Svensk diktning II Selections from Swedish Poets with Brief Monographies

föddes i Närke år 1816. Vid Uppsala universitet studerade han först till präst, men de humanistiska studierna, särskilt historia, filosofi och Greklands klassiska litteratur, lade snart beslag på hans intresse. Efter avlagd filosofie doktorsgrad blev han docent i ästetik och slutligen, efter lång väntan, år 1859 professor i ästetik, litteratur- och konsthistoria.

Han framträdde tidigt som skald och vann livligt bifall--blott 34 år gammal invaldes han i svenska akademien. Men denna vackra, löftesrika vår följdes ej av någon rik sommar. I slutet av 1840-talet förstummades hans sång nästan helt och hållet; blott undantagsvis ljöd den vid någon väns eller lärares grav. Men från hans lyra ha klingat några av de mest smekande, smältande toner, som ljudit i svensk sång. Det är dock ej alltid, innehållet motsvarar den betagande vackra formen; hans kanske mest berömda dikt "_Angelika_" är i sitt musikaliska välljud vacker som sommarvindens sus i grantopparna och--lika enformigt tröttande i sin innehållslöshet. Men Malmström hör alltjämt till Sverges mest folkkära och helst lästa skalder, och varhelst svensk tunga ljuder, skall helt säkert hans "_Vi suckar det så tungt uti skogen_?" aldrig förlora sin förmåga att smeka örat och röra sinnet.

Sluten till lynnet och svårtillgänglig, levde Malmström i ensamhet och tillbakadragenhet ett föga lyckligt liv, alltmera främmande för den ungdom, vars uppburne talman han en gång varit och för vilken hans hjärta alltjämt klappade varmt bakom det slutna skalet.--Efter blott några dagars sjukdom avled han år 1865.

VI SUCKAR DET SÅ TUNGT UTI SKOGEN?

Och liten pilt han sitter en kulen höstekväll och leker tyst inunder gula linden. Han ser, hur ljusen brinna uti Gud Faders tjäll, och hör, hur löven prassla under vinden. Men huru länge pilten i sina drömmar satt, 5 allt mörkare blev skogen uti septembernatt. Då suckar det så tungt uti skogen.

Och liten pilt han lyssnade, blev hemsk uti sitt mod och började att springa utåt leden. Han tänkte stygga tankar och skrämde upp sitt blod 10 och vilsegick på ljungbevuxna heden. Han tänkte uppå fader, på mor och syskon kär: "Gud nåde mig, som liten är! Om väl jag vore där!" Då suckar det så tungt uti skogen.

Men månen träder stilla ur sönderbrusten sky 15 och kastar silvertäcket över jorden. Och skuggorna förskräckta till bergens fötter fly, och trollena de flyga uppåt norden. Och bergens toppar glimma, men skogen han är mörk, och uven sjunger sorgesång i regnbegjuten björk. 20 Då suckar det så tungt uti skogen.

Och liten pilt han löpte utöver vidan hed och tänkte på så mången gammal sägen. Och himlens stjärnor skredo, och natten led och led, men ej så träffade han rätta vägen. 25 "I blida stjärnor alla uppå den höga stig, I vissnade små blommor, o, sägen, sägen mig: vem suckade så tungt uti skogen?"

Men alla stjärnor tego, och liten blomma teg, och pilten många bittra tårar fällde. 30 Så kom han till små älvors tjäll. Med vingesnabba steg han mitt i deras lätta ring sig ställde. "O I, som träden dansen på ljungbevuxen stig, I skönaste små syskon, o, sägen, sägen mig: vem suckade så tungt uti skogen?" 35

Och liten älvadrottning med fagra läppar log och smekte liten pilt på röda kinden: "Gråt icke, vackra gosse, fastän du vilse drog, fastän du blef så hemsk inunder linden! Men sätt dig här på tuvan å ljungbevuxen stig, 40 och torka dina tårar, så skall jag säga dig, vem suckade så tungt uti skogen.

När natten sakta stiger utöver land och sjö och dagens sorl begynner att försvinna och vågen går till vila inunder grönan ö 45 och alla vackra stjärnor börja brinna, då bliver himlens båge så ren och spegelklar, en här av goda änglar så tyst därunder far och gråter silvertårar över jorden.

Då ser i himlens spegel sin bild den arma jord 50 och finner sig så dyster och förkastad; hon täljer alla synder, all lögn och flärd och mord, varmed hon är sen tusen år belastad. Då far en dödens rysning igenom hennes märg, då bedja alla dalar, då bikta alla berg, 55 då suckar det så tungt uti skogen."

"Hav tack, du älvadrottning! Det glömmer jag ej mer, ej heller fruktar jag att hemåt vandra. Se, där i månens strimma min rätta stig jag ser! Farväl! Vi glömma icke brått varandra. 60 Väl är jag mycket ringa, ej har jag gods och gull, men Herren vill jag lova, att aldrig för min skull det sucka skall så tungt uti skogen."

ÖDMJUKER ER!

Ödmjuker er, när världen vill upphöja till himlens rand er ära och ert mod! Ödmjuker er, när dårars knän sig böja med rökelser omkring er ärestod! Vad är det lov, varmed de eder hölja? 5 Vad är ert rykte, o, vad är ert namn? Ett stoftgrand mer, som tidens vågor skölja till glömska bort i evighetens famn.

Ödmjuker er, när sann beundran sätter kring edra tinningar sin ärekrans! 10 Ödmjuker er, när frälsta mänskoätter omgiva edra namn med evig glans! Ödmjuker er, och lägger kransen neder uppå hans altar, som er kraften gav! Till himlen blicker, och ödmjuker eder! 15 Sen, vad är världen? Glömda hjältars grav.

Ödmjuker er, när kärleken vill flyga från tusen skilda håll er famn emot! Ödmjuker er, när vana händer smyga en blomstermatta under eder fot! 20 Ödmjuker er, när i en krets av vänner på hjärtats tungomål ert lov I sport! Ödmjuker er, när edert hjärta känner, att det var gott och ädelt, vad I gjort!

Ödmjuker er, när livets glädje rymmer, 25 när ärans lusteld en gång slocknar ut! Ödmjuker er, när levnadsdagen skymmer och sista blomman dör för er till slut! Ödmjuker er, när ungdomshoppet sviker, när himlens tuktan drabbar mer och mer! 30 När sista stjärnan från er himmel viker, så varer glade, och ödmjuker er!

KARL VILHELM AUGUST STRANDBERG.

Den frisinnade, fosterländska stämning, vilken som en varm våg gick genom Sverges folk, dess samhällsliv och vitterhet, på 1840-talet, fick sin ädlaste och yppersta tolk i K. V. A. Strandberg (Talis Qualis).

Född 1818 i Södermanland, där fadern var präst, kom han som student till Lunds universitet. Bland sina kamrater där blev han snart känd och värderad som skald. I djärva dikter, burna av en lidelse, som skapade sig en ursprunglig och klangfull form, gav han uttryck åt tidens unga känslor, däribland ock åt den sympati för de förtryckta folken, såsom t. ex. det danska och det finska, vilken då kom så många svenska hjärtan att klappa i raskare takt. Han ryggade ej ens tillbaka för att vid en studentfest tämligen obehärskat angripa Tegnér, som ju i motsats till Geijer allt mer utvecklat sig till en liberalismens motståndare. Ett sådant angrepp måste naturligtvis i Lund betraktas som högmålsbrott och blev måhända ej utan betydelse för Strandbergs akademiska bana. Åtminstone inskränkte sig resultatet av hans studier till en obetydlig juridisk examen, när han 1847 lämnade Lund. Han bosatte sig nu i Stockholm, där han hade att kämpa mot ekonomiska svårigheter och nära nog slet ut sig i arbetet för sitt och de sinas uppehälle. En tryggad ställning erhöll han dock 1865, då han efter inval i svenska akademien av denna utsågs till redaktör för Post- och inrikes tidningar.

Hans diktning utvecklade sig, sedan han lämnat Lund, till allt mera mognad. Den ungdomliga, brusande häftigheten lade sig, tonen blev mindre lidelsefullt utmanande, och behärskningen fördjupade hans känsla till mera stilla innerlighet. Hans språk utmärker sig för ursprunglighet och käckhet, där är malmklang i hans rytmer och hans ordskatt är av en sällspord, stark och smidig, fägring.

Hans sista år fördystrades av sjuklighet, men döden kom plötsligt för honom. Den 5 febr. 1877 fanns han sittande död vid sitt skrivbord.

BARRIKADER.

Hur ondskan Herrens helga rätt försvagar, hur våld och väld all ädel hug förstöra och sanningen i neslig landsflykt köra, du ser, fördrager, på sin höjd beklagar.

Men skriften nämner, huru i de dagar, 5 då ingen vill Guds namn kring världen föra, han skall den döda stenens tunga röra, att den predika må hans namn och lagar.

Så äro dock ej alla tungor fala, ännu där givas röster, vilka hinna 10 från gatan upp till slottens balustrader;

och stenarna ha redan börjat tala, på det rättfärdigheten skulle finna på sistone en tolk i--barrikader.

MANING.

Vad? Äro alla våra männer döda? Och äta harar våra fäders bröd? Ett ädelt folk i fara är och nöd, och vi--se på, hur tappra män förblöda.

Fördrager politiken än med möda 5 den blå och gula rocken hos en röd, än sen? Ha vi ej blod i överflöd att färga våra svenska rockar röda?

Eho, som ärvt ett uns av Karlars blod, skall, innan ögonblicket än försvinner, 10 i pipan genast lägga ned sitt lod.

Vårt blod är gott, när det på bröstet rinner; men knappt en kvinna ser med tålamod, att det av skam på våra kinder brinner.

MITT DÖDA BARN.

Lugnt jag min lyckas summa vägde mot lyckan under högre tak, fastän den rikedom jag ägde var sammanförd i små gemak.

Och som jag ej var med i ringen 5 kring statens fullbesatta bord, så slapp jag trängas, och med ingen behövde jag att byta ord.

Så bjöd jag världens ävlan spetsen och gladdes åt den dag, som var; 10 men så bröt döden in i kretsen, och då först blev jag fattig karl.

Ty tar du blommorna från tuvan, så står hon skövlad snart och tom, och tar du ungarna från duvan, 15 så har hon ingen egendom.

Det blåste ingen fläkt av oro, du ljuva barn, de ögonblick, då dessa mina armar voro den vagga, där du slumra fick. 20

Jag var, när du om halsen höll mig, en gammal kvist, som gått i knopp; och såg du opp, det föreföll mig, som ett juvelskrin sprungit opp.