deras exempel, och lät inskrifva sig, som skeppsgosse på ett krigsfartyg, som med det första skulle afgå till Sveaborg. Detta hände år 1790, och Freden i Verelä lär då ännu icke varit sluten, åtminstone ej kungjord. I alla fall såg det på fartyget ganska krigiskt ut.