Skärgårdens vår

En kobb, där intet kan leva, som trängtar till lycka och sol, bär i skrovliga stupet en skreva och i skrevan en bård av viol.

Klåvskär, Åland, maj 1913.

I vettskålen.

I.

Ett grågåsdrev drog susande förbi i morgonskymlet. Vettarna vid stranden för vågen krängde. Bleka vattenranden kröp hop av köld -- en köld med vårdoft i. Aó! Aó! Aó! ljöd gudungsropet utmed dunkla stupen. Det tystnade. Omkring mig natten teg. Blott längst i söder steg en ensam brännings ton ur djupen.

Men plötsligt sköt i pärlgrå skymlet fram en vingad vigg. För pipan sam vitmantlad, vårens furste, ejderhanen. I vit och stormnattsvart och alggrön glans han gled så stolt, som under fjällens krans på kvällsröd sjö den vilda svanen.

Han smög allt närmare mot fjäderskrudarna av fällda ådor, stoppade med hö och vaggande sin arma ståt på viken. Aó! Aó! Aó! sjöng gudungsskaran brinnande för brudarna på havets vidd och under molstill ö. Ur rusig skymnings riken han långsamt gled emot mitt skär -- att dö.

II.

Och skottet föll. På spänstigt sträckta vingar flyr flock på flock av ädelt vilt till havs. Omkring mig dalar tystnad lik en gravs tidlösa ro. Kring bytet vattenringar slå ut en gloria av blekhyllt måv. En stund förgår. En bränning rullar dov. En stund ännu. Från närmsta strandhälls klåv albräckans rop kring havet klingar.

Jag rott min fångst i land och vilar, bidande på nya byten, medan dagern, glidande från öster, stryker havet med opal. På gryningsbleka viken stimma grisslorna och locka på varann som barn med visslorna i lek på lindor mellan snår av al.

De tumla, dyka, skiljas åt och skocka sig. De likna leksaksbåtar, där de flocka sig, och hela flottan styr till havs på skämt. Men locket stiger, där den sakta fjärmar sig, med ton av visa, med en klang, som närmar sig en fjärran silverklockas klara klämt.

Jag lyssnar, lyssnar. Icke näktergalarna och icke trastarna i tysta dalarna en sådan fjärrblå ton av längtan höjt. Sin taltrast härma sommarnattspoeterna. Men skärens vår mig skänker hemligheterna han djupast dolt. De bo i grisslans flöjt.

Strolande dagar.

Vid arbetsbordet.

I vasen står en kvist av oxelrönn med grönvit, mäktig blomflock, mörka blad. En vårens krona över böckers rad han skimrar. Runt kring stugan brusar sjön.

Och stormen sjunger, sjunger. Överstrött med vita tuvor är mitt grönblå hav. I faret lysa prickar fackelrött mot skärens dok av mörkhyllt lav.

Långt ute.

Brandgula kobbar! Sjöar blå, störtande akter över! Rikare strängar att dallra på aldrig sången behöver.

Löddrets blommor på vågens kam plockas av flygande byar. På fästet, likt hjordar av betande lamm, vandra ulliga skyar.

Kobbarna, täckta med brandgul lav, stångas av svallet och döna, men föröver vräker i kamp mitt hav kring bådar, dunkel gröna,

och det bränner mot ören av snäckor och sand, som Adria skummar mot Lido. -- -- O visdom, bunden i böckers band, du är gjord att läggas åsido!

Det fattiga faret.

För stäven skiner ett kummel vitt. En nordprick, cinnoberröd, strör glans över vågornas tunga skritt mot kusten, trädlös och död.

Hur lyser ej varje klick av färg i detta fattiga far! Mot stålgrå flada bland fånggrå bärg, lik en ökenväg, det drar.

Men brisen fläcker en skygardin, och solen målar en vik i gnistrande, prunkande ultramarin, som en sidenfanas flik.

En strand.

Längs den vita stranden vaggar skärens mattblå råg. Snäckströdd bottensanden skymlar under våg.

Ingen fot må stiga hård på höterbäddens blom! Strandens andar viga här sin helgedom.

Ingen röst må skära luftens glinder! Havets rymd böljar nära, nära, fast av disen skymd.

Ljusnar himlaranden, ingen mast dess dallring stör. Sunden mellan landen ingen åra rör.

Ingen lugnet bräcker. Ensam här sen tusen år gamla vintern sträcker famnen mot sin vår.

Vindstilla.

Vindstilla, vindstilla! Strö över synfältets rand disen, som svinnande masterna höljer! Sänk över kusten, som dyningen sköljer, stämning från hägringens land!

Vindstilla, vindstilla! Du är en vagga, som bär havsdiktens kungsbarn på vilande mede. Du är ett hägn och ett skyddande rede. Andaktens altar du är.

Vindstilla, vindstilla, virad kring glättade grund! Före dig brisen och efter dig stormen! Räck mig din degel! Den eviga formen föds i en ljudlös sekund.

Stormnatt i havsbandet.

Nordöver vräkande fjärd skyar av stagsegelform ila i svindlande färd. Vidderna fräsa i storm.

Kvällningen stupar mot natt. Ångarn från havsbandet styr landåt, där fyr bakom fyr blinkar ur rullande gatt.

Ångarn går trygg i sin träd. Jakter i lä under land leta en hamn och en strand. Redlöst, bland skummande skred

vacklar ett fartyg på drift. Gaddar och örar och grund teckna långs bådlinjens rund domen i rykande skrift.