Lärkan: Poetisk kalender

1845. HELSINGFORS I. Semelii arfvingar. Wasenii & Co. förlag.

Imprimatur: G. Rein.

Innehåll.

F. B. Ljud i Stormen PAG. 1. Tviflaren " 34. I farans stund " 60. Frågor " 78. Fröjd och Sällhet " 89.

H. K. Vallflickan " 11. Skola de knoppar spricka? " 22. Vid Lützen " 84. Qvällens frid " 97. Vaggsång " 104.

--kk-- Till Savolax " 91.

L--rt. Sång i Natten " 16. Stålbruden " 20. En nyårs dag " 42. Aftonen " 57. Vid en springbrunn " 74. Utsigt från Ulricasborg " 101.

--a--n. O, låt mig blifva källan lik! " 50.

Nvr. Till de unga utgifvarne af Lärkan " 117. Till en ung Flicka " 119. Grafskrift öfver ett par tofflor " 120. Musiken " 125. Sjuklingen " 127. Morgonhelsning " 129. Gossen " 131. Hennes Kärlek " 133. Vid ett spädt Barns graf " 135. Till Miss L. " 139. I en Minnesbok " 140.

Q. Lärkan " VII. Morgonrodnadens Sång " 6. Vårkänslor " 18. Blomsterklagan " 26. Suomis-Sång " 32. Flickan i Skogen " 44. Skaldens Klagan " 54. Min vän " 64. Vid en Sofvande " 76. Alhambra " 86. Hvar är friden? " 99. Serenad " 105. På Kyrkogården " 109. Natt Fantasie " 115.

Rbg. Lurendrejaren " 143.

Tgn. Serenad " 14. Sista gången änn'! " 24. Suck " 46. Nej, jag kommer ej i morgon! " 62. Enslingens Sång " 81. Den svarta Taflan " 107.

T*** Zigenarflickan " 27. Vin och kärlek " 52. Finlands Sångmö " 95.

Zt. I Kejsarinnans slup " 39. Ynglingens val " 72. I folkvisans tonart " 112.

** Granen " 9. Våren är när " 30. Från Bessarabien " 48. Wolska redutten " 66.

Lärkan.

Säg! hvi lyfte du så tidigt vingen Öfver hafvets våg? Hvarför flög du hit, ännu då ingen Väntade ditt tåg?

Kall är jorden -- solen knappt dess slöja Ännu smultit har; Under skogens nakna grenar dröja Drifvorna änn' qvar.

Glädtigt, ser jag dock hur' du dig svingar Uti rymdens blå; Och en sång, som till mitt öra klingar, Tyckes tala så:

"Bannas ej att jag så tidigt längtar, Båda vårens dag; Att min fröjd sig ständigt yppa trängtar Uti toners slag.

Grön är tufvan -- mer jag ej behöfver För min lefnadsro; Och en skymt af himlens blå deröfver För min kärlekstro.

Ljuft del är att uti rymden gunga, Då man vingar har; Skönt! så skönt det är att kunna sjunga Uti vårens dar."

Sjung! då lilla -- flyg att våren buda Med din späda röst; Kanske hörs ett vänligt gensvar ljuda Uti något bröst.

Q.

Ljud i Stormen.

Det gamla Roma störtade tillsamman, Dess stolta tempel brunno ned till grus; Men lik en Phoenix steg ur offerflamman En annan verld, flög christendomens ljus, Och gjorde klart hvad hednisk konst förvirrat, Och gjöt sin milda stråle i den natt, Der menskligheten sedan sekler irrat Och efter lifvets gåta sökt sig matt. På Golgatha led Christus dödens smärta Och än engång slog verldens frusna hjerta!

Ett annat Roma nu ur gruset stiger Med nya tempel uti andens verld, Och på en hedniskt smyckad altarhärd Åt nya gudar tiden offer viger. Och tanken kläder sig i herrskarskrud, Till strid han kallar sina legioner, Och svänger spiran öfver millioner, Och yfs när slafvar kalla honom gud. Nej, än en gång, o Roma, skall du falla; Af egen storhet krossad skall du falla!

En smädad kärlek skall ånyo blöda, Och med sitt qval försona andens verld, Och höja sig på nytt ifrån de döda, Med evig kraft till salig himmelsfärd, Och teckna svaren uppå andens frågor I hjertats djup med rena stjernelågor.

Ja, kärlek, kärlek skall vår lösen bli', Och teckna svaren uppå andens frågor! Men meningsstormar grumla lifvets vågor, Att inga stjernor spegla sig deri. Dock, stormen tystna skall. Den unga tiden Lik Orleanska jungfrun fram skall stå, Och svinga hänförd jublande i striden En oriflamme med fridens liljor på. Det gamlas välde undergången nära Skall se med misstro hennes svärmeri, Och kanske tveka, men dock hänförd bli', Och kämpa sig till seger och till ära.

Du unga tid! tag skölden fram och glafven, En mäktig röst ur fjerran kallar dig. Ditt bröst med korsets dyra tecken vig, Och hasta att befria helga grafven! Den helga graf, der kärlekens idée Af verlden misskänd och föraktad fryser, Och tidens Islamstro hvälft sin mosquée, Hvars dôme af tviflets bleka halfmån lyser.

Låt riddartidens kraft, dess sköna lära Om kärlek, tapperhet och dygd och ära Ånyo lefva upp i andens verld! Och skulle än ur striden för det sanna Du bära blott ett blodigt svärd Och dödens liljekrans kring bleknad panna, Så lyssna glad till dessa toners gång, Som dig förkunna att man seger vunnit, Och sof i frid. -- Din blod ej fåfängt runnit, Ej rosor vattnat blott för skaldens sång!

Men se, en dämon vildt sitt gissel svänger Kring böjda skuldran af en slafvisk verld, Och dyster oro för dess blickar hänger Sitt kalla töcken, sitt Damokles-svärd. Lik fordom David kom med frid du unga, Du varma tid och höj din starka röst! Din harpa stäm; till hvila skall du sjunga Det mörka qvalet uti Sauls bröst. Som fordom David mot de Philistéer Med andans kraft i härnad skall du gå, Till jorden sjelfviskhetens Goliath slå, Och hugga ned barbariska idéer! Men när den gamle Saul tar sitt spjut, Och det förtviflad mot ditt hjerta kastar, En makt från höjden till ditt bistånd hastar, Och genom kärlek segrar du till slut.

När under natten, så oss Skriften säger, Vid Sauls bädd den ädle David stod, Han ville ej sin hätske oväns blod, Men bägarn tog och spjutet från hans läger; Och Saul vaknad skådar David stå På afstånd lugnt föraktande hans hopar: Välsignad vare du, min son! han ropar, Du skall det göra, skall det genomgå. Så vill det ädla segra öfver alla De onda makterna i andens verld, Och allt det sjelfviska, allt hat skall falla, Som Saul falla på sitt eget svärd!

Allt mörkt och dystert skall engång förjagas, Och slöjan lyftas af, som verlden bär, En fridens tid, en ljusets morgon dagas, Så skön och frisk som vårens morgon är; En nyfödd sol från blåa fästet lysa På tidens klara spegelbölja ner, Och intet enda menskohjerta frysa, Ett öga ej i mörker famla mer; Och kärleken sin makt skall återtaga, En känsla lifva verlden och en röst, Och friheten, som verlden trott en saga, Skall trycka menskligheten till sitt bröst!

F. B.

Morgonrodnadens Sång.

När tyst i skyn, Vid Österns bryn, På lätta moln jag seglar; Och rosor strör Der natten dör Och böljans lugn mig speglar;

Då slumrar ljuf Den jord ännu Och sött hvar blomma hvilar; Och ingen fläkt, Ur dalen väckt, I skogens famn änn' ilar.

Då går jag lätt Med tysta fjät Och lyss vid jordens läger; Och hviskar öm En rosendröm Och åt den hulda säger:

"Snart kommer Han Sin ljusa ban, Mot dig sin strålfamn sträcker; Och tycker att Ej mer' är natt Och med en kyss dig väcker."