Barnavännen, 1905-08 Illustrerad Veckotidning för de Små

"Nåväl då, femhundra kronor första gången, femhundra kronor andra och--" han tänkte just tillägga "tredje gången femhundra kronor", då dörren häftigt slogs upp och strandfogden trädde in. Den gode mannen tycktes vara mycket upprörd. Han hade med en enda blick uppfattat, att länsmannen stod i begrepp att slå klubban i bordet.

"Håll!" ropade han med hög röst, "håll, auktionen inställes."

Han gick hastigt fram till auktionsförrättaren och hviskade några ord i hans öra. Denne lyfte upp hufvudet och såg sig omkring. Med ett fint leende sväfvade hans blick bort till herr Sten, som orolig trippade hit och dit. Han ville synbarligen framställa en fråga, hvartill det onödiga uppskofvet skulle tjäna, men länsmannen förekom honom.

Med klar, välljudande stämma sade han: "Jag har ett meddelande att gifva de församlade. Genom ett oförutsedt fall har jag kommit i tillfälle att låta inställa auktionen på änkan Focks stuga, emedan hon nu är i stånd att ändå betala sin fordringsägare. Jag får då bedja de närvarande vara goda och aflägsna sig."

Folket gick därifrån. Länsmannen vinkade åt herr Sten att komma fram till bordet, hvarpå strandfogden bredde ut ett antal sedlar. "Här är betaldt för er fordran", sade han kallt till herr Sten, "vill ni vara god och skrifva kvitto, innan ni går hem."

Den stackars änkan, som suttit där förtviflad och försagd, vågade knappt tro på hvad hon såg och hörde. Men nu kom strandfogden fram till henne.

"Kära fru Fock, jag för med mig ett gladt budskap till er", sade han. "För en timme sedan fick jag tillbaka dessa sedlar, som Petter hittade i skeppsvraket, tillika med den underrättelsen, att den rättmätige ägaren till dem ingenstädes stod att finna. Skatten tillhör då enligt lagen upphittaren, och därför skyndade jag hit för att lämna penningarne i edra händer. Största delen har jag nu användt att betala er gamla skuld, och jag hoppas ni godkänner detta. Nu är ni fullkomligt skuldfri, fru Fock, och har ändå en liten summa öfver för kommande behof.--Ni kan tacka den gode Guden, som styrt det så väl för er", tillade den hederlige mannen, i det han räckte änkan och Petter handen till afsked.

Äfven länsmannen riktade några vänliga ord till fru Fock och berömde Petters ärlighet. Den stackars kvinnan kunde icke fatta hvad som händt. Hon stammade ännu fram sitt tack, när herrarne redan lämnat stugan.

Petter stod med ett lyckligt leende bredvid henne. Den oväntade lyckan hade gjort äfven honom stum. Ändtligen fann den präktige gossen ord.

"Käraste mor", utropade han rörd, "nu är det slut med all sorg och all nöd. Tänk, så väl, att fogden kom i rätt tid med penningarne, annars vore vi nu utan tak öfver hufvudet."

Modern nickade. "Ja, vi vilja tacka den gode fadern i himmelen därför", sade hon högtidligt, "han styr allting till det bästa, och ännu få vi erfara sanningen af hans löfte:

"Åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, och du skall prisa mig".

(Slut.)

"_Vov, vov! Jaså, är du af finare, du? Jag ville dock aldrig dig ha såsom fru. Men näpna jag fann de gulduniga små. Och kommer tillbak's--ja, det gör jag ändå._" ANNA H--M PREINITZ.

För våra allra minsta.

HVEM ÄR HON?

Med teckning.

Hvem jag är! Jo, jag är en liten flicka, som du ser, och Greta heter jag och är mammas lilla hjärtegull. Det har hon sagt många, många gånger, när hon lyft mig upp i sin famn och kysst mig så varmt och godt, som min mamma kan det.

Då har jag känt mig så lycklig, så lycklig öfver att mor älskar mig. Det känns så underligt i hjärtat, det rör sig så därinne, att jag bara vill gråta af glädje. Det finns ingenting i hela världen som gör mig så glad som mors kärlek.

Far han håller också af sin Greta lika mycket som mor. Hans kärlek är mera stark och manlig. Den skall jag lära mig förstå bättre för hvar dag. Och vet du, hvarför far och mor hålla af mig så mycket? Jo, bara för att jag är deras lilla Greta, deras barn och hjärtegull. Det bästa far och mor ägt i sitt hjärta har jag fått, det är jag det.

Och vet du hvarför jag håller af far och mor och är så lycklig? Jo, därför att de äro mina föräldrar och för det jag fått det bästa de ägt i sina hjärtan. Far kan sjunga och spela många vackra sånger, men guldet, det bästa i sångerna, har han gett sin lilla Greta. Därför sjunger det alltid inne i mitt hjärta, när han spelar och sjunger, och när jag blir stor, skall jag sjunga lika vackra sånger som han och ännu vackrare. Dem skall jag sedan sjunga för far och mor, och jag skall älska dem mycket och aldrig öfverge dem så länge de lefva, och sedan får jag sjunga ännu vackrare för dem i Guds himmel.

Se, nu vet du hvem jag är. Jag undrar just, om du känner igen mig och om du är en så lycklig liten flicka, som jag.

Lilla Greta.

En svår uppgift.

Med teckning.

Nog minnes jag än, huru jag och mina skolkamrater grubblade öfver lösningen af räkneuppgifterna i S--gs gamla räknelära. I en lång bänk, som räckte tvärs öfver skolsalen--det fanns flera sådana bänkar--och kallades "öfversta bänken" sutto vi en hel rad gossar och flickor på en elfva, tolf år och funderade och försökte. I alla de öfriga bänkarna fanns det en monitör, som hjälpte och rättade, men i vår bänk fanns ingen sådan, hvarken under skrif- eller räknetimmarna. Vi voro ju alla lika långt komna och hade ingenting att lära bort åt kamraterna, ty de kunde ju lika mycket ungefär. Läraren skulle personligen undervisa oss, men han satt i katedern och ville inte bli störd. Det var inte ofta vi vågade oss fram till honom med en fråga. Därför ansträngde vi oss själfva, så det knakade i våra hufvuden, och när en af oss gjort en upptäckt, så hviskades den utefter hela bänken från den ena till den andra. Så lärde vi oss själfva allmänna bråk, det ena talet, det ena räknesättet efter det andra under småtrefliga samspråk och friskt mod. Naturligtvis hade det gått litet fortare och stadigare om vi fått hjälp. Men det lilla vi lärt oss själfva satt så mycket säkrare fast i minnet. Det här som jag skildrat tilldrog sig för en 45 år sedan i en s. k. "lankaster-skola".

Jag kom att tänka på detta, då jag såg den här lilla ensamma tösen sitta med en oskrifven tafla i knät och med räkneboken bredvid sig på golfvet. Nu för tiden "stoppas" räknekonsten och alla andra ämnen i barnen och själfverksamheten tages litet i anspråk. Men det vill ändå inte gå att följa med för alla. Vi skulle dock vilja säga till den här lillan och alla hennes likar, som inte med ens kunna fatta och förstå räkneuppgifterna: Fäll bara inte modet, det är alls inte så svårt, som det i början ser ut! Håll ut och lär litet om sänder, så ljusnar det snart och då blir man förvånad öfver, huru enkelt det i själfva verket var, det där som syntes vara en så svår uppgift.

J. B. G.

Det var år 1858 någon dag, som icke så noga kan bestämmas, som en liten negergosse föddes i staten Wirginia i Amerika. Svarta människor voro då för tiden i de flesta af Amerikas sydstater helt enkelt sina hvita bröders slafvar. De tillhörde dem liksom kor och hundar eller redskap tillhöra sina ägare, och deras belägenhet var nästan alltid mycket eländig. Den lille Booker--så kallades den lille gossen vid sin födelse--var sina föräldrars tredje barn. Men modern måste ensam uppfostra honom, emedan fadern tillhörde en annan slafägare och arbetade i saltgrufvorna långt bort från de sina.

Det kunde icke heller bli tal om någon verklig uppfostran. Bookers stackars mamma var slafvinna, och ehuru hennes herre icke hörde till de värste, så hade hon det dock svårt nog. I sin lilla koja, som blott var fjorton fot lång och tretton fot bred, måste hon koka mat åt alla slafvarne på plantagen. Och hon hade ingen spis--sådan lyx ansåg man öfverflödig för en stackars slafvinna--utan hon fick göra upp eld på bara marken, hvarvid hettan och röken oftast voro alldeles odrägliga. Fönsterna voro små hål i väggen utan glas, där regn och blåst obehindradt trängde in. I ett hörn på en hög af trasor var moderns och de tre barnens lägerplats.