N:o 9 Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg. 2 Mars. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. 1905.
Kristi ödmjukhet.
Fil. 2:5-11.
Waren så till sinnes, som Kristus Jesus var! Med dessa ord vill aposteln framställa vår frälsare såsom ett efterföljansvärdt föredöme i ödmjukhet. Han, som tillbads af änglar och som hade all makt i himmelen och på jorden, uppträdde bland oss i ringhet. Se vi på hans födelse i Betlehemsstallet eller på hans död på Golgata, så måste det väcka vår undran, att denne är Guds son. Det är mer än om en konung hade aflagt sin konungamantel och klädt sig i en tiggares slitna dräkt. Det är en förnedring, som ej skulle kunna förklaras, om icke skriften sagt: Han vardt fattig för vår skull, på det att vi genom hans fattigdom skulle varda rika. Han var Gud jämlik, men antog en tjänares skepelse, en tjänares plats och en tjänares dräkt. Han förödmjukade sig genom att försaka all den härlighet och makt, som med rätta var hans, och genom att antaga en fattig människas plats. Han hade såsom han själf säger "intet att luta sitt hufvud till".
Vi se, huru ödmjukt han lydde Andens maning och gick ut i den vilda öknen för att hungra och frestas af djäfvulen. Denne ville förleda Kristus att vika af från ödmjukhetens väg, då han frestade honom att från tempeltinnarna "gifva sig utför" i förtröstan på änglarnas tjänande händer. Men Kristus ville icke förhärliga sig själf genom att i detta syfte göra ett under. Då han gjorde under, tänkte han blott på att förhärliga sin fader och hjälpa de sjuka och lidande. I detta hänseende skonade han ej sig själf, utan var i oafbruten verksamhet hela dagen för att sedan använda den stilla natten till bön. Till och med då, när han förkunnade sitt lidande, såsom han gjorde efter förklaringen på berget, så ville han visa lärjungarne, att hans väg var ej att upphöja sig, utan att förnedra sig själf genom ödmjukhet.
Han vardt lydig intill döden, ja, intill korsets död. Se människan! sade Pilatus, då han stod inför mängden, törnekrönt och slagen. Se där en bild af den största ödmjukhet. Hvad skulle vi hafva sagt, om man behandlat oss så och vi haft medvetande om, att oss tillfogades oförtjänt skymf och orättvisa? Men det stannade icke härvid. Man korsfäster Herren Jesus och begabbar honom på korset. Hvad säger Herren då?--Han endast beder: "Fader, förlåt dem det, ty de veta icke hvad de göra". Så är den största ödmjukhet parad med den största kärlek.
Ödmjukhet för med sig lön. Den, som förnedrat sig, skall varda upphöjd. Detta se vi ock på vår frälsare. "Gud har upphöjt honom öfver allting och gifvit honom det namn, som är öfver alla namn." Detta är något, som äfven skall ske med den, som här förnedrat sig själf. Du kommer ihåg, huru förödmjukad och föraktad Lasarus låg vid den rike mannens dörr. Men i himmelen får han en annan plats. Där är Lasarus ärad och hedrad, där får han evig hugsvalelse för alla sina lidanden.
Jesus, gör mig liten, ringa, Gör mig ödmjuk såsom du!
Så vilja vi bedja och vänta kraft af Gud att öfvervinna hvarje frestelse till högmod.
Fr. E.
En barnavän.
Alla himmelens änglar och alla de saliga voro samlade kring Guds tron i himmelen. De spelade på sina harpor och sjöngo lofsånger till Herrens ära. Det var en musik, skönare än någon jordisk--den brusade likt dånet af många vatten.
Då hördes en sakta men tydlig knackning på en af de skimrande pärleportarna. En ängel lade ned sin harpa och gick för att öppna.
Därutanför stod en liten trött jordevandrare, som blygt frågade, om han fick, komma in.
Ängeln kastade en snabb blick på den lille gossen och såg, att hans kläder voro hvita såsom snö, de voro tvagna i Lammets blod. Och han öppnade pärleporten och förde gossen under jubelsånger fram till Guds tron.
Där satt Herren själf med en stor bok uppslagen framför sig. I den boken stod den lille gossens namn skrifvet tillika med många, många andra. Och alla som fått sina namn tecknade där, de hafva rättighet att ärfva himmelens salighet.
Guds öga hvilade med innerlig kärlek på den lille gossens anlete, och i det han hälsade honom välkommen, satte han en strålande krona på hans hufvud.
"Hvem har visat dig vägen hit, min lille vän?" frågade han.
"Det har moster Lotta gjort", svarade gossen med glänsande blick.
"Hvem är då hon?" sporde Herren.
Visserligen kände han moster Lotta, ty hans ögon öfverfara hela jorden och han vet allting. Han hade ock denna sin tjänarinnas namn skrifvet i den stora boken, som kallas lifvets bok. Men han visste ock, att det skulle fröjda den lille gossen att få berätta litet om sin gamla vän, och därför frågade han.
"Moster Lotta är en rar gammal gumma, som håller obeskrifligt mycket af alla barn", svarade den lille. "Hon måste sitta och sy hela veckan och behöfde nog hvila sig om söndagarna, men hon unnar sig likväl ej någon hvila utan hon håller söndagsskola för alla barnen i byn, och det har hon gjort i många, många år."
Den lille gossen tycktes alldeles hafva glömt sin blyghet för glädjen att få berätta för Herren, huru snäll moster Lotta var. Och himmelens invånare läto för en stund sina harpor tystna för att höra på. Och Herrens ansikte lyste af fröjd, då han såg gossens kärlek till den trogna tjänarinnan, som han själf länge känt såsom sin.
"När moster Lotta först började sin söndagsskola", fortfor gossen, "samlade hon barnen i sitt hem, ehuru det vållade henne ganska mycket besvär. Jag var inte född då, men jag har hört berättas, att hon hvarje söndag måste bära in bänkar i sin stuga för att stolarna ej räckte till. Men hon var så glad åt att få visa barnen vägen hit upp, att hon ej ens skulle skytt besvären, äfven om de varit dubbelt så stora.
Sedan fick hon hon flytta sin söndagsskola till missionshuset. Och dit upp sträfvar hon nu hvarenda söndag, äfven om vädret är svårt, eller hon plågas af reumatismen. Och om julen ställer hon alltid till fäst för sina söndagsskolbarn--ja, om sommaren också, och då har hon alltid så mycket godt att bjuda på och är så mån om att ingen skall bli bortglömd."
"Då voro väl också barnen mycket tacksamma och snälla emot henne, som var så god mot dem?" sporde Herren.
Gossen böjde sitt hufvud och rodnade.
"Neej, vi voro inte alltid riktigt snälla", sade han. "Jag kommer ihåg, att jag också ibland satt och skrattade och hviskade, fast hon så allvarligt bedt oss vara stilla. Jag försummade också ofta att lära mig mitt tänkespråk, fastän hon så gärna ville, att vi skulle kunna läsa upp det. Och en gång drog jag en gosse i håret så att han skrek till, midt under det moster Lotta läste texten för oss, och hon måste afbryta läsningen och se på oss. Men jag har ångrat detta många gånger sedan dess och äfven bedt moster Lotta om förlåtelse. Och hon höll af oss så mycket och ville så gärna förlåta."
"Lyckliga små, som äga en sådan trofast vän!" Och Herren Gud skref i sin bok upp allt hvad gossen berättat.
Nu fick äfven gossen en harpa, och snart brusade åter sången, jublande och mäktig, till Guds och Lammets ära.
Och äfven den lille gossens stämma hördes bland den stora skaran, som sjöng och lofvade Gud.--
Däruppe i himmelen fanns en liten flicka, som Gud tidigt tagit hem till sig, och den flickan hade varit moster Lottas enda barn.
Då hon dog, undrade många, hvarför Gud ej lät moster Lotta få behålla sin kära, lilla flicka. Men Gud visste det, och han ämnade en gång låta äfven moster Lotta få veta det.
Den lilla flickan hade i många år haft sitt hem hos Gud, då hon en dag fick höra, att hennes mor låg sjuk, så sjuk, att hennes vänner på jorden trodde, att hon skulle dö.
Då gick den lilla flickan fram till Guds tron, föll ned inför honom och bad:
"Gode Gud, är det din vilja, så låt nu min moder få komma hit upp till din härliga himmel! Vi två hafva så länge varit skilda, och hon liksom jag längtar efter återseendet."
Full af kärlek hvilade Gud Faders blick på barnet, som midt i himmelens härlighet längtade efter sin moder.
"Jag skulle gärna vilja låta din moder få komma hit och hvila ut efter allt sitt trogna arbete", sade han mildt. "Men därnere i jordens mörker bland frestelser och faror vandra ännu så många små, som skulle gå vilse och aldrig hitta hit, om de ej hade en trofast vän, som ledde.
En liten husmor.
_"Mor, du är så sjuk i dag, jag är frisk och duktig jag, och jag är din stora flicka, jag kan sopa, sy och sticka, lat mig nu också försöka att som liten husmor stöka!"
