N:o 5 Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg. 2 Febr. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. 1905.
Guds rike.
Mark. 4: 26-32.
När Jesus satt bland en skara lyssnande åhörare i Guds fria natur, höll han vanligen sina skönaste predikningar. Han kunde då fästa sina åhörares uppmärksamhet på fåglarna, som glada och bekymmerslösa flögo öfver deras hufvud eller på de vackra liljorna, som smyckade Galileens dalar. Han såg åkermannen kasta sin säd i åkern eller fiskaren lägga ut sitt nät i hafvet och fann härigenom en lämplig anledning att till dessa alldagliga företeelser knyta lärdomar om Guds rike.
I dag få äfven vi sätta oss vid hans fötter och höra honom tala. "_Så är Guds rike_", säger han, "_såsom när en man kastar säd i jorden_." Här är det bilden af såningsmannen, som han ställer framför oss. Han ser, huru denne tager en handfull säd efter den andra och strör ut alltsammans på sin åker. Såningsmannen vet, att Gud skall välsigna hans utsäde, därför kan han så bekymmerslöst strö ut det. Han får vänta en tid på skörden, men under denna tid går han till andra sysselsättningar och bekymrar sig icke alls om huru utsädet skall bära frukt. Det sörjer Gud för. Han sänder i rätt tid både sol och regn. Han låter den späda brodden finna behöflig näring i jorden, och när skördetiden kommer, så täckes den svarta åkerjorden af ett böljande sädesfält.
Så önska ock edra söndagsskollärare att vara Guds såningsmän. De så sin säd hvarje söndag, men äfven de måste vänta, innan de få se den gyllene skörden. Ni veta så väl hvilken säd de så, ni höra dem tala om Jesus, barnens vän, om frälsarens kärlek till syndare, om hans död och uppståndelse. Detta är deras utsäde. Gud själf har gifvit dem det, och de få icke använda något annat, ty de skola så god säd uti sin åker.
Men deras åkerjord ter sig något annorlunda än den som besås af landtmannen. Ofta nog liknar den ett fält fullt af ogräs. Där växer osanning, vrede, oärlighet, olydnad och annat mer. Ty det är människohjärtan, som äro Guds såningsmäns åkerfält. Och detta ogräs kan icke få växa fritt därinne, därför måste de låta Guds ords plogbill gå djupt, de vilja väcka ånger och syndakänsla i barnahjärtat, så att det blir beredt att taga emot det ljufliga ordet om Jesu förlåtande kärlek.
Såsom ett ädelt frö faller detta ord ned i barnahjärtat. Gud ser det med välbehag och vill så gärna, att det lilla fröet skall utveckla sig. Därför måste Guds nåds regn ofta falla ned i ditt hjärta, min unge vän. Gå därför flitigt till söndagsskolan och hör uppmärksamt på hvad där säges, ty då välsignar Gud det lilla frö, som blifvit sådt i ditt hjärta. Och du skall få se, att det en dag blir en härlig skörd. Då skall Guds ljufva frid, glädje och nåd lik gyllene ax betäcka ditt hjärtas åkerteg. Du skall då måhända en dag kunna instämma i de ord, som en gång yttrades af en rik och mäktig man: "All den välsignelse, som Gud gifvit mig här på jorden såväl som den, jag hoppas få i himmelen, den har jag att tacka söndagsskolan för".
Fr. E.
Johannes.
(Forts. fr. föreg. n:r).
Fru Fredman var nu sysselsatt hvarje eftermiddag hos den främmande frun, och Johannes var då ofta ensam. En dag kom en bondhustru från byn och ville beställa linnesömnad. Hon ville nödvändigt träffa fru Fredman, så att hon fick uträtta sitt ärende, innan hon gick tillbaka, h varför Johannes var tvungen att gå och bedja sin mor komma hem.
Han fann henne slutligen i den fina damens trädgård, sysselsatt med att taga upp rotsaker ur trädgårdslandet. Då han framfört sitt uppdrag, skyndade sig modern hem, och Johannes stannade kvar och såg sig omkring.
Rundtomkring trädgården stod en väldig häck med dvärgträd, i hvars grenar rödkindade äpplen hängde och logo emot honom. Aldrig förr hade han sett så vackra äpplen.
Han kunde icke motstå frestelsen. Han räckte ut sin hand och bröt ner ett af de vackraste äpplena.
Då ljöd plötsligt en klar men svag röst i hans öra:
"Nej, gosse, det där är ju synd."
Förskräckt lät han handen med äpplet sjunka och såg sig omkring åt alla sidor, men han kunde icke se någon. Han såg blott en nyss byggd glasveranda, hvars dörr stod öppen.
Åter trängde ljudet af den svaga, bedjande rösten till hans öra:
"Hör du, gosse, var så snäll och kom hit till mig".
Halft nyfiken, halft tvingad af en oförklarlig makt gick han uppför de få trappstegen till verandan och tittade in. Där, midt framför dörren, stod en klädd rullstol, i hvilken satt en liten blek, ofärdig flicka, hvilkens stora, strålande ögon tycktes kunna se midt igenom honom.
Hon räckte ut handen emot honom. Men Johannes tog den icke. Då han aldrig själf visade någon en vänlighet, förstod han icke heller att uppskatta andras.
"Hvem är du?" frågade den lilla flickan utan att på minsta sätt känna sig sårad. Johannes såg upp med sin mest trotsiga min.
"Jag heter Johannes. Det är min mor, som går i hjälp här i huset. Och om du också tio gånger skvallrar för henne om äpplet, så bryr jag mig inte om det."
Det lilla fina ansiktet såg sorgset ut.
"Hvarför skulle jag göra din mor så bedröfvad, Johannes?" sade hon. "Du vet ju, att Gud i alla fall ser allting, eller vet du inte det?"
Johannes såg fortfarande mycket ond ut.
"Du har kanske mycket ondt, du stackars gosse--mer än jag kanhända?" sade hon deltagande.
"Hvarför tror du det?" frågade Johannes vresigt.
"Jo, för att du ser så ond och missnöjd ut. Därför tänkte jag, att du kanske hade smärtor på något ställe i kroppen."
"Nej, jag har inte ondt någonstans."
Det kunde hon icke förstå. "Kan du springa och gå och plocka blommor och skaka ner äpplen och allting?"
"Ja visst. Hvarför skulle jag inte kunna det?"
"Och ändå är du inte glad och sjunger och tackar Gud hela dagen för denna stora lycka?--Men det är ju förfärligt otacksamt. Jag är också stygg ibland--o, ja, jag vet det väl. Men då brukar jag bedja Gud om förlåtelse och att han skall hjälpa mig att bli snäll. Och han hjälper alltid. Du måste också bedja till honom, Johannes. Och om du inte vill bedja ensam, så ska vi bedja båda två."
Allt hvad den lilla flickan sade, var för Johannes såsom en dunkel gåta. Men när han gick hem, sedan han lofvat henne att i morgon komma tillbaka, föreföll det honom, som om en liten eldgnista tändts djupt inne i hans själ, en gnista, som brände och som förnams lik en varm längtan efter att försöka bli snäll.--
Från den dagen träffade han dagligen Magdalena, så hette den stackars sjuka lilla flickan.
Kanske kände hon omedvetet, att här väntade henne en uppgift, för hvilken hennes svaga hand var stark nog.
Hvarje dag måste Johannes vara hos henne ett par timmar. Men tro icke, att han genast var god och vänlig ens mot den sjuka. Nej, han plågade henne ofta med fula ord och med sitt tvära, ovänliga sätt. Men hon gaf ändå ej hoppet förloradt. Om han ibland var mer än vanligt stygg, tog hon hans hand i sin och bad tyst: "Gode Gud, du ser, att Johannes har så svårt för att bli snäll--ack, hjälp honom, gode Gud!"
Emellertid försiggick långsamt och omärkligt en underbar förändring med gossen.
Då berättade Magdalena för honom om frälsaren och hur han måst lida svåra smärtor för att alla de syndiga människorna, äfven hon och Johannes, skulle kunna frälsas. Och Johannes tyckte, att eldgnistan i hans inre blef större och brände allt starkare.
