Public-domain ebook
Mosaiker
by Various
Language: sv278 downloads on Project Gutenberg
Subjects
In: Poetry
Public-domain ebook sourced from Project Gutenberg #52765.
The opening · free to read
Nanna. Elfdrottningens råd 65.
W. N–m. Källan 21. Vårblomman 74. Honom älskade hon 113.
Percival. Tiden 47.
–rl–rl. En tår 17. Den tidiga grafven 25. Sjung 54. Hemlängtan 63.
Z. T. Newa 14. Hafvets flicka 51.
X. Egoisten 9. Vi behöfva vår 27. April 55. En gnista 68.
Å. Ä. Ö. Farväl 34.
Tistelns blomma.
Borta på heden, der sanden öfverallt stack fram och endast några sparsamma ljungqvistar bundo den, vid randen af mon, der de urgamla furorna stodo så höga och allvarliga och susade för vinden, der syntes en gammal, enstaka stuga. Den var helt liten och endast några, öfver dörren emot taket lutade, smala ungträdsstammar utgjorde förstugan der utanföre. Vid ena sidan af stugan hade man hackat opp ett litet potatesland, och snedt var det, men det var ock den enda odlade jordfläck, som syntes så långt ögat kunde nå. Endast furornas stammar till tusendetal syntes allt bakom hvarandra, så att blicken gick vilse emellan dem. Åt andra sidan låg den vida, sandiga heden, der blott ljungen växte och trifdes.
Stugan hade ett litet fenster, fyra handstora rutor voro af glas och lika många felades, men i stället voro trasor instoppade i öppningarna.
Vid hörnet af stugan stod en tistel. Icke var den just frodig, men den var ändå temmeligen grön. Den såg rigtigt ut, som om den skulle tänkt: „det vore allt bra roligt att vara en fager blomma, men när man är skapt till att vara tistel, så måste man ju vara en tistel.“
Vid stugans dörr satt en liten flicka och lekte. Det lilla lintyget, det enda plagg, som hon hade på sig, var helt kort och snäft, men det tänkte hon alls icke på. Hon byggde en gärdesgård af stickor och planterade ljungqvistar derinom, och det var trädgård och grant.
Den lilla flickan radade ifrigt sina ljungqvistar och hade snart fullplanterat sin trädgård. Då såg hon opp och vid stugans knut lyste emot henne någonting rödt. Hon sprang dit och ropade till i glädje:
„Mor, mor! kom och se en blomma, se, vi ha en blomma!“
Tisteln hade slagit ut sin röda blomma och i glädjen dansade hon omkring den, utan att alls bry sig om att hennes lintyg var så kort och så snäft. En blomma, se, det var något, det. Greta lilla hade ju knappt sett andra sådana än ljungens.
Men nu kom en hel herre åkande. Öfver mon går väg allestädes hvar man än vill köra. Det var trädgårdsmästaren från herrgården. Han hade till vexthuset fått många slag af nya vexter och ibland dem utländska arter af täckt blommande ljung. Han kom för att tillsäga om, att folket i den gamla stugan skulle samla god och fin ljungjord, för att dermed fylla krukorna åt de rara, fremmande vexterna.
Vid den lilla stugans dörr stannade trädgårdsmästarn, såg sig omkring och skakade på hufvudet, och hans blick fästades af tistelblommans röda färg.
„Minsann,“ sade han, „tror jag icke att de ha' blommor här.“ Han tog några steg framåt, men såg snart att det blott var en fattig tistel, och så trampade han ned den, ryckte opp den och kastade den långt bort i det han sade:
„Ja, se, det var blomma, det!“
Men lilla Greta stod häpen, stirrande på den fremmande herren, och först när han gått bort, började långsamt den ena tåren efter den andra att trilla utför de små, bruna kinderna. Slutligen lade hon sig ned på marken, med hufvudet på mullen der tisteln stått, och gret bittert.
Men trädgårdsmästarn satte sig upp i schäsen och for bort helt nöjd; han hade ju utrotat en stygg tistel.
–a–g.
En stupad förpost.
Midt i en vinter, hvilken ej blir af, Din lefnads vår frös bort, och blott en graf Står redd att inta vårens, sommarns rum. Din lyra som din scen är evigt stum.
Och det fanns dock i dig så mycket lif, Som ödmjukt bad till Gud Allsmäktig: Gif Åt hvad, som bäst sig rörer i mitt bröst, Det godas värma och det ädlas röst.
Och ofvan prosan af hvardagens hed Hans känsla mellan sångens blommor gled; Der andades en oskuld utan flärd, Så mild som flägten från en bättre verld.
Och denna oskuld påtog sig gestalt Uti hans hela väsen. Och i allt Blef den sig trogen. Lika ren som varm Steg den på tiljan från kasernens larm.
Med sådant lynne spränger man ej berg, Men dikt som verklighet få mensklig färg; Det lynnet trotsar sig ej till en stod, Men likväl lifvas det af handlings mod.
Det tror uppå en framtid fullt och fast, Der mången högvis sett blott hvad som brast. Fördömer ej, hvad redan förefinns; Har rum för hopp vid allt hvad godt man minns.
Så vid försöket med en inhemsk scen, Der tviflet endast såg en stötesten, Den unge gossen tog med lif och själ Sin del uti vågstyckets ve och väl.
Han bilder gaf deråt ur diktens verld, Steg sjelf på tiljan lika fri från flärd, Som han i lifvet gick sin jemna gång Med vidgadt sinne, fast hans stig var trång.
Om han ock ej hann främst uti sitt led, Är han den förste dock, som stupat ned Bland denna skara, hvilken känt sig stark Att bygga Finlands scen på egen mark.
Mitt råd du följde, då soldatens rock Du bytte ut mot histrionens – ock Mig ångerbytt mitt råd ej ens nu gör, Då med dig sjelf allt, hvad du drömde, dör.
Det var och blir en sed bland ädla folk, Att den som ung får stupa såsom tolk För syften värdiga att lefva få, Hans minne kan med deras blott förgå.
Fredrik Cygnaeus.
Spegla Dig.
En liten sällsam spegel jag dig räcker: Törs du väl se i den? Ett trollglas, tror du, nej, fast den upptäcker Hvad du ej skådat än.
Den har små fel, min spegel: för det första Den visar endast dig; Men just för dig är det väl ej det största, Så litet som för mig.
Och vidare, ej rodnaden på kinden Du skådar der rätt klar; Liksom i källans spegel ej, när vinden En suck deröfver drar.
Ej heller ögats glans sig återspeglar Uti dess dunkla glas; Blott såsom solens, när förbi den seglar Ett vårmolns skära gas.
Men om ej detta allt, du likväl mycket Uti min spegel ser: Ditt hjertas bild, det goda, ljufva tycket Och är ej det långt mer.
The book keeps going
Keep reading, and see it illustrated
Reading is free forever. Sign up and watch scenes appear while you read.
Scenes Storieta drew for other classics.
