N:o 14 Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg. 6 April. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. 1905.
Petrus förnekar Jesus.
Mark. 14: 66-72.
I hvarje människas lif finnes mörka, svåra stunder, stunder af svaghet, stunder af nöd. En sådan mörk stund var det för Petrus, när han förnekade sin frälsare.
I likhet med de öfriga apostlarne hade Petrus flytt, då Jesus blef gripen och fängslad i Getsemane. Johannes hade dock snart bemannat sig, han slöt sig till frälsaren och följde honom troget in i Jerusalem, in i öfversteprästens palats och upp till den öppna pelarsal, där förhöret med Jesus var tillställdt. Petrus hade äfven ångrat sin feghet att fly. Han vände därför om och följde äfven han med skaran, som gripit Jesus, men på afstånd.
Händelsen med Petrus lär oss, att vi skola såsom Johannes hålla oss nära Jesus, om vi skola följa honom, och icke på afstånd, såsom Petrus. Johannes kom icke i någon fara, men Petrus var nära att förgås.
Förhöret med Jesus räckte länge, natten var kall, och därför hade tjänarne gjort upp en koleld inne på öfversteprästens gård. Till denna eld kom äfven Petrus för att värma sig. En af tjänstekvinnorna börjar se på Petrus. Hon känner snart igen honom såsom en af Herrens apostlar och säger detta högt, så att det höres i hela kretsen omkring elden. Då krymper Petri hjärta samman af fruktan och bäfvan. Mörkrets furste drifver sitt spel med honom och målar i hemska färger, huru Petrus nu skall blifva bunden och pinad äfven han. I denna stund af omanlig svaghet och förvirring nekar lärjungen, att han känner sin mästare. Det blir därefter för hett vid elden för Petrus, han går ut på den yttre gården och strax hör han, huru hanen gol.
Om en stund vänder Petrus åter till den inre gården och till kolelden. Han borde dock hafva lärt, att detta var ett farligt ställe för honom. Tjänstekvinnan utpekar honom åter såsom en Jesu lärjunge, men åter nekar han därtill. Petrus synes för en stund hafva aflägsnat sig från kolelden. Rannsakningen med Jesus drager ut på tiden, folket på gården rör sig af och an, och snart se vi Petrus åter i ringen kring kolelden. Nu synes flera af tjänarne börja se på Petrus och en af dem säger honom: "För visso är du en af dem, ty du är en galiléer och ditt uttal ljuder så".
Nu har den stund kommit, som Jesus förutsagt med de orden: "satan har begärt sålla eder såsom hvete". Petrus är nu i satans såll, han äger ej kraft att befria sig, ej det manliga modet att våga språnget ut ur den trollkrets, hans egen feghet spunnit omkring honom. I stället för att öppet bekänna sig vara en Jesu lärjunge, förnekar han åter sin frälsare, afsäger sig därmed apostlaämbetet och sjunker djupt ned i natt och synd och mörker.
Det andra hanegället går Petrus genom märg och ben. Det liksom ropar till honom: "Nu är det tid att stå upp ur sömnen, ur natt och synd!" Men om där skall varda ljus i Petri själ, så behöfves där sol. Den möter honom ur Jesu öga, ty det heter, att Jesus vände sig om och såg på honom. Det blir genast morgongryning i Petri själ och där faller kostelig morgondagg, ångrens tårar. Han går ut och gråter öfver sig själf och öfver sin synd. Förtrollningen brytes, mörkrets furste mister sitt grepp, Petrus är åter fri.
Vägen ut ur mörker, synd och vanmakt för oss alla är alltid densamma. Vill du gå den vägen, så kommer där ljus och frälsning och kraft till din själ.
J. B. G.
Läser du din bibel?
Ludvig Bengtsson hade nyss fyllt åtta år. Han var en liflig och läraktig gosse, som gärna ville ha reda på hvad han såg och hörde. Om sommaren ströfvade han under sina fritider omkring i de vackra ängarna, som lågo i närheten af hans föräldrahem, men under de långa vinterkvällarna måste han ofta läsa högt för sin mor ur någon god, underhållande bok. Om söndagsaftnarna brukade han få se på bilderna i den stora praktbibeln, och hans mor berättade då för honom om Josef, om David och andra Guds män, som lefde under gamla testamentets tid, men först och främst om honom, som lät sig födas, då tiden var fullbordad, huru han lades i en krubba och sedan gick omkring, gjorde väl och hjälpte alla, till dess han slutligen vandrade lidandets väg till Getsemane och Golgata för att gifva sitt lif för världens synder.
Ludvig hörde uppmärksamt på, och en afton, när modern slutade berätta, sade han mycket allvarsamt: "Mor, jag undrar, huru det skulle sett ut i världen, om vi inte hade haft bibeln?"
"Det hade då sett ut hos oss såsom hos de arma hedningarne, som ännu icke hafva denna välsignade ledstjärna", svarade modern. "De vandra ännu i mörker, utan tröst för detta lifvet och utan hopp för det tillkommande. Du har ju hört talas om våra hedniska förfäder, huru de hade det. De tillbådo sina döda konungar i stället för en allestädes närvarande, lefvande Gud. De anställde blodiga människooffer i stället för att såsom vi hafva försoning i Jesus Kristus och hans evigt gällande offer för oss. Ack, min gosse, vi kunna icke räkna alla de välsignelser, som den dyra boken fört med sig åt oss redan för detta lifvet, och sedan visar han oss den rätta vägen till Guds eviga, saliga himmelrike."
Några dagar efter detta samtal följde Ludvig sin mor till en gammal, sjuk kvinna i grannskapet. Hon bodde i en usel hydda och hade tillbragt flera år på sjuklägret samt var så medtagen af smärta och lidande, att hon nästan icke kunde röra en lem. Det oaktadt lyste Guds frid ur hennes ögon och hennes mun var fylld af Guds lof. "Gud är god, och hans nåd varar evinnerligen", sade hon. "Hvad äro mina lidanden mot min Herres och frälsares lidande för min skull?"
Ludvig lyssnade uppmärksamt, och tårarne kommo i hans ögon, när han hörde den gamla tala så.
"Lifvet hade allt varit ödsligt för er under alla dessa år, om ni inte haft er bibel", sade fru Bengtsson.
"O, ja", svarade den sjuka, "bibeln har varit mitt ljus i mörkret, min tröst i bedröfvelsen, ja, jag kan säga, den har många gånger varit mig mera än det lekamliga brödet."
En annan gång följde Ludvig sin mor till en liten gosse, något äldre än Ludvig. Han hette Thomas Nilsson och var en stackars krympling, som mödosamt släpade sig fram på två kryckor. Men han hälsade gladt, då de kommo in och såg alls icke olycklig ut.
"Är det inte mycket ledsamt för dig att sitta här ensam hela dagen, när dina föräldrar äro ute på arbete?" frågade Ludvigs mor vänligt.
"Åh nej, jag kan sticka litet nu, och så läser jag i min kära bibel."
"Tycker du om att läsa i bibeln, min gosse?"
"Ja, visst, det är så roligt att läsa om Jesus, hur god han var", svarade gossen med ett uttryck af strålande glädje, när han nämnde det kära namnet.
De samtalade ännu en stund, och då Ludvig och hans mor kommo ut, sade hon: "Där såg du åter ett bevis på, huru bibeln kan lyckliggöra ett lif, som annars skulle varit djupt olyckligt."
En annan gång, då de voro ute på en längre vandring, mötte de en blind man, som leddes vid handen af sin lilla dotter.
"Är det inte bra svårt att vara blind?" frågade Ludvig ifrigt.
"Jo", svarade den blinde, "det skulle verkligen vara svårt, om icke det himmelska ljuset lyste upp mitt mörker. Men Gud ske lof, bibeln kan vara en lykta äfven för den blindes fot."
"Men ni kan ju inte läsa själf", invände gossen.
"Nej, det kan jag inte. Jag miste synen vid en stensprängning. Men jag har förr kunnat läsa, och jag kan aldrig tillfyllest prisa Gud för den välsignelse han gifvit mig genom sitt ord. Och ännu i dag, när någon af de mina läser högt för mig, kan jag stundom bli så glad, att jag bara vill sjunga."
Då Ludvig skulle gå och lägga sig om kvällen, frågade honom hans mor: "Är det ingenting särskildt, som du skulle vilja tacka den käre frälsaren för i kväll, Ludvig?"
Gossen stod en stund tyst och tänkte efter. Därpå föll han på sina knän vid sängen, knäppte sina händer och bad: "Tack, käre Jesus, att du gifvit mig två goda ögon. Och tack för bibeln, som är ditt eget heliga ord, tack att jag har en bibel och kan läsa i den. Låt den alltid lysa för mig och leda mig hela vägen hem till din himmel, amen!"
När lillebror kom.
Med teckning.
_Vivi stod med knäppta händer, Leende, af undran full. Nyss hon väcktes af en hviskning: "Vakna nu, mitt hjärtegull, Och gå sakta in till mor, Så får du en liten bror."
Vivi stod med knäppta händer Rosig, söt, af ifver varm; Ty där stod ju far i dörren Med den lille på sin arm. "Pappa, såg du, när han kom, Och om ängeln vände om?"
"Ängeln, Vivi, får nog stanna. Fast du honom nu ej ser, Ty åt hvarje barn på jorden Gud en egen ängel ger." "Ja", sad' lillan gladt och log, "Pappa, det vet Vivi nog."
Vivi stod med knäppta händer Rosig, söt och morgonvarm, Såg den lille brodern ligga Slumrande på pappas arm. Men så bad hon: "Pappa du, Lägg den där, och tag mej nu!"_
Anna H--m Preinitz.
