Barnavännen, 1905-01 Illustrerad Veckotidning för de Små

N:o 1 Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg. 5 Jan. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. 1905

Välkommen till oss, du nya år!

Med teckning af Jenny Nyström-Stoopendaal.

Välkommen till oss, du nya år, med snö och vinter, med sol och vår, med sommarjubel i alla snår, med mogna skördar på fält och gärden och skymningsstunder kring trefna härden!

Välkommen till oss! Gif lycka, frid! Må vapnen sänkas i världen vid! Gud skydde Sverige för ofredstid!-- Ja, Han vill hjälpa, Han vill beskydda båd' små och stora i slott och hydda.

Välkommen till oss! Hvad än du ger, jag tror därpå, att Guds vilja sker, att Han sin nåd hvarje dag beter. När jag ta'r allt från Gud Faders händer, det säkert mig till det bästa länder.

Ella.

Guds rike är nära.

Mark. 1: 14.

Tiden är fullbordad och Guds rike är nära! Så talade Herren Jesus i början af sin verksamhet. Världen var för honom ett stort såningsfält, det gällde att rycka upp sekelgamla fördomar och låta hjärtats åkerteg djupplöjas af ordets plogbill. Nu var tiden kommen för ett dylikt såningsarbete, det var en vårtid efter en långvarig vinter af kall likgiltighet. Johannes hade slutat sitt värf, Kristus fann fältet förberedt för sådd genom hans trogna arbete. Men i denna myckna skörd behöfde han arbetare. Han behöfde vittnen, som kunde nå folket med sitt lätt förstådda hvardagsspråk, men som dock på samma gång voro Jesu vittnen, som kunde vittna om Jesu kärlek och nåd, och sålunda draga massorna till honom. Kristus fann i fiskarena Simon och Andreas, Jakob och Johannes de män, som han behöfde för detta värf. Till dem ljöd nu kallelsen: Följen mig, och jag skall göra eder till människofiskare.

Vi gå nu till vår egen tid. Den kallas "missionens tidehvarf". Hvarför då detta? Emedan Guds rike såsom aldrig förr har kommit hednavärlden mycket nära. Dessa tusen millioner hedningar ha uppsökts af en skara män och kvinnor, som kunna liknas vid en stor här, utgången för att eröfra världen för sin frälsare. För etthundra år sedan var Afrika icke blott den mörka, utan ock den obekanta och otillgängliga världsdelen. Huru är det väl nu? Nu äro vägar banade i den mörka världsdelen, icke blott från norr och söder, utan äfven från öster och väster. Till och med järnvägen har redan letat sig fram utmed Kongos strand till den punkt, hvarest floden börjar blifva segelbar. I detta land har Svenska Missionsförbundet sedan flera år utöfvat en framgångsrik verksamhet, och äfven Sveriges söndagsskolbarn underhålla missionärer därute, som undervisa de små svarta barnen om Jesus, barnens vän.

Det stora Kina var för hundra år sedan ett nästan tillslutet land. De krig, som Europas stormakter fört mot Kina, hafva ej varit ägnade att öppna kinesernas hjärtan för evangelium. Främlingshat var krigets närmaste följd. Så mycket mer glädjande är det då, att trots detta hat missionen dock vunnit framgång i alla Kinas provinser och biländer. Äfven här underhålla våra söndagsskolbarn flera missionärer.

Herren Jesus ser hednavärldens nöd. Han ser, huru hedningen söker frid men finner ingen, han söker lycka men finner den ej, ja, han ser, huru tusentals människor dö utan att hafva lärt känna honom, syndares frälsare. Därför har han kallat våra missionärer till arbetet bland hedningarne därute. Han har också uppväckt många svenska barn till att bedja för missionen och samla medel till dess underhåll. Men ofta fruktar jag, att våra barn skola tröttna. O, att vi aldrig tröttnade, ty vi kunna göra stora ting, om vi förena våra krafter och hålla ut. Eder egen tidning skall under årets lopp meddela eder skildringar från missionsfälten. Älskade små, glömmen ej att i edra böner innesluta edra missionärer och de barn, bland hvilka de arbeta! I vår tid är världen öppen för Guds evangelium, och mången hedning längtar och suckar: "Kommer dag ej snart?" Fr. E.

Tulla och Notti.

Tulla och Notti äro två små lappbarn och syskon. De ha också två kusiner, som bo på andra sidan skogsåsen bredvid älfstranden. Notti, som går i skolan, hade af sin lärare fått en jultidning och en äfven åt sin lilla syster. Kusinerna voro ännu för små för att kunna besöka skolan och därför hade de fått ingenting. Detta visste Tulla så väl, och hon visste äfven, att de små kusinerna ingenting skulle få till julklapp.

"Hör du, Notti", sade hon till sin bror på julaftonsmorgonen, "kunde inte du och jag nöja oss med en tidning tillsammans? Vi kunna ju se tillsammans på alla de vackra 'gubbarna' och taflorna, och om du läser högt, så ska jag höra på. Då kan kusin Åsa och kusin Tova få den andra tidningen".

Notti tyckte, att Tullas förslag var riktigt förståndigt, och så togo de på sina skidor och stoppade den vackra jultidningen innanför kolten och gåfvo sig på väg.

"Kom bara snart hem", ropade deras mor efter dem, "innan det blir riktigt mörkt." Ty skymning är det nästan jämt om dagarna vid jultiden i Lappland.

Det blef inte liten glädje för de små kusinerna att få en så vacker jultidning att se på. I dag hade inte Notti tid att läsa för dem. Men under julen skulle han komma åter i sällskap med far och mor. Då skulle de stanna hela dagen, och då skulle han läsa för både små och stora.

Och så vände Tulla och Notti åter till sitt hem i vinterskymningen. Tulla var nästan trött af skidfärden i backarna. Men på skidorna hade hon lärt sig att stå säkert ända från hon var bara tre år. Och nu gick det af sig själft mot fars och mors lilla stuga.

J. B. G.