Barnavännen, 1905-06 Illustrerad Veckotidning för de Små

Men en vacker januarimorgon stannade baronens vagn därute för att föra fru Henriksson och hennes dotter samt doktorn till järnvägsstationen. Doktorn ville icke afstå från rättigheten att följa sin lilla patient till sjukhuset och öfverlämna henne åt sin berömde ämbetsbroder samt beskrifva för denne förloppet af sjukdomen i foten.

En härlig vårdag närmar sig sitt slut. De försvinnande solstrålarna glittra mot de silfverbeslagna seldonen på två hästar, hvilka liksom på lek springa framför en vagn på den dammiga landsvägen. De båda kvinnliga resenärerna äro klädda i djup sorgdräkt. Vi känna dem väl, det är fru Henriksson och hennes dotter, Anna. Den sistnämnda har dock förändrat sig mycket, det lilla ansiktet blickar så friskt och rosigt fram ur sin ram af ljust, lockigt hår. Ögonen stråla af hälsa och lefnadslust och blicka gladt och lifligt omkring sig i den vackra nejden. Hon gör modern uppmärksam på allt som möter dem; hvarje nylöfvadt träd, hvarje liten blomma vid den sorlande bäcken aflockar henne ett litet utrop af glädje, och omedvetet vänder hon moderns tankar från de sorgliga minnena.

Fru Henriksson ser också ovanligt kry ut, om äfven det smärtfyllda draget vid munnen samt hennes grånade hår bära vittne om, att den djupa sorgen ännu icke är helt öfvervunnen. Men Annas blomstrande hälsa och friska glädtighet uppmuntrar henne alltid, när smärtan öfver förlusten af hennes gosse vill trycka ned henne.

Hon har ju också stor orsak att vara tacksam mot Gud. Behandlingen af Annas sjuka fot har lyckats fullkomligt, och hon kan nu springa så muntert omkring som hvilket annat barn som helst.

Nu viker vagnen af in i en skuggrik lindallé, som går förbi kyrkogården in i byn. Där ber fru Henriksson kusken stanna och stiger ur tillika med dottern. Vagnen rullar vidare, medan mor och dotter öppna kyrkogårdsporten och långsamt gå dit in. Deras första vandring gäller deras älsklings graf. Snart hafva de funnit den. Kärleksfulla händer hafva prydt kullen med blommor och kransar och ett hvitt marmorkors lyser emot dem. Det reser sig ur blommorna, och på korsets fot stå med gyllene bokstäfver orden: "Kärleken upphör aldrig".

Länge stå de båda tysta framför den lilla kullen, som gömmer det käraste de ägt på jorden, och varma tårar droppa ned i blommorna. Det är likväl icke endast sorgens tårar, som rulla utför moderns kinder,--det är också tårar af tacksamhet för Guds nådefulla hjälp, och denna känsla förvandlar den bittra smärtan till mildt vemod.

Slutligen bemannar sig fru Henriksson. Solen är nära att gå ned och man måste lämna den kära platsen. Ännu en gång fara moderns händer liksom smekande öfver blomsterkullen, sedan lämnar hon och Anna kyrkogården. Vid porten vända de sig om. De flyende solstrålarna kyssa det hvita marmorkorset, och tröstefullt liksom ett framtidslöfte lysa orden vid dess fot ännu en gång emot dem:

"Kärleken upphör aldrig".

Slut.

Men när Berta nunnat om och om igen dessa ord några dussin gånger, suckar lilla Bertas mor och säger helt bekymrad, fastän ett leende leker i ögonvrån: "Du längtar nog bort, du liten, från vårt Stenvik till någon strand på söderhafvets öar. Eller hur, Berta min?" Men då springer Berta upp och tar mor i famn. "Mor, om du visste! Vår strand är den vackraste i hela världen, och Stenvik är det vackraste ställe i hela Sverige. Men om du visste, hvad jag längtar efter att se sundet i sol och böljeglitter."

Vanligen är det hvarken solen eller regnet, som bryter isens välde i sundet utanför Stenvik, utan en frisk västanstorm. Och nu var isen borta och solen sken och vågorna lekte och glittrade, och solen göt sitt guld öfver den vackra fjärden. Och nu var Berta glad, nu log hon och sjöng och njöt af sin vår. Hon satt långa stunder och såg drömmande in i böljeglittret därute. Det var som om vågorna kommo just till henne och berättade om sin glädje och sina äfventyr under den långa vintern. Och Berta lyssnade och kände sig så oändligt lycklig. Men ändå längtade hon. Hon visste inte riktigt själf hvarefter. Men hon kände, att hon behöfde en varmare sol, en klarare våg och en vår, som evigt varar, ett hjärta så rent och så hvitt som snö.

Det blef för trångt och för kvaft därinne. Hon måste ut, ut till stranden och ned i fars stora båt, och där sjöng hon:

"Gör mig ren, o Herre, ren som snö, Låt allt ondt, allt orent hos mig dö, Gör mig ren, o Herre, ren som snö!

Gör mig såsom liljan ren och skär, Rena hvarje tanke, hvart begär, Gör mig såsom liljan ren och skär!

Gör mig ren som solens hvita ljus; Höj min själ från jordens stoft och grus, Gör mig ren som solens hvita ljus!"

När jag var en liten flicka, var jag god vän med alla kor och kalfvar i fars ladugård. Jag gaf dem alltid en bit bröd, då jag kunde komma åt, smekte dem och gaf dem de allra mest välklingande namn, såsom Gullros och Gullkrona o. dyl.

En dag gick jag med lilla Gullkrona munter och glad i ängsbacken. Hon var en brokig kviga, utan horn i nacken, men hon kunde likväl hoppa och springa som den morskaste häst.

Ja, där gick hon, och jag kom till henne vid stängslet och hade som vanligt ett stycke bröd att undfägna henne med. Men under det jag gaf Gullkrona brödet, så flög det genom mitt hufvud en tanke, som kom blodet att sjuda i mina ådror: "Skulle icke Gullkrona kunna springa omkring i hagen med mig på ryggen såsom ryttarinna?" Jo naturligtvis. Och i ett nu hade jag från stängslet kastat mig upp på hennes rygg.

Jo, visst kunde Gullkrona springa och hoppa, men det gick inte i någon vanlig ridtakt. Det var en galopp, som jag icke förstod, och därför började jag skrika af alla krafter, under det jag låg raklång utefter ryggen på Gullkrona och höll mig fast, så godt jag kunde.

Det blef en ridt, som kunde hafva blifvit farlig nog för både mig och den förskräckta kvigan, men lyckligtvis hade mitt skrik kallat hjälpare till platsen för mitt äfventyr. Gullkrona kom undan utan en bruten rygg, och jag utan att hafva brutit nacken af mig, men aldrig glömde jag den ridten, och aldrig frestade den till vidare försök i den vägen.

Nu är jag gamla människan och behöfver ej blygas att tala om detta äfventyr från den tid, jag var en liten yrhätta. Men som barnen ännu i dag hafva barnsliga tankar, och någon liten gosse eller flicka kunde komma att frestas till samma slags tokerier som jag, så ville jag med denna lilla berättelse varna eder från att försöka en dylik ridt, ty det är icke så säkert, att I sluppen ifrån den lika helskinnad som jag.

En vacker vårdag sprungo två små barn omkring på ängen och plockade blommor till hvarsin bukett, ty i morgon var ju mors födelsedag. På äkta barnavis plockade den lilla flickan bara gullvifvor med korta stjälkar och pressade dem hårdt tillsammans i de små knubbiga fingrarna. Äfven brodern, fastän han var något äldre, förstod icke, huru mycket behagligare de små blommorna skulle tagit sig ut, om de tvånglöst och fritt fått sticka upp ur sitt gröna omhölje. Men han hade åtminstone något mera omväxling af färger i sin bukett.

När barnen tyckte sig hafva fått tillräckligt med blommor, lade de dem försiktigt i skuggan under några buskar för att ännu en stund få leka i det varma solskenet. Kristel kastade på lek tistlar på sin lilla syster, och när de fastnade i hennes hår, skrattade de båda af hjärtans grund. Han tog sedan försiktigt bort dem och flätade ihop dem till en krans, som han varsamt tryckte ned på hennes guldglänsande hår.

Den lilla flickan med kransen på hufvudet bildade verkligen en älsklig tafla. Det lilla rosiga ansiktet med de allvarliga bruna ögonen, som skyddades af mörka ögonfransar, den skälmskt leende munnen och groparna i kinden tog sig förträffligt ut med den gröna kransen på det lockiga håret.

"Nu är du alldeles lik älfvadrottningen i sagan", ropade gossen och drog sin lilla syster med sig fram till bäcken, för att hon skulle få se sin bild i vattnet. Men när Maria skrattande nickade emot sin spegelbild därnere, höll han henne sorgfälligt fast, så att hon icke skulle halka ner.