Samlade skaldeförsök

Min Sångmö. Till Tonerna. Hvad jag helst ville vara. Det enda ordet. Den största boken. Svanen. Liljan. Perlan. Dufvan. Drufvan. Törnet. Perlbandet. Gossen och Filosofen. Stjernan. Flickan på Grafven (Barnsaga). Näktergalen (Saga, tillegnad Jenny Lind). Liljan och Fjärilen (Blekings-folkvisa). Den fattiges rikedom. Ung Erik och skön Karin. Ett lyckligt ögonblick. Till Blenda. Du är mig när. Vid hennes graf. Den förskjutne. Den blinde sångaren. Den döende Skalden. Hvi suckar du? Gud ser till mig. Nyårsbön. En blick på Kyrkogården. Lifvets Engel. Polacken. Blekinge. Skandinavisk Förbundssång. Till Svenska Bondeståndet. En Vinterqväll. Fatta Mod. Minnessång öfver Nils Månsson i Skumparp. Soldaten Stång. Äreskänken. Sångaren. Arbetarens sång. Den gamle knekten. Vallgossen. Tiggaregossen. Herdinnan. Sjömansflickan. Barnhus-Barnet. Spelmannen. Den Liknöjde. Torparens Morgonsång. Sång vid Majstången. Till Vårens första Lärka. Liten Visa. Till Henne. Qvinnotrohet. Ett Guldbröllop. Den fattiges öde (Sann händelse). Längtan från Staden (1842). En Mulen Stund.

Min Sångmö.

Jag är ett barn utaf naturen, Och känner inga reglors tvång: I skogen är jag född och buren Vid bäckens sus och källans språng Och derför kan jag icke sjunga Med konstlad ton och hycklad röst; Det bor ej smicker på min tunga, Ej näktergalar i mitt bröst.

Mitt enkla modersmål jag talar, Som jag af mina fäder ärft; Och om uti de stores salar Man tycker detta låter kärft, Mig rör det föga -- ej bland lärde Jag vågar strängad harpa slå; För dem har endast konsten värde, Och annat allt de blott försmå.

Der bygdens glada ungdom dansar På ängen under gröna träd Och barnen binda sina kransar, Der vill jag också vara med Och sjunga ut hvad skönt jag tänker. Hvad gladt, som för min blick sig ter. Och lefva skild från verldens ränker: Det är min önskan -- intet mer.

Till Tonerna.

Englabarn från högre zoner, Ljufva, milda harpotoner! Svingen jublande i qväll Öfver dalens blomstersängar Upp mot himlens stjerneängar Till Allfaders sängartjäll.

Fallen se'n i nattens stunder Såsom dagg till jordens lunder Ner i hvarje känsligt bröst, Gjuten frid i qvalda hjertan. Trösten sorgen, söfven smärtan, Med er oskuldsfulla röst.

Väcken kära barndomsminnen, Elden friska ungdomssinnen, Till att fatta rätt och skönt; Sväfven glade öfver verlden, Och på ljusa sångarfärden Kläden allt i hoppets grönt.

Sist när trötta handen domnar. Och i lifvets afton somnar In vid välbekanta ljud, Ljufva toner! klingen klingen. Och med frälsta anden svingen Hem till sångens milde Gud.

Hvad jag helst ville vara.

Helst af allt jag ville vara Blott en liten näktergal, Som fick fri och osedd fara På besök i hvarje dal, Sjungande och glad, Mellan blommor, blad, Uppå lätta vingar buren Öfver allt uti naturen.

Dagen om jag skulle hvila Gömd i doftrik rosenhäck, Och om qvällen lustigt ila Till den spegelklara bäck. Tjusa med min röst Hvarje tärnas bröst. Som i svala aftonstunden Trånar suckande i lunden.

När som nordens lunder inga Blad och blommor ägde mer, Skulle jag mig rastlöst svinga Dit, der evig sommar ler, Fjerran ifrån nord Till den södra jord, Land och städer se på färden; Finns väl gladare i verlden?

Det enda ordet.

I allt på hela denna jord Jag ser och hör ett enda ord, Som, hvar jag är och hvart jag går, För mina blickar står.

Uti naturen, blad för blad, Jag läser det i hvarje rad, Och hör det ljuda ur hvart bröst, Som känsla har och röst.

Det lyser klart på fästet blå, Det skrifvet står i minsta strå. Och, äfven i hvad större är, Af allt, som jorden bär.

Det klingar skönt i skog och dal Ur bröstet af hvar näktergal, Och jublande i höjden far På lärkans vingepar.

Men djup och outgrundlig är Den allmakt, som det innebär, Ty mitt förstånd kan fatta blott, Att allt är skönt och godt.

Jag ser det ordet likväl klart, Och hör det tona underbart I åskans knall, i stormens ljud; Ty detta ord är -- Gud.

Den största boken.

Jag vet en herrlig bok -- mot denna De andra äro ingenting! Så mycket snillrikt ingen penna Har tecknat än på jordens ring. Den är en öppen gudasaga, Med hvarje år i ny upplaga.

En outtömlig rikdom hyser Den inom sig så underbart; Hvartenda ord af vishet lyser, Hvart blad är strålande och klart, Som stjernesådda himlapellen Uti den klara vinterqvällen.

I lefvande bokstäfver prålar Den öfverallt, för blicken röjd, Och ler i återbrutna strålar Från fjellets solbeglänsta höjd Till dalens blomsterrika lunder. Der allt förkunnar Skaparns under.

Långt mera stort än konsten äger I den jag stundligt skåda får. Och mera skönt än skalden säger Omtonar mig hvarhelst jag går. Till permar äger den azuren, Och denna boken är -- naturen.

Svanen.

Det sägs att svanen, tyst och stum, Ses ila genom tid och rum, Och börjar sjunga först i döden. Den sagan är som mången ann, Rätt nätt och täck, och kanske sann, Ty många äro lifvets öden. Jag vet en svan, mer underbar. Han på sitt ljusa vingepar I rymdens vida salar svingar, Och andas idel poesi, Hvar fjäder är en melodi, Hvart vingslag som ett tonfall klingar. Han gör ibland på en sekund En färd kring hela verldens rund, Och för hans tjusta blickar Hur solbelysta alla berg, Hur skiftande i rosen färg All jordens skönhet nickar. Der ligga skönt i morgonstund Så mången dal och palmelund, Om-armade af spegelsjöar, Och fågelsången klingar gällt Från liljekullar, rosenfält Och guldbeströdda blomsteröar; Här resa sig snötäckta fjell Mot himmelen i stjernklar qväll. Med pelarskogar, dunkelt gröna, Och strida elfven stänker opp Sitt silfverskum i granens topp, Som glänser rikt af perlor sköna; Men ack han skådar icke blott Hvad jorden äger skönt och godt, Han gästar äfven himlens salar. Med englarne bekant han är, Och utaf dem han hör och lär Det ljufva språk han stundom talar. När se'n han kommer till sitt bo. Han sätter sig i salig ro Och sjunger hvad han sett på färden. Men sången blifver endast matt, Ty för den rika själens skatt Har språket intet ljud i verlden; Och, denna svan, så snabb och fri, Är -- skaldens rika fantasi.

Liljan.

Mig lyster till att sjunga allt om en lilja rar, hen raraste på hela vida jorden, Hon blommar både vinter och vår och sommardar I hvarje dal inom den höga norden; Af henne alla rosor och alla blommor små Och alla fagra blomster, som uppå ängen stå, Sin oskuldsfulla skönhet hafva lånat.

När alla andra liljor för höstens stormar dö, Står hon ännu uti sin fulla fägring Så röd som mognad drufva, så hvit som nyfälld snö, Så bländande som sommarnattens hägring, Så glad som lilla lärkan i rymdens blåa sal, Så tjusande som sången af nordens näktergal, Så vänehuld som skogens turturdufva.

Hon ångar idel glädje, hon sprider frid och tröst Till alla väsen i naturens rike, Hon gjuter med sin kärlek i hvarje manligt bröst En lefnads lust och sällhet utan like, Hon är det skönsta smycket i hela skapelsen En engel sänd till jorden från Gud i himmelen, Den liljan det är -- nordens frida flicka.

Perlan.

Af alla perlor ingen finns, Och ingen tappas, ingen vinns Så dyrbar, som ett qvinnohjerta, Om det är troget, rent och godt, Och utaf ädel kärlek blott Med ömhet lindrar lifvets smärta.

Liksom en herrlig blomsterö Mildt doftar kring den vida sjö, Som leker vid dess täcka stränder, Det sprider tröstens balsamdoft Omkring bland jordens låga stoft, Hvarthän det på sin vandring länder.

I lifvets glada solskenstid Af lefnadslust och inre frid Det lätt som källans bubbla väller; I mulen tid, i sorg och nöd, Ja ända in i blekblå död Det lika varmt af kärlek sväller.

Om du en sådan perla har, Som skiner, strålande och klar, En stjerna på din lefnads himmel, Den som ditt bästa smycke göm, Och aldrig hennes värde glöm På marknaden i verldens hvimmel.

Dufvan.

Hilda har en snöhvit dufva, Som på fager blomstertufva Byggt sitt lilla lugna bo. Ifrån detta näste Upp till himlens faste Hon i menlös tro Hvarje qväll sin dufva sänder, Somnar se'n med knäppta händer

Under sömnen kommer dufvan Åter hem till blomstertufvan Med små barn från himmelen, Hvilka vänligt smeka Och i drömmen leka För sin lilla vän Hela natten om förtroligt, Derför sofver hon så roligt.