Fågelskytten och andra berättelser

Larslund presenteras.

Andligen vacker, lekamligen den värsta fuling.

Du vill veta hvad Larslund var för en? Jo, jag minns Larslund mycket väl. Han var en duktig fågelkarl och äfvenså en rejäl nykterhetskarl, bärgad och välaktad, till allt detta äfven troende, sålunda också andeligen vacker, fast Larslund, om jag skall vara uppriktig, lekamligen var den värste fuling du såg.

På höst- och vårvintern höll han sig uppe i Lappmarken för att fågla ripor. På sommarn och kring jultiden ville han helst ha sin vistelse neremot gränsen till Hälsingland, just på skillnaden mot Medelpad. Si han ville bo så till, att han kunde ligga i håll med hälsingarne i och för sin fågelhandel. Och hälsingarne de’ var Larslunds rätta folk, för han hade alltid haft en märkvärdig tur med dem.

Sedan frågte du huru Larslund såg ut? Ja, när som du detta får veta, så falla byxorna af dig med detsamma. Det minsta jag kan säga är, att den obekante, som var en smula skrockfull, lätteligen kunde förväxla honom med den jag inte vill nämna. Larslund var alldeles förskräckligt lång och tunn och smal och gänglig till den grad. Det hade visst från början varit ämnadt till två karlar, men så hade det på något vis bytt om sinnelag och klibbat ihop dessa två ämnen, så att det vardt bara denne förskräckligt långa drasuten Larslund, då det annars skulle ha blifvit både Larslund och en bror åt honom, fast bägge två något kortare.

Lång och smal var Larslund i kroppen, lång och smal i ansiktet; ett helt hästhufvud i längd, utom hvad han kunde vara däröfver. Under den långa och smala pannan med den framstickande hårtappen satt Larslunds långa, smala och skarpa näsa, lagom till förskärare att stycka upp en fläskskinka med. Långt var det mellan näsan och munnen, alldeles för mycket långt, och likaså mellan munnen och hakspetsen. Larslund brukade raka sig så långt han nådde under hakan; sedan återstod skäggkransen hans, och lång var äfven den allt neröfver bröstet.

Det var en gång som jag riktigt betraktade Larslund, då han stod och såg på världen allt bortöfver skogstopparne, oändligen vida mot södern. Solen sken rakt in i ögonen på honom och han stod där så erbarmligt lång och tunn och ödelig som en ann Jeremias med den kvarterslånga munplysen mellan dessa långa fåror ned till mungiporna. Då tyckte jag, att det brann som en outsäglig längtan i Larslunds ögon. Och när han i och med detsamma började kafva litet smått med händerna, så trodde jag att han rent ut skulle flyga i väg från denna världen, dit han rätteligen icke hörde. Hade han bara tagit i riktigt, så skulle det säkert ha burit i väg med honom, så tunn och smal som Larslund var.

Det säger sig själft, att icke ens ett sådant skrälle som Larslund behöfde gå genom lifvet utan all kvinnotur, men i regeln bemötte det andra könet hans blygförskrämda åtrå med hjärtlöst begabberi. Larslund var sålunda i det stora hela taget tämligen väl frälst för kvinnan. För dansen hade han ingen fallenhet, kunde ha gått af på midten vid en starkare sväng, om händelsevis en mö velat anförtro sig åt honom. Brännvinet smakade bittert och vedervärdigt, supandet som en oförfalskad Gethsemane-ört. Ingen kunde heller säga, att Larslund någonsin syndat i ord eller gärningar på något i ögonen fallande vis. Det var nog egentligen så, att den gröfre verksynden ej hade någon riktig ankarbotten hos Larslund. Därför hörde han också lite’ smått till dessa rättfärdige, som svänga straffdomens ris. Han bar ett andeligt horn i sidan till vårt världsliga prästerskap, han hackade gärna lite’ smått på oss andra syndare gunås, i synnerhet då de dricka detta förskräckliga brännvinet. Larslund hade liksom en dragning åt något sektartadt, så att han, i sin tacknämlighet för hvad han själf var, dömde som en sträng domare öfver denna världen, som visserligen är en slem och dårlig värld. Och sådant skrälle Larslund än såg ut för, så var det ändå liksom att han gick här ibland oss och trodde att domen och förvaltningen öfver denna världens barn tillhörde honom och de andra enfaldige jämte makten, äran och härligheten i evighet, amen. Grymt rangsjuk och högfärdig var Larslund i sin ande.

»På den yttersta dagen får en tocken där en stiga åt sig för meg,» sa’ Larslund om kungen i landet på hans eriksgata, och sedan hade vi detta till ordstäf ibland oss.

En gång trodde baptisterna alldeles för säkert, att Larslund var fullt omvänd till deras lära. Det var bara frågan om att döpa karln, och hela hopen annars skulle också döpas i kapellet den gången på deras vis. En hvar af de andra klädde af sig och kröp in i dopskjortan, Larslund stod bara och såg på. Prästen förde ned den ene efter den andre i dopkaret och slog omkull dem i vattnet, karlar och kvinnfolk, gamla och unga, så många de voro. Sist skulle han dit med Larslund, men si det var tusen slut. Rocken gick det någon väg att få af honom, men att ta af sig byxorna, det sade Larslund bums ifrån.

»Si jag vill inte hafva munnen min, där hela hopen strax förut har haft alla andra delar,» sa’ Larslund, och därmed blef det, huru mycket än de snodde och vände med honom.

Likväl, detta tilldrog sig först sedan baptisterna inkommit i landet med sin förkunnelse. Långt förut hade Larslund haft känning af ett ännu skarpare egendomsfolk och därom skall nu berättas.

II.

“Tjäderprästen“.

Larslund predikar på torget.

Hopviken som en lång fällknif satt fågelskytten Larslund på sin stora spjälkorg och sålde tjäder å det folkrika torget till en af de ogudaktiga städerna vid Bottenhafvets fjärdar.

Och detta var på köpet en mycket ogudaktig stad. Borgmästarn, vrång och orättfärdig som han var, gaf alltid stadsbon hans oskäliga rätt emot främlingen. Fiskalen var jämnt en kitslig hund i hälarna på den beskedlige landsbon, när denne kom att rikta den usla stadsöknen med sina pengar och tillföra dess tärande munnar en välsignad näring ur Guds jord och marker. Stadens invånare i öfrigt, ja, hurudana de voro, kommer strax till synes!

Nu var det första dagen i åttonde månaden af tredje året efter gudsbarnens nya tidsskifte. Detta var påbörjadt, invigdt, förkunnadt, inblåst och påbjudet af den väldige Hälsinge-profeten Erik Jansson just i den märkesstund, då han i de otaliga vännernas närvaro och under deras jubel, tack- och lofsånger brände upp »afgudarne i Babel», det vill säga lutherska katkesen, kyrkopsalmboken, bibliskan, postillan och annan läsning af Beelzebub. Nu skulle folket hålla sig till anden och Erik Jansson allena! Erik Jansson var, såsom man märker, en rätt amper profet, vännerna föga mindre, när andens raseri föll på dem.

Och så är tillsägandes, att i denna stund var det ganska långt mellan Erik Jansson och Larslund, minst sina fyrtio mil, utom hvad det kunde vara därutöfver. Det oaktadt känner Larslund hastigt med sig på en gång, att Erik Janssons ande kom öfver honom alldeles oförhappandes, så att fågelkarlen i densamma stunden finner sig väckter och omvänder rakt som i ett enda andeskott. I blinken var andens raseri såsom en eld öfver Larslund, så att han kände hjärtat brinnande i sig, när han såg alla dessa hedningar och villfarande, som köpte och sålde på torget utan den aflägsnaste tanke på den tillkommande vreden. Hvarför han stiger upp och ropar åt dem att kasta ifrån sig allt världsligt lapperi och lyssna till anden allena. Och så slog Larslund ut armarne på torget, vred munnen på sned, stampade i marken, hoppade upp och begynte predika, så att det skrällde genom örhinnor, märg och ben:

»Jag skall leda dig ut på en grön ängd och vattna dig och dig skall intet fattas, säger jag!»

Mer hann Larslund inte säga, då alla dessa hedningar och villfarande brusto ut i allmänt skamskratt och begabberi. Rundt omkring blef så ett hårdt tillopp af gatpojkar, som bespottade Larslund, trampade hans fötter, slogo, knuffade och nöpo honom. Vid hvarje ofog sade dessa okynneshundar hångycklande, att han skulle gissa hvem det var, så att det, som läses i skrifterna, i allo fullbordades.

Kom så jämväl fiskalen och kastade honom i tre dygns häktelse. Sist fördes Larslund inför den orättfärdige domarn, som efter långvarigt begabberi dömde honom att utgifva mycket pengar. För öfrigt säger det sig själft, att all den fågel, som Larslund fick lämna utan tillsyn på torget, blef bortstulen af dessa ogudaktiga stadstjufvar.

III.

Efterkast.

Larslund förbannar och tillspillogifver staden.

I dessa dagar hördes en röst utanför, bredvid och öfver Larslund. Det var anden, förmodligen Erik Janssons ande, som talade och sade:

»Du skall stiga upp på ett ganska högt berg, det som närmast är, för att öfverskåda, förbanna och tillspillogifva denna staden, som trampar och bespottar profeterna!»

»Huru skall detta ske, herre?» undrade Larslund, ty han förstod genast, hvem den talande var.

»Det skall jag ingifva dig, när du kommer upp,» svarade anden. »Tag en dags matsäck på din rygg, ty det blifver dig ett göromål för hela dagen.»

Såsom bjudet var, kom Larslund med sin matsäck i tidiga morgonstunden upp på högsta berget, det som närmast var, och steg än vidare upp öfver högklinten fram till stupet mot öster, där två martallar hängde öfver branten i starka rötter.

Solen var redan uppe ett godt stycke, men ännu låg allting i markerna dränkt i lättaste mist. Bortanför otaliga, nedsjunkande topprader, i skiftande skogsgrönska kring blågråa bergskullar allt neröfver, varsnade Larslunds giriga ögon denna stad vid en flik af den blåa fjärden.

Likt den skökan Sidon låg denna stad och vräkte sig ganska däjlig i soldiset mot sin blåa strand i brokig klädnad af hvitt, grönt och rödt. Bortanför syntes ett af skogsgrönt finväfdt täcke, som denna sköka i sin lättjas vårdslösa flärd vräkt från sig i böljande flikar för att än mer frossa i solens oförtjänta nåd. Än längre bort stego landtuddar, skär och holmar jämte hafvets blågråa mur upp mot den skarptecknade vattenlinjen, där himlen mötte. På denna linje sväfvade en knappt skönjbar insekt med en lång rök efter sig.

Och den dagen låg nu Larslund mellan martallarne öfverst på klinten allt intill aftonen och förbannade och tillspillogaf denna stad åt ofärden med all eftertrycklig ifver och nitälskan. Han hade rent af lagt sig ned på hällen för att ha det rätta kastet och äfvenså icke utan en viss räddhåga, att de skulle varsna hans långa och slankiga skepnad under detta fruktansvärda göromål. Och där han nu låg vid branten, lång och smal och slankbuktig som en orm, stod fradga för hans mun och från hans ögon utgick en stickande gul eldslåga såsom på den sannskyldige, lurande ormen eller ulfven, när han ligger på huk efter sitt rof.

Till sist hof Larslund upp sin blick på vattenlinjen och varsnade den lilla, röksläpande insekten. Larslund förbannade jämväl honom, ty han hörde säkerligen till samma kompani, han gick för öfrigt med hjul och eld, han var korteligen ett påfund af den onde världsfursten. Detta gick för ett ut, när som Larslund en gång var i farten med att förbanna och tillspillogifva. Han tänkte ju inte taga någonting särskildt för detta påök i dagens arbete.

När allt sålunda var uträttadt, kraflade han sig upp på kännbart matta ben och raskade sig i väg västöfver klinten, slankbuktigt nerhukad, ty han var ännu rädd för deras ögon. På sina armt sviktande ben vacklade han ned som en orm i en liten skrefva, där han kände sig fullständigt betäckt för all spaning. Nu först erfor han riktigt huru dessa förbannelser tagit ut krafterna. Jojo, andens verk, om det bedrifves med rätta ifvern, medför alltid en stark påkänning. Larslund undrade, om han kunnat vara värre medtagen, ifall han förts upp på detta berg till att rent ut frestas af Djäfvulen -- och ho vet, huru det var med brodren Larslund denna gång?