Dikter af Alceste

Ofvan molnens ban klyfver snöhvit svan -- sagans Radigundis -- rymdens ocean, och hon blickar ner på vår jord, och ser, huru mänskan tåras där och ler.

Sagans drottning glad öfver land och stad sväfvar fram kring hvarje himlens zon och grad, och i hennes spår, hvar dess kosa går, blomstrar skönhetsglädjens ljusa vår.

Men emellanåt uppå luftig stråt ljusets dotter nås af jordens sorg och gråt, och hon lyss därpå, och hon faller då snöhvit fjäder utur eterns blå.

Sagans trolleri gömmer sig däri: hvad än fjädern skrifver, skall en dikt det bli; öfver papprets blad, lekande och glad, drar han likt en fläkt ur eterns bad.

Den, som gripit fatt snöhvit fjäders skatt, bjuder öfver sorg och glädje, dag och natt; från sitt arbetsbord skalden med ett ord härskar öfver himmel, haf och jord.

På talismanens bud jag styrt min kosa ur diktens slott till jordelifvets flärd och äflan, hvardagsstämningar och prosa, ett kungabarn från diktens sagohärd. Midt i det lif, där tviflet allförhärjarn är dagens kung, uppsöker Törnerosa ännu en gång den mäktige besvärjarn, som skänkte henne lif i andens värld. Ty fastän tviflare man vill er kalla, hans unga sång ej lemnar eder kalla; -- än är den ung, så visst som bäckens språng i Finlands skogar sorlar sommarn lång, och Ules forsar fritt om våren svalla, och svunna seklers åskor än en gång vid "Fältskärns" maning genom rymden skalla, -- så länge än i koja och salong i Finlands bygder klingar Sylvias sång, så länge värkligheten är för trång för mänskohjärtats ungdomsdrömmar alla, och andens fria folk ej binds af jordiskt tvång.

En dikt, en dröm, en syn man plär mig nämna: en dikt är född att vara hjärtats tolk; så mån I fritt i kväll mig ordet lämna att bära fram, hvad högst och bäst I kännen, den fröjd, som strålar här kring alla ännen, den tack all ungdoms kung må kräfva af sitt folk.

(Hon vänder sig till Topelii i fonden uppställda byst.)

Af glödande rosor vi bundit en krans, omflätad af ljungblommors blekröda frans, vi alla, vi unga, båd' fjärran och nära som hörde dig sjunga, som voro dig kära; den rodnande kransen vi bjuda dig; -- tag vår hyllning emot på din hedersdag!

Vi veta, du älskar ej glitter och glans; -- så tag då den skäraste hyllning, som fans: ur ungdomens händer en krans att dig smycka, ur sagornas länder en doft utaf lycka, en krona af blommor på sorgernas jord, ett smycke af vår uti drifvornas Nord.

(Hon fäster kransen på bystens piedestal.)

Ridå.

I.

Landhöjning.

Till Leo Mechelin.

Jag vet ett skär i nordanvågors skum, där is och böljor sina skåror ristat, där sekel efter sekel, tum för tum, det vreda hafvet vann, hvad klippan mistat.

Där sjunges år för år den gamla sång, om huru vågen själfva bärget nöter, och stenar rassla högt bland strandens tång, när hafvets svall mot gråstensväggen stöter.

De larma vredt i brottsjöns vilda ras, där stormar gny och hvita vågor bränna; -- de äro klippor smulade i kras, som vräktes hit att krossa äfven denna.

Och sekel efter sekel, tum för tum, den stolta böljan tror sig seger vinna: är klippan dömd att lyssna mörk och stum och sist i hafvet utan spår försvinna? --

Spörj åldringen, som på den vilda ö har räknat hvarje fara hafvet plöjde; -- han skall dock vittna, att ur vredgad sjö den fasta klippan år för år sig höjde.

Ty djupast under vintrig snö och is i grunden bor en underjordisk låga, som värkar tyst och på sitt eget vis; -- att häjda den är utom sjöns förmåga,

och fåfängt vräker hafvet sten och skum mot denna strand, som vreda vågor plöja, ty sekel efter sekel, tum för tum, dess inre glöd skall den ur hafvet höja.

(Nyåret 1899.)

De dödas marsch.

Vi äro kolonnen, som trotsande står, där lefvande fly eller stupa. Vi känna hur lederna år efter år blott växa sig starka och djupa.

Med sargade pannor och sårade bröst ur grafvarna strider vår skara, men hinnes ej mer utaf smädarens röst och fruktar ej död eller fara.

Ty vapnet, som höjs af en lefvande arm, i striden kan svigta och bräckas; vår gärning förblifver, trots fiendens larm, ett vapen, som aldrig kan fläckas! --

Vi känna, hur lederna år efter år alltmera bli fasta och djupa. Vi äro kolonnen, som segrande står, där lefvande fly eller stupa.

Caesar.

"Se'n, då vår här till slut drog upp till storms emot staden, såg jag en märkelig ting", -- så täljer den segrande Caesar, -- "värdig att tecknas i bok, och som väl kan väcka intresse. Medan vid stadens port en Galler göt ifrån muren slefvar af brinnande beck på vårt folk, som löpte till anfall, riktade någon af oss en scorpios[1] skott emot vallen. Straxt, då det slungades af, sjönk Gallem döende neder; -- och som träffade med nära nog matematisk säkerhet. Genast följdes han dock af en annan, hvilken på stunden upptog åter hans värf, tills, dödligt träffad i bröstet, stungen af scorpio'ns gadd, han följt den förre till Hades. -- Märkeligt nog, men knappt han segnat neder i döden, förr'n af en tredje han följts, och då denne dräpts, af en fjärde, och så en efter en, på en post, där döden var säker. -- Alla de träffades straxt af det dödande skottet, och alla funno en efterföljare dock; -- högst märkligt och sällsamt!"

[1] Belägringsmaskin, som tjänade att afskjuta ett slags spjut,

Vercingetorix.

Caesar har segrat, -- ave, o Caesar! strålande randas triumfens dag! Roma, som jämt den segrande fjäsar, fjäsar dig nu; dess hyllning tag!

Bifallet jublar: hell imperator! sångerna stiga, där fram du drar, slöddret beler likt skrockande skator fursten, som fjättrad följer din char. --

Caesar, som vunnit seger och rike, dräpt myriader till tidsfördrif, aldrig, o Caesar, blir du min like, låter för stridsbröders lif ditt lif!

Det var min seger: falla och frälsa! -- därföre går jag med pannan höjd ännu en gång att segrande hälsa solgudens unga, eviga fröjd,

trotsar som han hvar smädande stämma, går i triumf min furstliga ban, tills jag i blodets flöden som svämma sjunker, som han i sin ocean.

Slafven sin röfvade glans må klaga, gäckad af segrande tubors dån; stark vill jag tiga och stolt fördraga världskungapackets skräflande hån.

Väpnad som fältets taggiga tistel, svigtar tyrannen för hösten till slut; -- härdig och stark som gudarnas mistel, grönskar jag olyckans vinter ut.

Gryningens strimmor blodiga rysa, stunden är kommen, dag bryter in. -- Låtom dess strålar lika belysa bådas triumfer, din och min!