Molnbilder: Dikter

Menniskans Brud. Stjernehelsning. Den sköna Bilden. Stjernesången. Min Blomma. Dödens Val. Det sköna Bandet. War det väl för sista gången. Min Sångmö. Ord egnade ----. Döden. På Wahvaniemis Strand. Tankens Seger. Det nya Lifvet. Slummersång. Den sista hjelpen. Det höga Målet. Italine. Den unga Modren. Ett kärt Besök. Afsked till Hemmet. Hvar finnes Gud. Wiborg. Imatra. Den nya Verlden Louise de la Valliere.

1851.

Rosa. Winterrosor. Sirenerna. Sommarsaga. Leende Minnen. Stig sakta, sakta. Anna.

1852.

Irene. Ånger. Kom låt oss resa all verlden kring. De Tre. Stjernefärden. Qvinnan. Vid Agnes Död. Fantasie på Agnes Graf. En Saga. Jag tror på Dig. Molnet. Hvita Moln. Gråa Moln. Svarta Moln. Sagan om Jätten som blef Dvärg. Är det verkligen omöjligt. Det ringer i Öronen. En Ögonsaga. En utflygt i Lifvet. Eden. Marie. Domen. Den finska Ynglingen. Nyårshelsning.

1850.

Menniskans Brud.

Ej den tviflandes dystra löje, Ej den sörjandes klagoljud, Ej den döendes sista suckar Till en mild och barmhertig Gud; Icke detta jag nu besjunger, Nu besjunger jag menskans brud.

Nu besjunger jag hennes ögon, Ljufligt tolkande hjertats glöd, Nu besjunger jag kindens fägring. Frisk och liflig och rosenröd; O, för henne ger allting vika Sorg och tvifvel och dyster död.

Kom, du tviflande fräcka sälle, Kyligt löje uppå din mund; Kom och se genom dessa ögon Ned i oskuldens hjertegrund, Se, och högt skall du då förnimma Lifvets värde i samma stund.

Kom dn bleka, du sorgsna broder, Vederqvick dina ömma sår, Vederqvick dina sjuka ögon Här, vid glansen af denna vår; Se, ja, se i de milda ögon, Och din smärta i doft förgår.

Du, o döende broder, hvilken Svårt försakar på lifvets färd. Bida stilla -- jag sakta leder Bruden fram till din hufvudgärd. Ljuft omstrålad af hennes blickar Börjar gladt du din himlafärd.

Ljuft det blifver för dig, i himlen Tälja sagan om denna brud. Glädje lyser i englars ögon Wid den sagan om henne -- Gud Ler åt menskan, att menskans ande Lycklig funnit en sådan brud.

Nämn dess namn för Guds hvita englar, Säg att sången är jordens skatt, Säg att sången på sina vingar Höjer jorden ur dyster natt. Säg att menskorna vid dess toner Blifva vackra och leka gladt.

Tälj för englarne i Guds rike, Hur vi sjunga, vi små också; Att, fast dömda till grusets lagar, Ljuft vi älska vår jord ändå. Säg att bröderna här med sången Andens blommor i lifvet så.

Stjernehelsning.

Det var en mörk Oktobernatt Derute stormen gick, Vid fenstret Italine stod Med skum och sorgsen blick. Hon såg dit ut i regn och vind Så kall om panna, blek om kind.

Dess läppar skälfde som till bön, De rosenröda två, Och barmen blyg, och underskön, Sågs högt i vågor gå. Hvad sörjde hennes veka själ, Hvad sörjde Italine väl?

Då bröt ur natten fram ett ljus Ur natten mörk och kall, Och genom stormens vilda brus Och genom regnets svall, Det trängde dit, der tärnan stod. Det var en stjerna, blid och god.

Och vänligt föll dess vackra sken På Italines kind. Hon var i natten ej allen, Allen med storm och vind. En himlasyster hört dess bön, En liten stjerna underskön.

Jag bringar dig en helsning varm, Jag hört den, der jag gick. Den kom utur en dödmans barm, Utur en brusten blick: Det var din älskling som jag såg, Högt höjd på hafvets vreda våg.

Han såg mig och han ropte matt: O hulda himlavän, Framför till henne, du, i natt Min sista helsning än! Och vågen skjönk, han skjönk med den I dödens famn din trogna vän.

Och stjernan log sitt löje klart Till tröst for systerns ve; Det blef så tyst, så underbart, Och stormen tystnade; Och molnen svunno. Himlens ljus, De logo ned på jordens grus.

Hvem såg i natten flickans bild, Liftom och utan ljud, Så undergifven och så mild, En enka såsom brud? Ett löje sågs blott skyggt och matt, Och stjernan nickade: Godnatt.

Den sköna bilden.

O, kunde jag mig smyga Intill ditt läger nu, Och se dig vackert hvila I drömmens sköte ljuf.

Jag ville flägta myggan Ifrån din friska kind, Jag ville öppna fenstret För doftrik morgonvind.

Din barm är lugn och ljuflig En drömomgjuten vår. -- Säg, hvilka drömmar tecknat Der sina blomsterspår?

O, drömmer du om rosors Om liljors klara kalk? O, drömmer du om annat Kanske, du lilla skalk?

Du är väl ej en skönhet Ur någon lång roman. Den vackraste ej heller Uti den lilla sta'n.

Men -- hvad ej många äga, Det har du qvar ännu Ikring ditt anlet gjutet, Din barndomsfrid, så ljuf.

En sällan skådad värme I hvarje drag och min, Och tusen ömma löften På läpparnes rubin.

Jag vill en stund här sitta Och läska godt min själ; Som vandraren i öknen Gör vid oasen väl.

Oas i lifvets öken, Hur' har jag träffat dig! O ljus i lifvets töcken, Hur' teddes du för mig?

Det fins en vacker saga Om genier och ler, Men menskorne, som mognat. Tro ej den sagan mer.

Jag vet ochså, att feer Ej kunna likna dig; Det är en mensklig glädje Som du har väckt hos mig.

En vida högre glädje Än någon mystisk fe, Fast än så ljuf och älsklig Och magiskt lockande.

Fast än så ljuf och älsklig Förmådde skänka mig, Ty sagans alla feer De blekna dock för dig.

Stjernesången.

Öfver qvällens vågor, Domnande alltren, Styrde jag min kosa Fram i qvällens sken.